Unbound: Worlds Apart

Kikar man in på Steam eller Nintendos hemska onlinebutik får man ett slags oövergripbart hum om hur många spel det släpps, varje dag. Om man inte vet vad man letar efter - eller om det saknas ordentliga sökverktyg för den delen - är det fullkomligt omöjligt att navigera sig fram genom titlarna. Den absolut största trängseln råder, utan någon som helst tvekan, bland indie-plattformarna. Jag hade kunnat väcka min 80-åriga moster mitt i natten och fråga henne och - förutom att hon skulle undra vad tusan jag sysslade med - så hade hon svarat samma sak.

Det är denna marknad som den relativt nystartade studion Alien Pixel Studios nu ämnar slå sig in på. Med silkeslent handritad grafik, smäktande musik, en storslagen berättelse om en värld i obalans och magiker som försöker ställa den till rätta, snortight och utmanande plattformshoppande, pussellösande och metroidvania-inslag - ska det gå vägen. Man kan tycka att det är ett rimligt angreppssätt på en om inte mättad så i alla fall välbefolkad genre; eklekticism har funkat förut.

Man spelar som Soli, en ung magiker iklädd röd kappa som ska mota tillbaka mystiska, onda krafter vilka slår till mot byn när Soli är ute på skogspromenad. Med hjälp av andra, försvagade trollkarlar som man möter på vägen får man successivt nya krafter som dubbel-hopp, dash, förmågan att vägghoppa och så vidare. Som i vilket metroidvania som helst.

Till en början slås man av den vackra grafiken, men designen osar snart unket av tidiga, själlösa PC-spel och återanvänds alltför frekvent. Som om konstnären ritat ett par teckningar, skrockat för sig själv och tryckt CTRL C + CTRL V för att fylla ut resten av områdena. Det medför att de handritade bakgrunderna och karaktärsmodellerna ofta ser detaljfattiga, identitetslösa och intill förväxling likadana ut.

Solis stora kraft är att kunna förändra världen genom portaler. Ett klick på L1-knappen skapar - beroende på kontext och område - en portal som kan stanna upp tiden eller vrida tillbaka den, göra dig till en sten eller skjuta undan vatten och eld. Med hjälp av denna kraft klarar Soli av plattformsutmaningar, pussel och strider. Allt (nja) hade varit frid och fröjd om inte Alien Pixel Studios satsat på kvantitet framför kvalitet.

Till skillnad från spel som Limbo och Inside, där varje utmaning känns genomtänkt och klurig, finns här mikro-pussel bakom varje hörn och det bränner liksom aldrig riktigt till i hjärncellerna. Det ordnar däremot kontrollen, som på grund av sin icke-respons framkallat våldsamma raserianfall i det normalt sett relativt lugna Westerbergska residenset. Ett vanligt plattformshopp kan i vissa fall erbjuda mer motstånd än Ornstein och Smough på steroider.

Likt de hutlöst svåra jordgubbsbanorna i Celeste finns här också valfria sekvenser för den som vill samla allt, men på grund av nämnda kontroll ger jag snart upp på dem. Detsamma gör jag med back-tracking, vilken uppmuntras med hjälp av ens nya krafter. Det rör sig dock ofta bara om enstaka områden som döljer ytterligare en valfri (omöjlig) utmaning; själva äventyrandet sker i huvudsak i linjär, ostlig riktning.

Framförallt i nya områden med en ny, handmålad värld framför mig och ett stämningsfullt musikstycke, sänker sig emellertid ett behagligt lugn över bröstet. Då gör det inget att berättelsen är trögflytande högstämd och pusslen löjligt enkla i nio fall av tio. Jag blir offer för de små dopaminkickarna och njuter - tills jag ännu en gång sätts på prov med en kontroll jag omöjligt får kontroll över.

Jag spår tyvärr att Unbound: Worlds Apart kommer försvinna bland övriga indie-plattformare i nätbutikerna inom kort. Alien Pixel Studios försöker göra allt, men gör inget riktigt bra. I slutändan blir det en medelmåttig femma.