Burnout Dominator

I flera år var arkadracing-genren så gott som död. Några försök gjordes för att väcka liv i den en gång så stolta subgenren, men inget ville fungera. Men en dag fick ett gäng britter för sig att föra in lite nytt blod i genren, och de skapade Burnout. Burnout var, i grund och botten inget direkt nytt. Dock var det för sin tid riktigt snyggt, snabbt, fylld med läckra krockar, effekter och en sjuhelvetes utmaning. Faktum är att Burnout kunde i vissa stunder vara direkt orättvist och överhemskt svårt. I grund och botten skulle man köra som en blåddåre och fylla sin boost-mätare, genom ett knapptryck kunde man sedan förvrida skärmen och känna farten smeta ut kinderna mot baksidan av nacken. Hur underhållande det än var, var det bara början på något som skulle komma att bli mycket större.

Redan året efter kom Burnout 2: Point of Impact som var större, snyggare, snabbare och mer mer mer. Det var helt enkelt glass på tårta, toppad med gelébjörnar och sedan en mycket stor skopa med Marabou Digistive-choklad som strössel. När man ser tillbaka på Burnout-serien står det klart att jag var lite för hård mot Burnout 2: Point of Impact, och lite för snäll mot de två efterföljande spelen. Spel nummer två framstår idag som det klart bästa och mest balanserade av de tre, tätt följt av Burnout 3: Takedown.

Burnout 3: Takedown och Burnout Revenge var båda på tok för lätta för min smak. Speciellt Revenge, som införde det hemska Traffic Check, vilket betydde att man kunde ploga bort nästan allt som rörde sig i samma körriktning som man själv. Detta ledde till att såväl reaktioner och skicklighet fick masa på sig, till förmån för ren förstörelselusta. Normalt sett skulle jag inte ha något emot det, men när man ser en av sina favoritspelserier ta den vägen blir man lite besviken. Detta är även något som Criterion har tagit till sig. Därför har de tagit sig i kragen och sett till att göra ett spel som summerar spelserien fram till nu och som dessutom är tänkt att vara Playstation 2s sista riktigt stora racingspel.

Burnout Dominator gör ett bra jobb med att sammanfatta de hittils utgivna Burnout-spelen på Playstation 2. Detta innebär givetvis en tillbakagång till grönare tider då spelsystemet var lite mer balanserat och smart utfört. Detta innebär att den hemska företeelsen Traffic Check är borta. Inget mer plogande med andra ord. Precis som i Burnout 2: Point of Impact kan man dessutom kombinera sina boosts, detta för att kunna stapla poäng till förbannelse. Medan man boostar iväg in i vansinnesdimman gäller det att fylla sin mätare en gång till för att få en boost-session till. Varje gång man lyckas med detta får man en saftig poäng-bonus, och det lockar till taktiskt spelande.

Upplägget är denna gång lite mer linjärt och styrt. Man samlar på sig poäng genom att vinna tävlingar, utmaningar och åstakomma vissa Takedowns. Dessa poäng låser upp nya racingserier och bilar i sin tur. I början är man väldigt styrd till vad man kan och inte kan göra. Efter en handfull vunna tävlingar börjar mer och mer att låsas upp. Presentationen är dock nedtonad och enkel, istället för de överdrivet överdådiga uppläggen med stora kartor och tonvis med tävlingar att deltaga i. Precis som tidigare är allt uppdelat i olika klasser där såväl fräcka importbilar, hot rods och amerikanska muskelvidunder trängs. Bland annat.

Banorna är givetvis väldesignade med sina långa svepande kurvor som inbjuder till våldsam drifting, och självklart kan man fortfarande ta olika rutter här och var för att kunna kapa sekunder på sin varvtid. Något man märker är att intelligensen är tillvässad hos motståndarna, då de numera bjuder på lite mer ilsket motstånd. Det är inte sällan man finner sig själv insmetad i en betongmur eller tankbil tack vare sina fienders agerande. En mycket kul funktion som har tillkommit är det faktum att man nu kan spränga sin bil om man har lite boost kvar på mätare. Ju mer boost man har, desto mer sprängverkan får man. Ett ypperligt sätt som gör att man kan ta hämnd på sina fiender. Om man lyckas spränga en annan bil, får man vips en fylld boost-mätare att leka med igen.

Ibland kan jag känna att jag egentligen borde bestå av Ögon och händer, fästa direkt rakt in i centrala nervsystemet, och med det strunta i alla andra kroppsdelar och organ. Vid vissa tillfällen blir det så utmanande att reaktionerna inte hinner med omvägen via hjärnan och mina armar. Då sitter man i aktern på en vinröd personbil, och skroter bara flyger genom luften.

Spelet har egentligen bara två negativa sidor, men de är desto mer betydande. Dels saknas det online-möjligheter, vilket i min mening är ytterst dumt att inte inkludera. Även om jag inte spenderar massor av tid med att spela mina spel online på Playstation 2, tycker jag att det känns fattigt att inte ge sina fans möjligheten. Dessutom saknar spelet helt och hållet Crash-läget från de tidigare spelen. Ett spelsätt som har varit högt uppskattat ända sedan spel nummer två, är numera inte ens med, och besvikelsen är faktiskt ganska stor.

Trots allt är Burnout Dominator en lysande avslutning. Utmaningen är lite högre, spelglädjen har infunnit sig igen och känslan från Burnout 2: Point of Impact är svår att inte älska. Om man gillade spel nummer två, men blev besviken på de två efterföljande, ja då är detta en skänk från ovan. De vansinniga farterna och den ack så läckra grafiken skadar ju absolut inte heller.