Assassins Creed Valhalla: Dawn of Ragnarök

För en vecka sedan blev det dags för Majsan att dra på sig sin rustning, fästa yxorna vid höfterna och väcka liv i min bevingade vän Synin som vilat sig fet på för många talgbollar under min frånvaro från vikingalivet. Denna gång var det för att gotta ner mig i den nya expansionen till Assassins Creed Valhalla, nämligen Dawn of Ragnarök. Och jag måste ju säga att jag saknat min Eivor, denna hårdnackade vikingakvinna som delar namn med min gamla bambatant från mellanstadiet. Men där slutar tack och lov likheterna, för ett spel med en kvinna med nerhasade knästrumpor och hårnät som vars värsta vapen var kåldolmar och brunabönor hade blivit på tok för magstarkt, no pun intended. I denna del klär vi Eivor i rollen som Havi, den allsmäktiga asaguden, den enögde allfadern som kanske mer är känd under sitt andra namn, Oden.

Äventyret börjar efter ett drogrus av örter och eld hos Ravensthorps spåkvinna Valka som får dig att ta en Powernap Delux för att sedan vakna upp i Svartalfheim, dvärgarnas hemvist. Och alla vi som inte tål alkohol vet att det kan drabba oss alla, själv vaknade jag i en granhäck efter en flaska vin för många år sedan men det är en helt annan historia. Havi får dock ett allt annat än trevligt uppvaknande när han får reda på att Balder, han och Frejas högt älskade son har blivit tagen till fånga av Surtr, eldens härskare och väktare av Muspelheim. Och detta är då starten på vår resa där vi kastas in i en räddningsaktion som heter duga. Miljöerna är som vanligt vackra och det luktar lite J.R.R Tolkien över vyerna jag ser ut över. Kanske är det dvärgarna som omger mig som får mig att tänka på Gimli och en och annan Hobbit? Kanske är det ett sidouppdrag där jag ska leda en dvärg upp för ett berg för att förstöra en förbannad ring i lava?

Vad vet jag, kanske är det inbillning men jag känner ändå doften. Expansionen känns stor, riktigt stor och att ta sig igenom bara själva huvudstoryn tar ungefär mellan femton till tjugo timmar. Den rekommenderade minsta leveln är 360 men är man inte en dedikerad lönnmördare som jag som lagt lite mer än 300 timmar på huvudspelet där jag nosat runt som ett annat tryffelsvin längst hela kartan på jakt efter loot och sidouppdrag går det att kringgå med ett knapptryck om man så skulle vilja. Fienderna i Svartalfheim är mestadels Muspels, en slags eldjätte som säkert kan ge bra med motstånd för dom som inte byggt sig en stark viking genom spelet.

Personligen ligger jag på allra högsta leveln och tycker väl inte att de ställde till med så jättestor skada men i grupp är de lite av en plåga då de duktigt sätter fyr på det mesta i sin väg och då helst på dig som förvandlas till en välgrillad Denniskorv på nolltid. På din väg mot Surtr är det dock inte bara Muspels som ska smaka på dina yxor, det finns också ett gäng minibossar som gör livet surt för dig och de flesta av dom är familjemedlemmar till ingen mindre än just Surtr, snacka om vilka julmiddagar den familjen måste ha, jag som trodde min var jobbig. Bossar är alltid bossar men jag lovar dig, du kommer komma undan med bara några få nya grå hårstrån och kanske en liten knäck i ditt tålamod. Till din hjälp genom spelet får du en värdefull gåva av dvärgarna, nämligen ett armband som kallas Hugr-Rip och som ger dig grymma förmågor. Vad sägs om förmågan att förvandlas till en korp och nå höjder du aldrig trodde var möjliga? Att anfalla från ovan? Med Power of the Raven kan du det och det är bara en förmåga av fem.

