Endling: Extinction is Forever

Redan under de första fem minuterna efter att ha spelat Endling: Extinction is Forever inser jag att detta varken kommer vara ett tekniskt underverk eller en actionblockbuster med en spännande och djupgående historia, men ett äventyr som oundvikligen kommer beröra mig på riktigt. För Mama Fox (jag kan omöjligt referera till henne bara en räv, eller huvudperson) resa är en historia om överlevnad och samtidigt ett rop på hjälp från naturen. Det må låta flummigt, men känns aldrig så medan du spelar.

Orsaken är att vi som spelare direkt hamnar under skinnet på Mama Fox. När vi flyr undan lågorna från en skogsbrand, får vi lära oss några av de relativt enkla kommandon vi kommer använda under äventyret. Mama Fox kan hoppa, sniffa, springa och klättra i träd. Men bara en sak spelar roll i detta läge: att springa bort från lågorna. Vår räv är desperat (och det känner även jag mig när jag ser träden brinna och andra djur dö plågsamt), men lyckas ta sig till en liten grotta, där hon står inför en ännu större utmaning: att föda sina ungar.

Vårt mål under de första dagarna är att leta efter och skaffa mat för att hålla de fyra små rackarna vid god hälsa, samtidigt som vi undviker andra rovdjur och, framför allt, de udda människor som smyger omkring. Vi går därför bara ut på natten, i skydd av mörkret, och med hjälp av vår lukt kan vi hitta och äta bland annat vilda bär, skräp, smågnagare, fisk... allt som fungerar för att hålla ungarnas hälsa vid god vigör. Men så inträffar en olycklig händelse, och en asätare (en människa) tar en av ungarna ur grottan, och det sätter igång resten av familjens resa för att få tillbaka honom. Det blir ett farligt äventyr, men tack vare presentation och upplägg var jag vid det här laget helt involverad i att hjälpa valpen att hitta tillbaka till sin familj igen.

De unga valparna är avgörande bitar, inte bara för berättelsen, utan också för spelupplevelsen och för den känsla som titeln lämnar så lyckat strävar efter. Det kan bero på att jag, liksom mamma räv, själv är pappa. Eftersom den ständiga känslan av att mina ungar ska överleva hunger och fara, är det en av hörnstenarna som har hållit mig igång genom spelet. Den försvunna ungen utvecklar en doft och varje natt går vi ut på jakt efter detta doftspår som leder oss till nya ledtrådar om den väg som asätaren tog med vår unge, samtidigt som vi utforskar omgivningarna, håller resten av ungarna säkra, allt medan du lär dem hur de ska överleva i en hård värld.

Det finns en "metroidvania"-komponent i Endling: Extinction is Forever, som bygger just på att valparna lär sig. Det finns platser som mamma räv inte kommer åt på grund av sin storlek, men där småttingarna kan hjälpa till. Och genom misstag (exempelvis ett oavsiktligt fall) lär de sig nya färdigheter som att gräva, hoppa eller gå igenom staket eller hål i väggar. Detta ger i sin tur tillgång till mer mat och öppnar nya tänkbara vägar, även om sistnämnda såklart också är förknippat med berättelsens utveckling.

Som jag redan har nämnt finns det en dag- och nattcykel där vi bara vågar oss ut ur skyddet i skydd av mörkret, och vi måste alltid återvända innan solen går upp, oavsett om vi har uppnått våra mål eller ej. Många gånger måste vi välja mellan att låta ett byte fly eller att inte följa ett doftspår från den bortrövade valpen eftersom vi är för långt från grottan och måste återvända så fort som möjligt (även om det dessutom innebär att vi måste vara högljudda och dra till oss mer fara). Som sagt, det viktiga här är att hålla familjen vid liv.

Men Endling: Extinction is Forever består inte bara av detta, utan även en andra komponent; den värld vi lever i. Världen (ett viktigt verktyg i det här spelet för att kunna undersöka alla rutter, händelser och matresurser) är uppdelad i olika områden. Alla dessa områden ligger runt en fabrik samt några byggnader där grymma människor bor. Och jag säger grymma eftersom varje möte du har med dem representerar hur vår art behandlar världen. Förorenar floden, flår en stackars kanin, använder fabriken och dumpar avfall och så vidare. Med några få undantag, i en mer avancerad del av spelet, kommer människorna vara de huvudsakliga fienderna. Världen är döende, men på ett vackert sätt fortsätter naturen stå emot döden. Växterna, flodbädden... till och med vissa faror som ugglor är vackert byggda i ett landskap som, medan vi rör oss genom det genom klassiskt sidoscrollande, roterar och ändrar orienteringen för att ge en känsla av djup till omgivningarna. Den vackra musiken med sina enkla, varma och melankoliska melodier, är också ett underbart komplement till berättelsen.

Utan att vara särskilt svårt (om du inte är för vårdslös) kan du hålla valparna levande genom det mesta av äventyret. Om du gör misstag eller inte reagerar tillräckligt snabbt vid möten (som presenteras som quick time events) kommer varje förlust vara en börda både för dig och för spelet i sig. Du kan förlora en unge med förmågor som en annan inte har, och du måste hitta en annan väg som gör äventyret svårare. Ibland kommer det att kännas som om det inte finns något sätt att gå vidare, eller att det inte finns någon mat kvar. Det kan vara lite frustrerande att möta fiender med vetskapen om att du kommer att bli skadad och halta hem, men du har åtminstone överlevt för att kämpa vidare nästa dag. Och förhoppningsvis överlever också valparna. Rimligen borde valparnas färdigheter läras in som grupp, eftersom alla är närvarande kan alla se, men vad Herobeat Studios söker här är att ni värdesätter och älskar varje unge för deras individuella värde, och inte som reservdelar som kan ersättas.

Ibland har Endling: Extinction is Forever varit ett ansträngande äventyr, och även lite orättvist (som livet i sig), men samtidigt har det en skönhet och ett målmedvetet driv som många spel idag på sin höjd strävar efter, men som bara ett fåtal når. Trots sin korta längd har det här äventyret lämnat ett bestående intryck hos mig som är lika djupt som Journey eller Firewatch. Jag tror att Endling: Extinction is Forever tids nog visar sig vara ett av de spel som jag kommer vilja återbesöka mellan varven i framtiden, precis som om det vore en del av min familj.