Som några av er kanske såg vände jag på min roll som spelrecensent i min blogg för några veckor sedan. Jag skulle nämligen på semester och ville ha något kul att spela till Switch. Men hur mycket jag än lirar, så hinner jag såklart inte spela allt, och det var några av er som insisterade på att jag inte fick missa 13 Sentinels: Aegis Rim. Er är jag idag tacksam mot.

För eftersom Switch-versionen dessutom är förhållandevis ny, bestämde jag mig för att förena nytta med nöje och helt enkelt ta med mig 13 Sentinels: Aegis Rim och lira under semestern och sedan författa en recension när jag kom hem. Att beskriva det här äventyret är inte det lättaste, och den bästa parallell jag kan göra är att hänvisa till den klassiska animén Neon Genesis Evangelion och möjligen drag ur Octopath Traveller. Här väntar nämligen en berättelse som i sina minsta beståndsdelar är väldigt banal, men där allt vävs samma till något betydligt större då ingenting är kronologiskt samt involverar allt från tidsluckor till monsterslagsmål och minnesförluster och liknande.

Storyn i 13 Sentinels: Aegis Rim är fragmenterad, men vävs snyggt ihop på ett unikt sätt.

Detta är en annons:

Istället får vi 13 olika karaktärer med unika öden, vilka som sig bör i ett japanskt äventyr alla är ungdomar som måste rädda världen, som sakta men säkert blir mer och mer bekanta och som personer jag faktiskt lär känna allt bättre. Eftersom du i 13 Sentinels: Aegis Rim i princip kastas rakt in i hetluften mot fienden Kaiju (en slags jätterobotar), och det dessutom har väldigt mycket dialog samt ett förhållandevis stort persongalleri, känns det inte särskilt lätt att ta sig an äventyret. För dig som älskar ultrajapanska äventyr lär det kännas hemtamt, men övrigt bör förbereda sig på att det inte är särskilt intuitivt någonstans.

13 Sentinels: Aegis Rim utvecklades ursprungligen för Playstation 4, och är ett mycket genomarbetat äventyr ur ett designmässigt perspektiv, vars mer intima delar verkligen känns som att spela en manga. Här möts vi av ett modernt Tokyo och miljöer som känns realistiska såsom klassrum och liknande. Dialogen är trevligt nog helt dubbad på både japanska och engelska dessutom, vilket bidrar till känslan av påkostad presentation. Även musiken är helt förstklassig där bland annat Final Fantasy XII-kompositören Hitoshi Sakimoto medverkat.

Inlärningskurvan är inte mild, men strategidelen är inte så komplicerad som man kan tro.

Upplägget är egentligen inte särskilt komplicerat när du väl tagit dig förbi prologen. Du kan tämligen fritt välja vilka delar du vill spela, där vissa dock låser upp andra, så det går alltså inte att spela igenom allt med en viss karaktär direkt som i Octopath Traveller. Spelmässigt påminner storydelarna (som kallas Remembrance) i äventyret om klassiska peka/klicka-spel snarare än rollspel, och det handlar alltså i hög grad om att prata med folk, undersöka föremål och liknande.

Detta är en annons:

Destruction kallas själva striderna mot Kaiju, och dessa bryter av rejält mot äventyrandet. Detta är en slags realtidsstrategi, där du får axla en egen mech och slåss mot Kaiju. Som sig bör går det dock inte bara att ta en mech att köra, utan de kommer i fyra olika grundutföranden, och vilken du ska välja beror på striden du har framför dig. Det går heller inte att köra slut på dina "piloter" som tröttas ut av detta, så du behöver rotera den 13 spelbara karaktärerna. Sägas ska dock att utvecklarna tydligt lagt mest krut på storyaspekten, och det känns liksom lite sparsmakat med mech-striderna som saknar tuggmotstånd och dessutom är alltför lite varierade för att kännas mer än som transportsträckor.

Vanillaware, som tidigare har levererat pärlor som Odin Sphere, Muramasa: The Demon Blade och Dragon's Crown.

Striderna är dock fortfarande viktiga för storyn eftersom du här kan låsa upp något som kallas Mystery Points, vilka är avgörande för att låsa upp ledtrådar och story, som sedan bygger ihop den ganska underbara mosaik som är 13 Sentinels: Aegis Rim. För det ska sägas att när du väl tagit dig över tröskeln till spelet och börjat förstå vad grundtanken är samt kan börja grotta ner dig i storyn, så väntar dig något alldeles extra. I synnerhet du som älskar scifi-animé och japanskt 80-tal har något att se fram emot här.

Visst hade det varit trevligt om striderna varit mer involverande, men i slutändan fyller de ändå ett syfte som variation till det lite långsamma äventyrandet, där du i hög grad mest pratar med folk och väljer rätt alternativ för att komma vidare. Det kan såklart låta negativt, men när storyn är så bra att jag bara vill fortsätta för att få veta mer, så gör det inget att tempot stundtals är i lägsta laget. Varm köprekommendation i slutändan, alltså.