Star Trek

Det är lätt att se vad Digital Extremes har velat åstadkomma med detta spel. Det är ingen mening att dra ut på det hela och låta er hålla andan i onödan - Star Trek är katastrofalt. Faktum är att utvecklarna sätter tonen perfekt redan i spelets inledning för att aldrig släppa taget ens för en sekund om sitt kära hantverk bestående av direkt fatala buggar, sterila miljöer och ett icke-existerande underhållningsvärde. En imponerande bedrift ju mer man tänker på det, faktiskt.

Att Digital Extremes inte har brytt sig om att maskera dessa brister ens i inledningen är lika tragiskt som fascinerande. "Take it or leave it," viskar spelet i mitt undermedvetna. Det här är typexemplet på ett framstressat spel som släppts lös i butikerna trots enorma grundproblem.

Mellansekvenserna bryts av på märkliga sätt, ständigt återkommande buggar hindrar dig från att avancera, röstskådespeleriet är oerhört ojämnt och spelbarheten skrämmande onjutbar.

I rollen som antingen kapten Kirk eller kollegan Spock från det välkända Star Trek-universumet tar du del av en story som utspelar sig efter 2009 års film och innan den kommande "Into Darkness", något som förmodligen har varit den största dragningskraften för alla Star Trek-fans såhär på förhand.

Jag har dock svårt att tro att ens den mest inbitna Star Trek-fantasten kan finna något nöje i handlingen som rullar här (och ännu mindre som ett spel betraktat).

Rent spelmässigt är Star Trek tydligt uppstyltat. Digital Extremes har satsat på en Gears of War-liknanade upplevelse där du tar skydd bakom väggar och besvarar eld i tredje person.

Star Trek vill också gärna slänga lite pusselsekvenser i ansiktet på sina spelare när de som mest anar det. Dessa pussel har alla en sak gemensamt - de är alltid rätt meningslösa. Det finns först och främst en del plattformspussel som inte direkt stimulerar hjärnan på rätt sätt. I början av spelet tvingas jag exempelvis hoppa mellan olika metallplattformar över en elektrifierad vattensamling. Dessa plattformar är belägna nära rummets tak och varje sekund man befinner sig på en av dessa plattformar visar kameran vad som finns bakom taket, vilket gör det omöjligt för mig att beräkna nästa steg.

Digital Extremes har varit noga med att poängtera att de vill få oss att spela Star Trek tillsammans i marknadsföringen och för att locka oss till detta har de också implementerat en rad olika hackningspussel som kräver både Kirk och Spocks medverkan för att lösa. Dessa spelmoment, som oftast innefattar att hacka en kontrollpanel för att låsa upp en vit dörr och som är så gott som spelets enda länk för att få två spelare att samarbeta, är ironiskt nog bättre att spela ensam då din datorstyrde AI-kompanjon utan besvär kan lösa alla pussel utan krusiduller på nolltid. Detta gör att du hellre spelar själv för att så fort som möjligt slippa undan dessa sekvenser.

För ja, att lösa dessa minipussel är både tidskrävande och irriterande och blir inte bättre efter fyrtiotredje gången de uppenbarar sig, heller. Inget försök har ägnats åt att försöka utveckla och ta konceptet vidare ju längre in i äventyret Kirk och Spock vandrar. Spela själv istället för att dra in en polare i skiten, alltså. Det mår nog båda bäst av. Tro inte på den positiva marknadsföringen som har tillämpats kring samarbetsläget - Star Trek blir faktiskt inte roligare med en mänsklig kompanjon vid sin sida, varken i striderna eller i pusselsekvenserna.

Detsamma kan sägas om Digital Extremes arbete med samtliga av Star Treks övriga beståndsdelar, tyvärr. Vi får simma, fippla med gravitationen, skjuta rymdskepp och glidflyga men alla dessa delar är så styrda och dödstrista att de lika gärna hade kunnat skippats helt. De utgör heller inte någon långvarig variation utan finns där i korta stunder för att ersätta den där i övrigt obligatoriska vita hissen bakom hörnet.

