Förväntningarna var verkligen inte höga när jag satte mig i soffan för att testa Ubisofts Riders Republic. Jag tänkte tyst för mig själv att det blir väl ett par timmar innan läggdags, hinna trampa lite pedal och stå på huvudet i puckelpisten till tonerna av någon sönderspelad låt av Bad Religion. Men tänk om det är som SSX Tricky då? Tony Hawk? Mästerverk i sin genre som jag spelade tills mina fingrar brann. Äh, klart det inte är det. Det här är ju samma gäng som gjorde Steep för några år sedan och det var sannerligen inte mycket att hänga i den berömda julgranen. Åtminstone inte för någon som suktade efter att åter få grinda lite rails och att kunna hoppa högre än stratosfären men för den som snarare sökte kontemplation, livsåskådning och realistisk skidåkning var den tunna storyn om den gamle och berget tydligen rena själavandringen. Men tänk om man kunde få både ock ändå. Stora vidder med nyfallen snö och galna tävlingar där i princip vad som helst är möjligt. Det skulle visa sig att Riders Republic var precis det där och lite till.
Nästa gång jag tittade på klockan hade det gått nästan sex timmar och det var timmar som hade flugit iväg. Försvunnit rätt ut i tomma intet. Timmar, som precis som jag hade flugit genom skogspartier och nedför bergssluttningar i hundratals kilometer i timmen. Försvunnit, likt min högra skida gjorde i vissa betraktningsvinklar. Eller den där karaktären, vars kropp gick upp i rök och lämnade kvar ett hjälmprytt huvud svävande i luften. Jag glömmer heller aldrig den där gången då jag plötsligt fick en kaninman i ansiktet. Ja, det stämmer. I sann Ubisoft-anda finns här gott om bisarra grafikbuggar men de kommer förhoppningsvis att patchas bort inom kort. I stället skall vi prata om hur inbjudande miljön är i Riders Republic. Det spelar nämligen ingen roll om man hänger med sina polare i nationalparker eller kastar sig ut från snöklädda bergstoppar, cyklar genom torra ökenområden eller försöker navigera genom täta barrskogar, det är en uppfriskande naturupplevelse jag bara kan få hemma. Ja, eller ute då, IRL men då måste jag förstås lämna hemmet och dessutom söka mig bortanför Göteborgs hamnområde. Till panoramavyer i amerikanska vildmarken, långt borta från civilisationen. Det här är dock ingen stillsam tillflyktsort, snarare precis tvärtom då det vimlar av aktivitet överallt.
Riders Republic är en fullspäckad nöjespark där jag som spelare har möjlighet att delta i massiva, livsfarliga och ljuvligt adrenalinstinna evenemang runt om på den väl tilltagna spelplanen och är det något som verkligen sticker ut så är det just det. Adrenalinet och farten. Precis hur långt upp i halsgropen mitt hjärta verkligen sitter när jag, i förstapersonsvy blåser förbi min motståndare i en snäv kurva där minsta misstag innebär ett förlorat race men även ett sårat ego. Någonting annat som också är väldigt imponerande är hur sömlöst spelet är och hur bra det flyter på. Hur jag kan hoppa från tävling till tävling, ofta också med någon bombastisk introduktionsvideo emellan utan att jag behöver sitta och vänta och jag kan tänka mig att detta är ännu bättre och sker helt och hållet utan avbrott på den nya generationens konsoler.
Det här är en fartfylld titel som är tänkt att underhålla och då uppskattar i alla fall jag att man har satsat på prestanda snarare än ett rent grafikmonster. Nu är inte Riders Republic fult eller omodernt på något sätt men stilmässigt är det ytterst medelmåttigt. Den elaka skulle säga att det är klassiskt Ubisoft. Man tror vid en första anblick att det är otroligt vackert med sin levande spelvärld och mycket som händer samtidigt, snabba kameraåkningar och grälla färger men när man skärskådar verket så upptäcker man snart att skenet bedrar. Stöpt ur en standardformula som inte erbjuder särskilt mycket nytt men samtidigt är både bekant och effektivt. Det är snyggt med 4K och HDR men saknar egen identitet. Vissa delar har också fått mer kärlek än andra, vilket även det är ett välbekant fenomen hos utvecklaren. Detaljrikedom men samtidigt hopplöst platta kulisser. En liten sten som omgående och brutalt stoppar min framfart men samtidigt kan jag åka rakt igenom en skidlift utan minsta påverkan. I genren måste jag dock säga att det sticker ut.
