Svenska
Gamereactor
artiklar

Popkulturen som formade oss: Patryk

Redaktionens senaste tillskott berättar om filmerna och spelet som formade honom...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Popkulturen som formade oss: Patryk

Film:
Highlander
Connor Macleod svingar sitt bastardsvärd mot en hiskeligt skräckinjagande dödsriddare i artonhundra-talets Skottland. Dödsriddaren spetsar Macleod som faller på knäna i smärta, "There can be only one!". Russell Mulcahys actionklassiker från åttiotalet såg jag för första gången redan som en liten sparv med morfar och drömde sedan om den i en hel vecka. Det fanns något drömlikt över filmen som jag bara inte kunde låta bli och hänföras av, något som stod ut från de mer barnlämpliga programmen som mormor självfallet ville att jag skulle se på istället. Highlander var dock barnförbjuden, och så fantastiskt distraherande från allt det tillåtna. Rollistan fångar min uppmärksamhet fortfarande. En kjolklädd långhårig Christopher Lambert (med världens mustigaste panna), en pompöst teatralisk Sean Connery och en fullständigt sinnesrubbad Clansy Brown, är ju alla högtravande underbara i sina respektive roller - och jag älskar dem innerligt.

Konceptuellt är filmen så gott som komplett, från början till slut. En odödlig antikhandlare har vandrar på jorden i flera sekel, tar otaliga identiteter och försöker att behålla sitt huvud. En annan mer stygg odödlig är dock särskilt benägen att avlägsna antikhandlarens huvud för att komma åt "priset", och där har vi filmen. Tillbakablickarna från de olika tidsepokerna (speciellt dessa i Skottland) är lika versifierat beskrivande som de är vykortsvackra, och soundtracket från Queen är så romantiskt episkt att det aldrig någonsin kan replikeras. Det hypnotiserande, tjusiga fotot får mig än idag att vilja bygga stenfort någonstans ute bland ängarna och utöva uråldriga svärdsving på massiva bergstoppar. Samtidigt är de tidstypiska storstadsgatorna förlagda i nutid (åttiotalet), med sina neonbelysta och regnblöta husbyggnader, nästan lika charmerande och får mig att önska att jag föddes hela två årtionden tidigare. Den här filmen har fått mig att älska åttiotalet mer än någon annan.

Popkulturen som formade oss: Patryk
Detta är en annons:

Film:
Hajen
Det går inte att ta en simtur ute i havet på somrarna och samtidigt inte begrunda att livet när som helst kan släckas i käftarna på en enorm, ursinnig monsterfisk. Steven Spielbergs skräckdrama har förstört min själ för alltid. Badskräck och trauma för resten av livet, tack för det din jävel. Idag, tack vare många vetenskapliga efterforskningar, behöver vi lyckligtvis inte frukta hajarna på samma sätt som för fyrtiofem år sedan men det betyder inte att den här gamla klassikern har tappat sitt "bett". Inte alls. Upplägget kring att inte kunna se den dolda faran, glidande under vattenytan, kommer här till sin absoluta spetsnivå och Spielberg åstadkommer rena underverk med att bygga upp en fasa som än idag helt saknar motstycke.

Handlingen kretsar kring en terroriserande vithaj med smak för människokött, en vardaglig småstadssheriff med drunkningsfobi, en påläst paragrafryttare tillika livsbejakande hajexpert samt en excentrisk lokal fiskman/hajfångare. Deras öden sammanflätas i ett sjuhelvetes nagelbitande mardrömsäventyr som aldrig någonsin lättar upp. Robot-hajen Bruce som användes under inspelningen pajade i princip hela tiden vilket gjorde att Spielberg i sin panik fick använda den plastiga fisken så ekonomiskt det bara gick, vilket nu i efterhand bara kan konstateras har fungerat till filmens fördel. Dödsscenerna är fullkomligen ångestframkallande. Som en morbid liten unge blev jag på förhand lite besviken över att Spielberg inte visade den unga damens grafiska bortgång där i början och tyckte väl mest att "hon skrek mycket för ingenting". Spola fram en halvtimme och jag kunde inte tro mina unga ögon när en liten grabb (i min dåvarande ålder) anfölls, tuggades och brutalt slukades i ett våldsamt blodsinferno. Djuret diskriminerade visst inte, åldern spelade ingen roll. Hajen fick mig att hyperventilera i rädsla och fascination, det gör den än idag.

Popkulturen som formade oss: Patryk

Film:
För en Handfull Dollar Mer
Clint Eastwood har manifesterat sig som spaghettivästerns okrönte konung. Hans väderbitna ansikte, kisande ögon och cigarren i mungipan är nästan lika ikoniska som filmerna han har medverkat i. Dollar-trilogin av Sergio Leone är ju så "classic cinema" det bara går att komma men det är vare sig originalet För en Handfull Dollar eller avslutningskapitlet Den Gode, Den Onde och Den Fule som har vunnit över mitt hjärta. Det hederspriset går nämligen till mittdelen För en Handfull Dollar Mer. En film med mer karaktär och mer mångfacetterat berättande är svårare att finna och Leone är här sin vana trogen helt maniskt noggrann beträffande handlingen, karaktärerna, motiven, redigeringen, kameran, ljudet och musiken. Intrigen om två prisjägare som slår sig ihop, en utifrån personliga anledningar och den andre för att lägga anspråk på prisbelöningen - för att då tillsammans ta sig an en ligaledare tillika efterlyst bandit, är kanske den simplaste i trilogin men också den som lämnar mig med mest intryck. Ingenting i filmen förlöper nämligen på ett sätt som man initialt kanske skulle kunna tro.

