Pokémon Sword/Shield: The Crown Tundra

Första Pokémon Sword / Shield-expansionen Isle of Armor som släpptes i somras var något jag hade ganska blandade känslor inför. Visst, det var trevligt att ha ett nytt Wild Area att utforska och flera nya varelser att fånga, men det saknade djup när det kom till storyn och jag kände mig klar med det på några timmar. Av dessa anledningar sänkte jag mina förväntningar när det gällde titelns andra expansion, The Crown Tundra. Och nu är jag glad att kunna rapportera att detta är ett steg i rätt riktning.

När du anländer till Crown Tundra träffar du Peony, en före detta gymledare som ser misstänksamt mycket ut som ordförande Rose och dennes tuffa tonårsdotter Peonia. Efter att ha känt sig begränsad av sin överbeskyddande far beslutar Peonia att ge sig ut ensam och lämnar er två för att åka på äventyr i det frosttäckta hörnet av Galarregionen. Detta nya område är fyllt med mysterier och rykten om legendariska Pokémon och det är upp till dig att upptäcka om de är fakta eller fiktion. Trots att äventyret var smärtsamt kort (bara två timmar), tyckte jag att narrativet i denna expansion var mycket mer engagerande eftersom den grävde djupare in i den nya öns historia och inte bara bestod av en massa repetitiva hämtningsuppdrag, som dess föregångare.

Att ge sig ut för att fånga legendariska Pokémons är ett roligt koncept, men jag tyckte att det var lite tråkigt att spåra några av dessa gudaliknande varelser. För att till exempel kunna fånga Cobalion, Terrakion och Virizion var jag tvungen att uttömmande söka i tre olika områden efter 50 uppsättningar fotavtryck och det fanns ingen variation mellan dem. Jag gillade att leta Regi Pokémon mycket mer, eftersom det krävdes att jag löste en Pokémon-relaterad gåta för att kunna få tillgång till deras viloplats. Ingen av dessa var särskilt svåra, men de krävde åtminstone tanke och inte bara att jag skulle göra samma upprepade uppgift.

Ultra Beasts from Sun and Moon och alla legendariska fickmonster som inte fanns med i storyn, återfinns i Dynamax Adventures. Dessa fungerar på samma sätt som Max Raid-strider men kräver att du är mycket mer strategisk för att du ska kunna klara utmaningarna. Genom att spela tillsammans med upp till tre andra spelare, måste du kämpa dig igenom en serie med tre Dynamax-strider innan du möter en legendarisk Pokémon i slutstriden. Om ditt lags Pokémon svimmar mer än fyra gånger eller om mer än tio rundor går inom en enda strid, kommer du att sugas ut ur hålan och tvingas börja från början.

När du går in i grottorna måste du och ditt team välja en av fyra slumpade Pokémon för att bygga en balanserad kombination av olika typer. Lagmedlemmar får också rösta på vilken väg ni ska ta mellan striderna. Varje väg avslöjar vilken typ av Pokémon du kommer att möta och det är upp till dig att vara noga med att välja en som ditt lag är väl utrustat för att besegra. Även om du personligen har oddsen på din sida, är det ingen mening att rösta för att ta en vattentyp om majoriteten av ditt lag är antingen eld-, mark- och jordmonster. Jag gillade verkligen Dynamax Adventures eftersom de ger högt omspelningsvärde på grund av den slumpmässiga naturen, och hur de pressar spelare att arbeta tillsammans på ett mycket närmare sätt än Max Raid-striderna gjorde tidigare.

En problem jag hade med The Isle of Armor var att det bara lade till två legendariska Pokémon och två nya Galarian-former. Lyckligtvis är denna nya DLC mycket starkare i detta avseende. Det finns fem nya legendarer du kan fånga (Calyrex, Glastrier, Spectrier, Regidrago, Regieleki) och fyra nya regionala varianter (Articuno, Zapdos, Moltres och Slowking). Tillsammans med dessa nya tillägg ger får du också över 100 Pokémon som kommer från alla tidigare generationer. Jag tycker detta var en solid lista över återvändande ansikten, eftersom den innehöll några av mina personliga favoriter inklusive Hoenn-starters och Absol, Metagross samt Aggron.

Jag måste dock erkänna att ett område där The Isle of Armor känns överlägset, var Wild Area. Jämfört med The Crown Tundra kändes den tidigare DLC:n mycket mer varierad med sina miljöer eftersom det hade sandstränder, skogar och dammiga öknar att utforska. Huvuddelen av The Crown Tundra är... ja, snö! Det betyder inte att det inte är ett område som är värt att utforska. Jag tyckte att dess frostiga toppar var några av de mest visuellt tilltalande områdena i hela spelet och dess soundtrack fantastiskt. Jag gillade också att det hade en större känsla av vertikalitet med klippor som du måste bestiga innan du når Crown Shrine.

En belöning som väntar på spelare efter att ha slutfört basspelet och de båda expansionerna, är Galarian Star Tournament. Den här tävlingen efter spelet har ett 2v2-eliminationsformat och låter dig spela ihop med tidigare gymledare och rivaler som du har träffat under din resa. En detalj jag särskilt uppskattade var att alla karaktärer har sin egen dialog och kommer att reagera olika beroende på vem du möter. Personligen valde jag Hop, eftersom jag kommer ihåg hur eländig han var när han skulle ta ner i Slumbering Weald. Den största bristen som jag hittade med Galarian Star Tournament var dock svårigheten. Det beskrivs som den tuffaste utmaningen i spelet, men jag hade inga problem med att ånga mig igenom motståndet med den legendariska Pokémon jag just förvärvat.

Det må ha sina brister, men The Crown Tundra visar hur mycket potential Pokémon-DLC har om hanteras på rätt sätt. Jag älskar hur det tar tillbaka alla tidigare Ultra Beasts och legendariska Pokémon på ett engagerande sätt genom sina Dynamax Adventures, och det bjuder på en mycket mer välskriven historia än Isle of Armor. Jag tycker dock att historiens längd var sorgligt kort, och Galarian Star Tournament var alldeles för lätt med tanke på att det skulle vara den tuffaste utmaningen efter spelet.