Grundstommen utgörs som sagt av de nyss nämnda pusselsekvenserna samt laserpistolsstrider mot klumpiga och ytterst lättprickade mål. I detta spel utgörs fiendefloran av The Gorn, ödleliknande skräckmaskiner som sätter skräck i både Kirk och Spock, åtminstone innan de insett att The Gorn är en helt intelligensbefriad ras som bjuder upp till ett sömnigt motstånd. Det finns ett tredje element dock som tillämpas hyfsat frekvent för att tillhöra grundstommens närmaste gren och det är Star Treks smygsektioner. På omsorgsfullt valda ställen vill Digital Extremes få Kirk och Spock att stoppa undan laserpuffrorna i fickan för en stund och istället fokusera på att tassa fram på tårna i bästa Splinter Cell-anda. Eller vänta lite nu. Att jämföra dessa stunder med Sam Fishers bravader lät lite väl positivt. Ursäkta. Smygandet i Star Trek är helt brutet och ytterligare en bekräftelse på utvecklarnas enorma slarvjobb.

Det är inte ovanligt att kunna stå endast någon meter ifrån en av de gröna ödlefienderna i Star trek, i dagsljus, öga mot öga, och ändå inte bli upptäckt. Din datorstyrde kompanjon kan aldrig ens bli upptäckt av fienden överhuvudtaget och slinker därför förbi de våldsfula ödlorna obemärkt även om han är mitt framför dem, vilket ser otroligt korkat ut och helt förstör den illusion som utvecklarna (antagligen) hade tänkt måla upp under dessa tillfällen.

Det enskilt största problemet med Star Trek är dock inte summan av alla de yttre bristerna. Problemet sitter djupare rotat än så. Digital Extremes har verkligen glömt av helt att ett spel först och främst ska underhålla. Star Trek är inte roligt någon gång. Att strida mot de gröna ödlestyggingarna är förmodligen tråkigare än att vara blind och vistas vid en nudiststrand. All form av tyngd och närvarokänsla i striderna har lämnats att dö ute i den tyngdlösa rymden. De vapen som du har till ditt förfogande är alla fjäderlätta laserpistoler eller fjäderlätta krutgevär. Du har inga speciella krafter till hands. Det är du och dina skjutvapen. Skjut eller låt ödlorna ta dig. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att eldstriderna helt saknar underhållningsvärde.

Det är heller inte ett särskilt vackert spel att titta på. Spelets texturer är många gånger löjligt lågupplösta och animationerna helt ofärdiga i vissa aspekter. I utomhusmiljöerna kan det, ibland, se godkänt ut men dessa ställen är sparsmakade och väldigt sällsynta. Det enda riktigt snälla jag har att säga är att spelkontrollen är bra, både med handkontroll och med mus och tangentbord, samt att PC-versionen är bra optimerad.

Jag testade Star Trek med dels en Intel i7 3770k-processor, ett fabriksöverklockat GTX 670 samt 16 Gb RAM-minne och uppnådde nästan konstant 144 bildrutor i sekunden, hela äventyret igenom, givetvis med maxinställningar. Den andra PC som jag testade spelet på innehåller en gammal AMD Athlon Dual Core 6400-processor, HD Radeon 5770 samt 4 Gb RAM-minne och även där flöt det på bra med en skärmuppdatering på 60+ i de flesta situationer.

Detta hjälper inte Star Trek att bli bättre dock. Det här är ett spel som inte borde ha släppts i det här skicket. Även om utvecklarna åtgärdar många av de hemska buggarna kommer de aldrig att fundamentalt ändra upplevelsen från grunden, något som i detta fall hade behövts för att först och främst lyckas skapa ett underhållningsvärde.

Kräkskräp av denna kaliber är mycket sällan förekommande. Men här är det i alla fall, förpackat i ett spel om Star Trek. Detta är förmodligen ett spel som många 42-åriga mammor kommer att köpa till sitt barn, ovetandes om vilken börda de lägger på sin käres axlar.

Jag ler för mig själv dock när Digital Extremes mot slutet av Star Trek hintar om att de mycket väl känner till sin produkts uselhet i och med att ge mig en achievement kallad för "Are you not entertained?", en fråga som utvecklarna själva garanterat vet svaret på...