Detta är en annons:

Leone hittar oerhört intressanta och påhittiga sätt att krydda till varenda bildruta med och det blir stundtals överraskande nyanserat men även berörande. Att en vacker fickurs-melodi används för att avlösa brutala pistoldueller/avrättningar men tillåts samtidigt agera en slags påminnelse om en tragedi, som senare visar sig vara den bakomliggande drivkraften för en av protagonisterna, är naturligtvis majestätiskt tilltalande. Minns väl när jag såg slutscenen där den obeväpnade prisjägaren Col. Douglas Mortimer möter ledarskurken El Indio i den ultimata slutuppgörelsen och hur den påverkade mig. Indio uppmanar Mortimer att dra sitt vapen, som för övrigt ligger en bit bort på tegelmarken, men först bara när en melodi från hans fickur med ett porträtt på en ung kvinna slutar spela. Fickurets melodi sätter igång men avlöses snart av Serigo Leones mästerliga gitarrkomposition för att sedan komma tillbaka i ett stycke där melodin och gitarrspelet avlöser varandra i ett underbart samspel av intervall, som nu alltså tillsammans leder oss fram till det oundvikligt svettiga slutet. Slutet som man befarar ska gå väldigt illa för prisjägaren. Tonerna saktar ner, Indios hand börjar närma sig hölstret medan en uppgiven Mortimer bara hopplöst kan invänta sitt öde. Plötsligt dyker Manco upp och avbryter den minst sagt orättvisa kampen med ett eget fickur som spelar exakta samma melodi och har exakt samma porträtt på den unga kvinnan. Mortimer gräver i sin egen ficka letandes men inser snabbt att något ovärderligt är borta, hans minne av sin syster. Hur musiken här interagerar med händelserna är obeskrivligt, det är ren och skär filmkonst. Uppbyggnaden till tvisten är helt makalös, helt enastående iscensatt. Jag satt och gapade, jag gapar fortfarande när jag tänker på det.

Popkulturen som formade oss: Patryk

Spel:
Resident Evil 4
Shinji Mikamis furiöst skoningslösa återkomst till Resident Evil-världen resulterade verkligen i en sann återgång till form för den då respiratorkopplade skräckspelsgenren. Resident Evil 4 blev över en natt ett utav världens mest hyllade, respekterade och uppmärksammade spel i mannaminne. En framgångssaga utan dess like. Den spanska landsbygden utgjorde en osedvanlig miljöförändring från tidigare herrgårdar och nedfallna polishus i Raccoon City. Apokalypsöverlevaren och veteranen Leon S. Kennedy möttes istället av urmodiga byar, dimmiga skogar och mystiska sjöar så långt ögat kunde nå. De förruttnade levande döda ersattes av en mer koordinerande och intelligent fiende som var superkvick till fots, kunde använda enkla närstridsvapen och kändes påtagligt dödligare än de T-virus återuppväckta dönickarna. Jag uppskattade verkligen innovationen. Vy-perspektivet hamnade nu också bakom axeln på Leon som tack vare ett nytt kontrollschema och förmågan att kunna utdela spinnande roundhouse-sparkar, äntligen förmådde försvara sig själv väl samt kunde navigeras som en människa förskonad från en pinne uppkörd halvvägs in i ändtarmsöppningen.

Skräcken var avsevärt mindre stämningsbaserad och istället mer panikartad och närgången. Leon kunde lätt översvämmas av de många intellektuellt förhindrade men fortfarande dödliga ganados - "boskap" översatt från spanska. De parasitinfekterade bönderna kommunicerade konstant och kunde i ren hysteri storma spelaren och måla in denne i ett hörn, vilket naturligtvis fick en att vilt spreja hagelskotten precis överallt och ingenstans. Mer än ofta vart det bästa tillvägagångssättet bara att fly för glatta livet. Eftersom pöbelmentalitet är en av mina värsta farhågor, vid sidan av att bli uppäten av hajar eller stekas levande i en mässingstjur - och eftersom jag är en obotlig masochist in i själen, så utgjorde hela Resident Evil 4 en ytterst pervers "skräckblandad förtjusning"-upplevelse. En upplevelse som jag bara inte kunde lämna förrän den var upplevd, fullkomligen och fram till den explosiva avrundningen. När ett spel väl hugger klorna i mig så är det bara högaktningsfull underkastelse och en schemarensning som gäller. Begäret triumferar allt. Det går inte att slita sig loss, hur mycket jag än skulle vilja. Men det är ju samtidigt också helt vansinnigt roligt att bli uppskrämd bortom vett och förstånd, Resident Evil 4 visste precis hur jag skulle hanteras. Spelet må vara mer action-vanvett än regelrätt surival horror men det gör knappast något, fyran är fortfarande ett utav mina bästa spelupplevelser någonsin.

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Popkulturen som formade oss: Johan Jolin
Popkulturen som formade oss: Olof Westerberg
Popkulturen som formade oss: André Lamartine
Popkulturen som formade oss: André Wigert
Popkulturen som formade oss: Henric Pettersson
Popkulturen som formade oss: Petter Hegevall



Loading next content