Nobody Saves The World

Det råder väl inget tvivel om att indietitlarna frodas på Xbox Game Pass just nu. Vi har under senaste året haft nöjet att testa på ett flertal riktiga pärlor till spel och nu har turen kommit till Nobody Saves The World. Utvecklarna Drinkbox som låg bakom Guacamelee är här tillbaka med en klassisk Dungeon crawler som sprudlar av underfundig, skruvad humor och spelglädje.

Man vaknar upp till en värld som befinner sig i katastrofläge, en ondska som går under namnet Calamity hotar att göra slut på allt om ingen stoppar honom. Hoppet stod först till trollkarlen Nostragamus men då han försvunnit under mystiska omständigheter så är det upp till Nobody att styra upp detta. Nobody har det inte heller så lätt, han lider av minnesförlust och vaknar upp i något av en mardröm. Det börjar inte särskilt bra då den försvunne trollkarlens besynnerliga assistent Randy kastar ner honom i nämnda trollkarls källare av oklar anledning, mest troligt vill Randy själv bli hjälte och rädda världen. Det är dock inget som stoppar Nobody särskilt länge och snart har han även lagt rabarber på Nostragamus mycket användbara trollstav och kan med den förvandla sig till totalt femton olika former under spelets gång.

Man kan som sagt totalt förvandla sig till femton olika former i slutändan, startar gör man förstås med Nobody. Han kan inte göra mycket mer än att dela ut ganska klena örfilar men man börjar tämligen omgående med att låsa upp de resterande fjorton, redan i spelets första minutrar får man sin andra form. Samtliga kommer med olika styrkor och svagheter, vissa är mer fysiska och andra har mer fokus på magi eller biologisk krigsföring så som gift. Inledningsvis känner jag att det blir aningen rörigt men samtidigt gör det att striderna sällan känns så där enerverande repetitiva som jag trodde att de skulle göra baserat på andra spel jag spelat i genren.

Alla former är inte helt lätta att styra, exempelvis så kan hästen inledningsvis bara attackera genom att sparka bakut vilket gör striderna aningen klumpiga och oprecisa. Men efterhand så låser man upp fler färdigheter och helt plötsligt är hästen ett dödligt vapen att räkna med på riktigt. Detta gäller egentligen för samtliga av de former man tar och efter ett par timmar in i spelet kan man även börja kombinera styrkor och färdigheter från de andra och på så vis exempelvis kunna attackera med både fysisk styrka och magi.

Något som frustrerar mig som egentligen inte hade behövt vara ett problem är att det inte är helt smärtfritt att byta mellan alla dessa olika former. Detta trots att det finns det en snabb-meny för just det men det är ändå inte alls särskilt praktiskt och särskilt inte mitt i en strid med dussintals av fiender som inte vill något hellre än att kalasa på en. En del av problemet med att försöka byta karaktär snabbt är att tiden inte saktar ner det minsta, vilket gör en väldigt sårbar för attacker. Visst handlar det bara om någon sekund hit och dit, men det kan vara skillnaden på liv och död och inte minst blir man aningen stressad av att fumla med att byta till rätt form när ett orimligt antal dreglande varelser med abnorma huggtänder hugger efter ens akterparti. Detta hade definitivt kunnat göras bättre.

Jag har absolut sett snyggare indie-spel än Nobody Saves The World, men det har verkligen sin egen identitet och det blir oerhört charmigt och personligt och det är något jag uppskattar betydligt mer än att det är vrålsnyggt på ytan för att sedan vara helt tomt och färglöst på insidan. Själva världen är också hyfsat stor och är stundtals förvånansvärt detaljrik, det dyker upp en hel del udda saker som får en att stanna upp ett ögonblick och fundera på om man faktiskt såg rätt. Stundtals får man känslan av att man befinner sig mitt i ett barnprogram, trots alla blodtörstiga varelser som mer eller mindre ständigt är en i bakhasorna. De är dock ganska gulligt designade många av dem vilket förstås bidrar till den känslan.

Det man gör mest av är ju att gå ner i mörka grottor, hitta skatter, spöa bossar och annat patrask som dyker upp längs vägen, men man kan också strosa runt i den förhållandevis stora världen lite som man vill. Det finns en del sidouppdrag att ta itu med för att samla lite extra erfarenhet, hitta lite skatter och levla upp sina karaktärer. Det är i regel inga avancerade grejer vi pratar om här, ofta är sidouppdragen komiska och väldigt korta. Det kan till exempel vara så pass simpelt som att man i sin hästform ska prata med annan häst och få denne att bli förälskad i en. Roligt, udda och lätt förtjänta erfarenhetspoäng. Man får dock se upp med vart man vandrar, jag kände mig lite väl stursk och osårbar efter att ha fällt en ganska besvärlig boss. Detta ledde till att jag på level 5 med oändligt mycket hybris kaxigt sprang in i ett nytt område på kartan och dundrade rakt in i en grupp av helt nya fiender som var både en, två och tjugo gånger starkare än vad jag var. Vi kan väl konstatera att jag blev förintad på ungefär en millisekund på sin höjd, det blev en riklig omgång smisk minst sagt och en värdefull läxa. Anfall är inte alltid bästa försvar, ibland är det klokt att bara lägga benen på ryggen och stoppa svansen mellan benen.

Nobody Saves the World kommer väldigt långt på sin charm och sin fyndiga, lätt skruvade humor och det är på det stora hela en mycket trevlig upplevelse. Det är väldigt lätt att komma in i och förstå grejen och har man aldrig spelat en Dungeon crawlar förut så är det här ett helt perfekt spel att börja med som bör kunna ge mersmak för genren. Menyerna är enkla att navigera i och det förklaras närmast idiotsäkert hur allting går till. Det som drar ner betyget något är att även om jag i grund och botten gillar att kunna byta form och därmed dra fram nya tricks ur skjortärmen för att spöa mina fiender så blir det tyvärr lite rörigt. Det är inget som påverkar helheten mer än att det ibland blir lite irriterande och det är definitivt ingen dealbreaker. Nobody Saves the World är ännu en indie-pärla som man definitivt inte bör missa.