Road 96

En landsväg i gryningsljus målas upp framför mig. En anonym röst frågar "Vad gör du om du inte håller med om ditt lands politik?" Jag känner genast mig lite trängd. Min passivitet inför samhällsfrågor och aktivism har alltid varit något jag känt lite skam inför. Jag svarar ändå sanningsenligt: Jag hade inte flytt landet och jag hade inte heller gjort uppror. Jag hade röstat, antar jag. Varför ser du på film? frågar rösten sedan. För att bli berörd, i första hand, och för att skratta. När jag får kontroll över min karaktär, en av sju namnlösa tonåringar, och vänder mig upp från sidovagnen och ser två män klädda i gula gimp-suits på motorcykel, skrattar jag lite nervöst och får medge att anslagets framfusighet funkat perfekt.

Road 96 är upplagt som en slags roadmovie i förstapersons-perspektiv. Det är sommar 1996 och mitt mål för var och en av dessa tonåringar är att, trots att jag valt att inte fly under politisk turbulens, ta mig ut från Petria, ett fiktivt land till utseendet påminnandes om amerikanska mellanvästern. En tyrann kallad Tyrak har under sin mandatperiod fört landet till ruinens brant. Den statskontrollerade tevekanalen GNN basunerar ut osanningar och rebelliska tonåringar sätts i arbetsläger och med det stundande valet, som infaller om åttio dagar - tio år efter en terrorattack - är stämningen minst sagt stormig.

I korta uppehåll på vägen får jag träffa ett lika färgstarkt som varierat karaktärsgalleri. Vid en rastplats möter jag polisen Fanny som slits mellan det korrupta rättsväsendet och viljan att göra gott utanför lagens snäva ramar. Jag får skjuts av den mystiske Jarod som vill åt "fake news-reporten" Sonya till varje pris, ute i öknen snubblar jag på lastbilsföraren och revolutionären John som blivit olyckligt förälskad i en polis vid namn... Fanny. I princip samtliga karaktärer är genomgående intressanta, med unika livsöden och röstskådespelare som inte sällan gör sitt jobb mer än väl. När jag tagit mig över gränsen en gång och får börja om med en ny tonåring är karaktärernas uppdykande ansikten alltid ett kärt återseende vid vägkanterna.

Överhuvudtaget gillar jag greppet att låta mig som spelare vara katalysator och anonym bisittare för karaktärsgalleriet och det större skeendet som är politiken och valet. Kanske därför tenderar dock ensampartierna, med miljömässigt utforskande och pussellösande med inspiration från spel som Firewatch, att kännas upprepande och onyanserade. Det är nämligen ett evigt letande efter bilnycklar i låsta bankfack på bensinstationer, men delvis kan det också bero på det underutvecklade ekonomi- och hälsosystemet. För att kunna ta mig mot riksgränsen måste jag hela tiden balansera min karaktärs näringsintag och energi mot pengarna på fickan. Trots att mina val ska spela roll så märkte jag aldrig någon skillnad på utgången, till exempel i de fall jag stal mig fram istället för att hederligt köpa min mat. Lyckligtvis balanseras dessa ensampartier upp av minispel som bryter av snyggt mot det enahanda utforskandet, men det räcker inte alltid för att hålla mig intresserad till nästa karaktärsmöte.

Efter hand som jag flyr med en, två, tre tonåringar så nystas mysteriet upp kring vem som låg bakom terrorattacken, och vem av de två presidentkandidaterna Tyrak och Florres som är mest lämpade för uppgiften. Karaktärernas öden vävs ihop på en slags sitcom-manér där nästan alla har någon relation till varandra, och är det något jag har problem med är det främst det dissonanta förhållningssättet till flykt-motivet som Road 96 målar upp. Humor och allvar trängs här sida vid sida; samtidsaktuella frågor som "fake news", flyktingpolitik och individuellt kontra kollektivt ansvar står i förgrunden. Samtidigt är satiren så svartvit, enkel och tramsig att Road 96 aldrig lyfter förbi ett övertydligt konstaterande att tyranni är dåligt och demokrati bra.

För mig framstår därför DigixArts gestaltning av en nation i kris som en problematisk och rentav respektlös version av de omvärldsnyheter jag tar del av dagligen. Jag är av den fasta övertygelsen att man får skämta om allt - i "rätt kontext", men med det följer naturligtvis att de som gör det också får stå sitt kast. Jag tänker inte säga att det inte går att applicera en quirky indie-ton á la Judd Appatow på en berättelse som denna. Det jag säger, däremot, är att fingertoppskänslan ofta saknas här.

Det är sannerligen synd på ett spel sammanvävt av fina karaktärshistorier, vilka bara råkar ha placerats på en övergripande tondöv och problematisk skådeplats. Värst upplever jag berättarrösten som griper in när en av mina sju tonåringar inte lyckas ta sig ut från Petria, utan skjuts av en gränsvakt. Såhär lyden den: "You might lose your life along the way, but for each person that falls, another one rises up. The trick is to keep moving forward." Den typen av Hollywoodifiering av flykt klarar jag mig mycket bra utan. Tack.