Först skapar jag min egna karaktär, Pedro Parallellslalom med hjälp av det relativt skrala utbud som erbjuds från start. Ju längre jag spelar och ju fler utmaningar jag klarar desto bättre utrustning får jag, alternativt låser upp nya för köp i butiken. När jag är nöjd med min kreation är det dags för en kort introduktion där jag får bekanta mig lite med Riders Ridge, det som kommer att fungera som min hubvärld och jag märker direkt vilken väg det här är på väg att ta. Det är inget som förvånar mig alls då det brukar se ut så här i extremsportssammanhang.
Dialogen verkar vara skriven av ett gäng boomers som suttit på Urban Dictionary och tömt sajten på innehåll och innan jag ens har hunnit levla upp så har jag fått höra vilken sick, cool och dope dude jag är. Hur jag slaktar och hur jag äger. Uttryck som ingen person utanför studions kontor har använt på säkert tjugo år. Allt till tonerna av ett lika väntat som fantasilöst soundtrack med The Offspring och Aphex Twin. Inne i lägret springer NPC:er omkring med badringar, rosa tuppkam och limegröna kängor. Stora sponsorskyltar med Mountain Dew, Oakley och Red Bull står strategiskt utplacerade i området och längs stigarna. Det är vad det är. Jag kan själv tycka att det är ohyggligt töntigt och stundtals osmakligt och att det borde gå att finna en mellanväg, en kompromiss där nivån av pinsamheter kunde skalas ner något men samtidigt är jag väl inte heller deras primära målgrupp. Boomer som jag är. Hey lol.
Tur då att själva spelsegmentet är sanslöst underhållande. Det är ingenting annat än belönande att huvudlöst kasta sig ut från ett stup eller flyga mellan två bergstoppar med endast millimeter kvar på varje sida och det saknas inte möjligheter att utforska den enorma spelvärlden. Downhill biking, Mountain biking, BMX, Snowboarding, Speed skating, Trick snowboarding, Wingsuits och Jetpacks är grenar med tillhörande utrustning som alla står till mitt förfogande. Utöver det kan jag transportera mig helt fritt mellan tävlingarna med min snöskoter, mina raketskidor eller en ytterst bångstyrig jetsläde.
I stället för att bara snabbresa mellan destinationerna kan jag nu åka runt och upptäcka hemligheter och landmärken gömda i närområdet vilket ytterligare bidrar till en vidsträckt öppen spelvärld. Mitt i pågående tävlingar kan jag dessutom byta stil, för att försöka vinna loppet men också för att kunna samla stjärnor, som är spelets huvudsakliga progressionssystem. Det skall dock sägas att man inte måste göra något alls. Det finns inga krav på att göra varken det ena eller det andra. Inga krav på att köpa utrustning eller samla på sig poäng. Vill man bara lattja runt på berget och försöka bryta nacken långt ute i obygden så kan man göra det. Vill man hellre cykla runt bland kaktusar, iklädd giraffdräkt och lyssna på Coolios Gangsta's Paradise framförd på ukulele, utan minsta ambition att vinna så går det också alldeles utmärkt.
Det enda man måste göra för att komma vidare och öppna upp nästa tävling är att slutföra eventet, helt enkelt ta sig i mål. Det finns också gott om sidouppdrag, det är trots allt Ubisoft vi pratar om, där man kan delta i ännu mer galna upptåg. Nedförsbacke på pizzabudscykel eller åka skidor på bara ett par träplankor är bara några exempel på hur de kreativa fransmännen hos Ubisoft har lyckats hitta vägar att fylla kartan även i en sporttitel. Vill du hellre spela helt utan distraktioner? Utan ständig uppkoppling. Visst, då är det bara att hoppa in i Zen-läge och göra precis som du vill, var du vill, hur du vill. Låt helikoptern släppa dig var som helst på kartan och utforska helt fritt. Dock utan några sparade framsteg förstås.
Som pricken över i finns även det kollektiva kaos som kallas mass race. Ett online-evenemang som tillåter mig att spela mot 64 samtidiga spelare. Det är kul i början men sedan märker jag att jag mer och mer söker mig till min egen framgång. Hur jag fokuserar på att ta mig längre i berättelsen, som inte är någon berättelse alls egentligen. Bara en nödvändighet för att introducera min karaktär. Jag är den lovande aspiranten som skall försöka bevisa min gränslösa potential för en avdankad superstjärna som nu flippar burgare i spelarlägret. Men lika liten roll som berättelsen spelade i Steep, SSX eller Tony Hawk gör den det här. Det är inte på grund av storyn jag klämde nästan tjugo timmar av Riders Republic under den gångna helgen. Det är helt enkelt för att det är ett förbannat underhållande spel. En värdig arvtagare till både SSX och Tony Hawk, som jag i ärlighetens namn aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Det enda jag drömmer om nu är att få hela spektaklet i VR. Det hade varit så friggin', dope dude.