Ni no Kuni: Cross Worlds

Jag älskar Ni no Kuni-universumet. Ni no Kuni: Wrath of the White Witch är ett av mina absoluta favoritspel och enligt mig det bästa spelet under hela den konsolgenerationen (Playstation 3). Där fanns ett ofantligt vackert spel ritat av animegudarna Studio Ghibli med en väldigt bra berättelse och intressanta karaktärer. Uppföljaren Ni no Kuni II: Revenant Kingdom var inte lika perfekt, men fortfarande ett riktigt bra spel med många av egenskaperna fortfarande där från det första spelet. Nu har Level-5 valt att ta serien ut i mobilspelsvärlden med hjälp av Netmarble Games, Sydkoreas största mobilspelsföretag.

Ni no Kuni: Cross Worlds, som det heter, har det där karaktäristiska utseendet från tidigare delar i serien och det finns lite olika saker strösslat här och där. Som att storstaden Evermore är tillbaka som en sorts startplats, det finns monsterliknande varelser kallade familiars som går att bli vän med och ta med sig i strid, där finns också en berättelse om två olika världar. Ni no Kuni är trots allt snabbt översatt till "det andra landet". Karaktärsmässigt får vi välja mellan fem olika klasser; witch, destroyer, swordsman, engineer och rogue. Alla med olika utseenden och egenskaper. Det finns också så klart en galen sidekick som här är en flygande gris, något som Cluu hatar att bli kallad. Det är en klart svagare karaktär än Drippy och Lofty från de tidigare spelen. Överlag är dialogen inte övertygande. Det finns några små roliga bitar här och där, men det finns varken samma humor eller känslomässiga smäll som i speciellt Wrath of the White Witch.

Berättelsen är också ganska medioker. Det handlar så klart om att du kommer från en annan värld, men det här gången är det lite mer komplicerat. Här satsas det modernt då karaktären är en betatestare för ett VR-spel kallat "Soul Divers". Men allt går inte enligt planerna och AI:n som ska guida dig i spelet har istället sönder hela systemet och försöker varna oss för någonting. Och när vi vaknar upp i spelet märker vi att världen kanske inte är så fejk ändå. Det tar en väldigt lång stund att komma någonstans i berättelsen då det är obligatoriskt att klara av vissa sidouppdrag för att komma vidare. Dessa kallas "Reputation Quests" och är i princip uppdrag där du måste hjälpa en del av befolkningen. En stund in i spelet låser vi till exempel upp Fairy Forest. Huvudfen vet så klart allt vi behöver för att ta oss vidare i huvudberättelsen, men vägrar säga informationen förrän vi hjälpt X antal feer. Problemet är att alla sidospår är precis likadana. Det är antingen "gå dit och hämta det här och kom tillbaka" eller "gå dit och spöa ett visst antal fiender". Extremt repetitivt.

Fast i ärlighetens namn behöver vi inte ens spela spelet för att ta oss vidare. Faktum är att spelet är en ren och skär autofest. Striderna är helt automatiskt spelade. Karaktären slåss av sig och för sig själv. Du kan visserligen styra själv, men när du kommer nära en fiende du är i strid med är det fullt ös, medvetslös från karaktären. Detta funkar bra de första 35 nivåerna eller så och fienderna kommer falla som korthus. Sen kommer det helt plötsligt strider där du lutar dig tillbaka och helt plötsligt får storstryk. Då helt plötsligt tvingas vi lära oss att använda manuella strider, något som spelet i princip lärt oss att inte använda, för att kunna överleva. Det går nämligen att stänga av autostrider, men spelet är väldigt dåligt på att berätta hur. Och det blir dessutom en vanesak att använda de automatiska striderna genom att det används i många, många, många timmar.

Det är inte bara striderna som är automatiska. Nä, vi behöver inte ens ta oss till uppdrag själva. Klicka bara på uppdraget du vill gå till i en lista och din karaktär sätter iväg. Helt ärligt ser jag ingen anledning att inte använda detta. Jag kommer inte att kunna ta mig dit snabbare om jag försöker själv. Men det bidrar samtidigt till att jag inte känner mig så delaktig i spelet. Vilket är synd, för det finns massor av saker att göra. Det finns så klart berättelsen och sidouppdrag. Men sedan finns det PvP, strider mot andras familiars, olika bossar där du slår dig ihop med mängder av folk från hela världen, pussel, ett eget kungarike att skapa eller gå med i någon annans och bygga upp. Det finns så mycket att göra och innehållsmässigt är det kanon. Det är då tur att spelet flyter på riktigt bra. Det finns en PC-version, som dock fortfarande är i beta, samt versioner till Android och iOS. Jag har ingen spellur, men jag märkte nästan inga problem alls på den Xiaomi Redmi Note 8 Pro. På PC var det ännu bättre.

Problemet är ju dock det som de flesta mobilspel lider av, nämligen behovet att spendera riktiga pengar. Det går givetvis att spela helt gratis, men spelet försöker hela tiden trycka upp någon deal i ansiktet på dig. Det absolut värsta är när något klaras av i spelet, säg ett sidouppdrag eller en boss, så kommer det helt plötsligt upp ett popup-fönster som säger "Grattis, du besegrade blahablaha. För detta kan du få det här och det här för 200 kronor". Helt utan förvarning. Sen finns det runt en miljon olika valutor. Diamanter, som går att använda på allt från att skaffa nya familiars till att återuppliva dig om du dör. Pengar, som du får ett överflöde av, men som så klart därför inte används till allt för mycket. Med mer. Som om det inte vore nog finns det till och med kryptovaluta. Ja, du kan skaffa kryptovaluta, Territe och Asterite, som sedan går att sälja, köpa, byta utanför spelet. Bortåt slutet av spelet och även om du vill kunna vara mer och konkurrera i PvP, känns det som att inköp av saker är nödvändiga eftersom den bästa utrustningen krävs. Tyvärr är det inte ens säkert att du får vad du vill. Köp en ny familiar för 100 diamanter (runt 25 kronor) och du har en fyra procents chans att få en fyrstjärnig familiar, vilket är högsta nivån. Pay-to-win hör jag dig säga. Ja, i princip.

Ni no Kuni: Cross Worlds är verkligen inte det steget jag ville se av serien jag tycker så mycket om. Mobilspel kan verkligen sabba ett rykte om det lider av för mycket pengafokus. Vilket spelet delvis gör. Men det finns ändå tillräckligt mycket för att jag ska vara underhållen och charmen finns fortfarande där. Om än i mindre mängd.