Svenska
Gamereactor
recensioner
Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin

Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin

Iklädd Fedora har Olof jagat reda på kristaller i ett Final Fantasy med identitetskris....

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Final Fantasy-serien kom till världen knappt fem år tidigare än undertecknad, för hela 35 år sedan. Sedan dess har det släppts fler spel (drygt 95 stycken enligt en snabb googling), filmer och serier än det går att uppleva på egen hand. Det är en för många lika självklar franchise som Star Wars, men betydligt mer spretig i sitt omfång. Där Star Wars alltid haft sin tydliga skådeplats med rymden som fokus, med kampen mellan imperiet och rebellerna som huvudsakliga motiv, är det svårare att ringa in vad som utgör en Final Fantasy-produkt. Till och med namnet saknar identitet i sig - det är den ultimata fantasin - allt tycks få plats. När Team Ninja, utvecklarna bakom höjdare som Ninja Gaiden och, på senare år, Nioh, nu fått franchisen i sina händer är det med studions spetskompetens på actionområdet som Final Fantasy ska blomstra.

Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin
Du ser en öppen spelvärld, jag ser osynliga väggar i varje väderstreck.

I rollen som Jack, en urjapanskt utformad karaktär med grymtande som främsta kommunikationsmetod, ska jag tillsammans med de två omaka vännerna Jed och Ash besegra mannen med det otvetydiga namnet Chaos och - du gissade rätt - få ordning på kungariket Cornelia igen. Med tre svarta kristaller i händerna ger vi oss ut på jakt efter att återföra ljuset till dem, och uppfylla vår plikt som Warriors of Light. Efter en svindlande inledningssekvens, lika blodig som snygg och mäktig, påminnande om Blizzards bästa alster, tar ett förvånansvärt enkelt, japanskt actionrollspel vid. Och man kan inte låta bli att bli lite besviken.

Först av allt: Grafiskt rör sig Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin någonstans i PS4/Xbox One-eran, även om de ibland kaotiskt eklektiska designvalen ser till att hålla en åtminstone delvis intresserad. Här trängs lågupplösta kungar i cape och kungakrona bredvid Fedora-hattar, spetsiga K-pop-frisyrer och trenchcoats. Högteknologiska komplex med datorskärmar och stationära laservapen byter plötsligt av fuktiga grottor fyllda med vargar, skelett och drakar. Via ultralinjära linjära banor, vilka väljs ut på en världskarta, ska det slaktas fiender på löpande band innan jag når nästa boss, vilken avverkas innan jag skjutsas vidare till en ny biom helt frånskild den jag nyss lämnat.

Detta är en annons:
Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin
Rip n' tear!

Oavsett hur mycket Team Ninja vill poängtera hur detta är ett hardcore action-rollspel, med ett lika djupt som illa introducerat slagsmålssystem (med mängder och åter mängder av tips i textform), kan jag aldrig smälta hur Stranger of Paradise vill vara både Dark Souls och mer traditionellt rollspel. Likt Souls-spelens vedeldar, där jag kan vila och spara mitt spel mellan hektiska strider, finns här kuber, och mellan dessa ska jag överleva på ett begränsat antal liv. Det ska vara hardcore. Samtidigt är kontrollen för seg, kameran för ryckig och Jacks rörelsemönster för stressigt för att jag ska hinna med att läsa av och kontra fiendernas alltför svårlästa och hetsiga attackmönster. Ofta placerar jag mig i ett hörn medan Jed och Ash håller fienderna på avstånd, och jag sticker in med ett par hugg här och där. Eller så springer jag helt sonika förbi allihop tills nästa kub dyker upp i horisonten. Det känns inte så hardcore. Tack och lov kan jag ändra svårighetsgrad när det blir alltför orättvist.

Identitetskrisen känns inte bara vid i striderna, utan genomsyrar även rollspelsaspekten. I spel som Dark Souls är inte sällan ett nytt svärd eller en ny rustning en triumf. När de första huggen landar kan man nästan rysa av välbehag, och när man blir skadad ser man tydligt på livmätaren hur mycket mer skydd man har. Men inte nog med att vargar i Stranger of Paradise släpper ifrån sig både magiska handskar, bandanas och skor, de gör det hela tiden. Inte en fiende har tomma fickor, och när till och med Team Ninja insett detta och infört en funktion för att automatiskt ta på sig utrustning med högst nivå, då undrar man varför de inte bara såg över föremålssystemet i grunden. Att vrida huvudet av en fem meter hög hydra - som tagit tio-tolv försök att klara av - blir därför mindre festligt. Jag vet nämligen att jag redan på banan därpå kommer få bättre föremål av första dussinfiende.

Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin
Leon och Ash, eller Bryan och Eddie Gordo från Tekken?
Detta är en annons:

I slutändan vet jag inte vad Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin vill vara. Medan historien hade kunnat hålla mig kvar - trots, eller på grund av att den ostiga leveransen gör Resident Evil-spelen till Oscars-kandidater - så framträder den alltför sällan mellan ändlösa korridorer av strider utan kännbara belöningar. Istället utgör detta ett spretigt och högst medelmåttigt actionrollspel som, förutom påhittigt världsbygge, hade mått bra av färre fantasifulla idéer och en mer stabil, egen identitet.

05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Härligt tramsig och ostig berättelse, helgalen design, buggfritt.
-
Linjärt, fult, trista och spattiga strider, identitetslöst och spretigt, föremålssystemet, fiendevariationen.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content