Sen har du Power of Muspelheim där din hud förvandlas till magma och kan lura dina fiender att du är en av dom på avstånd. Den kommer även väl till pass då du kan traska över lavatäckta områden utan att ta någon skada och med tanke på eldjättarnas framfart i Svartalfheim kommer den behövas. Den tredje förmågan är Power of Winter som förvandlar Havis vapen till is som är ett alldeles utmärkt vapen emot fiender gjorda av eld och lava. Sen har du Power of Jotunheim som gör att du kan teleportera dig och sist men inte minst har vi Power of Rebirth. Denna förmåga väcker fiender du just dödat så de kan slåss på din sida och jag har älskat att använda den, precis som jag älskade att använda giftpilarna i de tidigare spelen som gjorde att fienderna hade ihjäl varandra medan du själv kunde luta dig tillbaka med en näve popcorn och njuta av skådespelet på säkert avstånd som den fegis du är.

Men var försiktig, det är inte bara du som har denna förmåga, i spelet finns fiender som kallas Flamekeepers som även de kan väcka de döda igen så det är smart att sikta in sig på att eliminera dom först av alla. Kruxet med förmågorna är bara att du endast kan bära två åt gången så det gäller att välja de du har mest användning för och med tanke på att halva världen består av lava kommer Power of Muspelheim att bli en bra kompanjon i din jakt efter Balder. Du fyller snabbt på mätaren genom att mumsa i dig stora blommor som växer lite överallt eller genom att kötta fiender till höger och vänster. Om du är desperat finns även altare där du bäst behöver dom där du kan offra lite av ditt liv för att fylla upp dina mätare, men var försiktig om din livsmätare inte är full för annars kanske du inte överlever det ödesdigra bytet. Inte nog med att jultomten kommer med nya förmågor så kommer han även med nya fina blanka vapen till vår redan stora vapenarsenal.

Men jag måste dock avslöja att jag inte använt ett endaste nytt vapen genom mitt äventyr. Sen jag kom över Odins spjut insåg jag att alla andra vapen var överflödiga så det har varit jag och spjutet i lite över 100 timmar. Några snabba stick i tarmtrakten brukar göra saken biff och jag gillar blixten som om jag var den stora orangutangen King Louie i Djungelboken när han fick se eld för första gången. Vad kan jag säga, jag är löjligt lättroad och jag gillar saker som glittrar. Någon som även roade mig kungligt var röstskådisen till dvärgen Ivaldi som med sin välkända brytning fick mig att googla för att se om min gissning var sann och det var den. Mitt öra hörde inte fel, det är en svensk som talar, en Carl Andersson och han lät precis som pappa Jörgen gjorde när han på resan till Cypern 1994 försökte fråga bensinmackspersonalen "Where är the Tanklock?" Är ren guld att få höra Svengelska när man minst anar det.

Det finns som vanligt mycket att göra i spelet i form av utforskning och upptäckarglädje och allt som allt har jag hört att det bör ta runt 40 timmar att klara ut hela spelet. Själv känns det som om jag bara skrapat på ytan för allt som kan samlas eftersom jag kastade mig över huvudstoryn för att hinna spela igenom den till recensionen skulle publiceras så jag har fortfarande mycket kvar att njuta av i Svartalfheim. Så vad tycker jag då om spelet? Jag som är en stor fan av Assassins Creed Valhalla älskar att jag får än en gång sadla manteln som Eivor. Det är mer av allt liksom och jag är inte besviken. Det är en lyckad expansion och jag har haft svårt att lägga ner handkontrollen vid sängdags och får väl erkänna att jag sett ut som en sengångare på jobbet den senaste veckan då min välbehövda skönhetssömn uteblivit.

Jag har inga buggar stött på som jag gjort vid de tidigare expansionerna och spelet har flutit på fint utan irriterande glitchar vilket alltid är tacksamt i en värld där till och med Rockstar släpper buggfester nu för tiden. Den tredje och sista expansionens story är bra och knyter ihop spelen och jag nämner inget mer för att undvika spoilers och förstöra för er som har detta äventyr framför er. Så sjung upp er framför spegeln, det är dags att slå sig ner i långskeppet med Eivors besättning och joddla med i strupsången inför nästa raid! Vässa yxan och tälj några fler pilar, vi har eldjättar att dräpa! Gör en situps eller två, trettio armhävningar och en planka, vi har en arena att bli champions på! Välkommen till Dawn of Ragnarök.