Wife Quest

De senaste åren har varit lite av en ny guldålder för plattformsspel och särskilt den gamla skolans plattformsspel. Celeste, Dead cells och Shovel Knight har vunnit både pressen och fansens hjärtan. Med charmig pixelgrafik och otroligt väloljad spelmekanik har indiestudios visat att det inte behövs enorma studios med budgeten hos Joakim Von Anka för att vinna prestigefyllda utmärkelser och sälja fantastiskt. Jag ska inte ljuga, jag är mer av en AAA-spelare men jag förstår och uppskattar också charmen i dessa titlar. Jag ser de uppenbara kvalitéer som finns där och har fascinerats av de stordåd som genomförts med relativt spartanska medel när det kommer till spelskapande och kan roas rejält av detta. Nu när Wife Quest släpps till konsoler ungefär ett år efter PC-släppet ska jag få äran att se om liret kan bjuda på den där rena och extremt välfungerande spelbarheten som ovan nämnda titlar gör.

När jag satte mig ner i soffan för att ge mig i kast med Wife Quest blev jag dock direkt rätt skeptisk. Omslaget var väldigt rosa och såg superjapanskt ut på ett sätt jag inte alls uppskattar. Hela designen såg ut att vara i princip en och samma kvinnliga karaktärsmodell som kopierats för att sen färgläggas olika gång på gång. Det var mer eller mindre bara två karaktärer som stack ut. Huvudrollsinnehavaren, Mia, som var ensam om att inte ha bröst som var större än spelets förmodade budget och en manlig karaktär. Den manliga karaktären visade vara Fernando, Mias man. "Monster" (de yppiga kvinnorna i olika färger) kidnappar tydligen Fernando dagligen kom det att visa sig. Här ser vi premissen uppenbara sig, den före detta krigaren Mia ska rädda sin man. Kanske inte en helt ny premiss men möjligen att de ombytta rollerna med kvinnlig hjälte kunde bjuda på något nytt i berättarväg eller något som gör en genomspelning mödan värd.

Annorlunda blev det men kanske inte på ett sådant sätt som man hade kunnat hoppats. Det är knappast ett särskilt progressivt kvinnoporträtt brasilianska Pippin Games som utvecklat spelet siktar på att förmedla. Pixelgrafiken får den märkliga positionen att framstå som den modernaste komponenten i spelet. Berättelsen blir otroligt rörig då den saknar en fungerande tidslinje. Ett monster (nåja de kan ju ha älv-vingar exempelvis) kidnappar Fernando som i nästa sekund är med ett helt annat monster, uppenbart inte särskilt förfärad, tills Mia stormar in arg som ett bi och framställd som hysterisk. Låter det som jag missat att berätta något? Man kunde ju hoppats att så var fallet men precis så gick det till. Ni vet när man ska rita en gubbe genom att vika ett papper och olika personer ansvarar för olika kroppsdelar? Välkommen till berättelsen i Wife Quest. Detta kommer sen att upprepas gång på gång. Man kunde ju tycka att Mia borde ana ugglor i mossen men ugglorna kan andas ut, Mia anar inte att Fernando kanske inte är helt besviken över sin lott i livet. Konversationerna är inte mycket bättre. De landar i att Mia har små bröst tillskillnad från monstren och där stannar temat för konversationerna. Hade du hoppats på något charmigt, lätt erotiskt och spännande? Tänk om, det här är bara dumt.

Min motivation att rädda Fernando kanske inte skyhög med den bakgrunden men räddas skulle han ju. Något som överlevt tidens vingslag bättre än spelets kvinnoporträttering är ju plattformshoppande i pixelgrafik och det kanske kunde vara något även nu? Hoppen kändes rätt (när man tvingas hoppa ut i tomma inte på vinst och förlust), svärdet kändes kanske inte överdrivet kul att nita monster med men det fungerade. Precisionen i striderna var en bra bit ifrån klockrena men inte ett totalt haveri, till en början åtminstone. Efter ett tag får man nämligen en sköld. Man säger att pennan är mäktigare än svärdet. Det kan säkert stämma men skölden i Wife Quest är mäktigare än båda och det mest i en nutida arsenal. Ställ dig lite varsomhelst i de generiska och rätt trista pixelmiljöerna, håll upp skölden och fienderna slår eller skjuter helt sonika ihjäl sig själva när de träffar den (eller ditt bakhuvud, så länge du håller inne sköld-knappen spelar det ingen roll). Lite innan det får vi också bekanta oss med de där klassiska trampolinerna vi hittar i plattformsspel. Här i form av svampar först. Trampoliner har alltid varit en favorit för mig i plattformsspel men här är det extremt oprecisa och gör hoppandet tristare än utan trampolin. Hur är det möjligt att hopp är roligare utan trampolin? Lägg där till fördröjningar titt som tätt när det ska slåss och hoppas samt en bilduppdatering som sjönk flera gånger (i ett pixelgrafik spel till Playstation 5) och man undrar vilken svart magi som trollbundit studions knän. För trollats med knäna har det gjorts men inte på ett önskvärt vis. Det enda som verkar fått någon kärlek av utvecklarna var monstrens bröst då de fått sig en egen liten fysikmotor.

Frustrationen slutar inte där. Svårighetsgraden som är i princip noll tack vare skölden kan till och från skjuta i höjden. Första bossen är bra mycket svårare än de bossar jag nitat i Elden Ring. Mycket tack vare ovan nämnda fördröjningar samt att fiender som bossen kallar på kan flyga till platser där de inte går att nå dem om man har otur. Du får all den frustration som souls-spelen bjuder på plus orättvis och dålig design men absolut ingen av njutningen här. Ja, det svors ymnigt här. Av bossarna får du nya prylar som vingar eller en pilbåge att använda men ingen av dem var särskilt roliga och välgjorda. Värst av allt är de avrättningsanimationer man låser upp då och då. De aktiveras genom att man trycker pil ner och är helt meningslösa att titta på, tänk inte God of War utan bara lite ryckiga små hopp. Som salt i såren aktiveras de gärna även om du inte trycker pil ner och blir ett evigt återkommande störningsmoment när man bara vill bli klar med spelet och lägga det bakom sig.

Wife Quest är en samling av kopierade mekaniker från andra bättre spel där man nu på något sätt lyckats mörda glädjen i att använda dessa. Berättelsen är inte bara snällt uttryckt mossig utan också dåligt berättad. Det starkaste argument för ett köp jag kan komma på är att vanliga hopp funkar rätt bra om inte spelmotorn får för mycket att hantera i samband med avfärd eller om du tycker att 50 kronor för att se guppande pixelbröst är en värd investering. Vill du uppleva pixelperfekta precisionshopp i magiska världar samtidigt som du matas med nostalgi från spelens barndom finns flera vackra och spelmekaniskt sylvassa alternativ. Kanske till och med en trevlig liten berättelse kan följa med i dessa spel. Wife Quest är inte ett av dem, tyvärr. Det är inte ett av de absolut sämsta spelen som någonsin gjorts det är riktigt dåligt och är varken värt din tid eller dina pengar.