Pokémon Scarlet/Violet

Efter vad som känns som evigheter kulminerar allt i detta ögonblick. Ett plötsligt sus i buskarna på kullen och jag kan känna adrenalinet pumpa genom mina ådror. Jag ser det. Närmar sig från gräset, placerar försiktigt den ena rosa hoven framför den andra. Dess ögon är fästa på mig, pupillerna mörka och tomma. Jag tar tag i min Pokéball ordentligt innan jag rycker upp min kastarm och skickar den flygande genom luften. Varelsen släpper ut lite "oink", och några skakiga ögonblick senare är det gjort. Jag är nu monstrets stolta tränare. Legenden. Lechonken. Min egen lilla knubbiga baconfabrik. Tillsammans kommer vi att vara ostoppbara. Allt är inte hakuna matata i Poke-världen, men stunder som dessa är fortfarande fickmonstermagiska. Att fånga och träna de konstiga små djuren är köttet och potatisen i alla Pokémon-spel, och det har inte ändrats här. Mycket lite har faktiskt förändrats, och det har kommit till en punkt där det känns som att vi som spelare omedvetet har deltagit i något slags socialt experiment om hur länge Pokémon-spel kan pågå utan att försöka förnya sig, ändra formeln eller försök att imponera visuellt.

Jag vet. Grafik är inte allt, men kom igen. Det här är ett Pokémon-spel som lanseras 2022. Det ska inte se ut så här. Nintendo Switch är inte den mest kraftfulla konsolen på marknaden, men den kan köra The Witcher 3: Wild Hunt, så det finns såklart mer hårdvarukraft än vad som visas upp här, i det här spelet. Det finns också det faktum att Pokémon som en spelserie som genererat mer pengar än Musse Pigg, så ja, vi kan kräva mer än det här. Det är inte orättvist. Trots den urusla grafiken kämpar bildhastigheten verkligen för att hänga med och inte totalsabba upplevelsen. Att panorera kameran medan du springer runt är faktiskt påfrestande för ögonen, och klipps texturer på ett sätt som känns bisarrt år 2022 i ett sportspel av den här typen.

Ibland kändes det som att jag gick in i Matrix när jag såg regionen Paldea hacka fram i den dimmiga horisonten. Med det sagt, panorera kameran måste du göra, även om det hackar och hostas en del, eftersom en av de få nya funktionerna är den öppna världen som kan utforskas på din fritid, mycket i stil med Pokémon Legends Arceus. Oavsett grafiken var friheten att gå i stort sett vart som helst när som helst en befriande känsla att ha när jag åkte runt ovanpå Koraidon, ödlegrunkan följer dig på din resa. Jag föredrar att Pokémon integreras i spelmekaniken på det här sättet istället för att ge oss en cykel, och Koraidon lär sig nya förmågor allt eftersom, vilket ökar dess användbarhet. Dessutom påminner Koraidon mig om Toothless från How To Train Your Dragon och om du inte matar honom med alla dina smörgåsar är du ett regelrätt monster.

"Men Ruben! Vi bryr oss inte om allt det där med grafik, struktur och balansering. Berätta för oss om Pokémon!" En rättvis begäran. Det finns hits och missar här - som alltid - men glädjen att upptäcka helt nya monster är alltid närvarande. Jag blir fortfarande upprymd när en ny varelse hoppar upp ur gräset eller en av mina samtida följeslagare plötsligt börjar utvecklas. Vanligtvis satsar jag på eldstypen initialt, men det valet brände mig illa i tidigare spel när jag valde den flammande räven Fennekin, som jag kärleksfullt döpte till Mozilla. Föreställ dig min besvikelse när han utvecklades till en vulpinhäxa med en pinne, medan min väns val - vattentyp Froakie - blev en shuriken-svingande shinobi. Låt oss bara säga att jag lärde mig en läxa.

Med nya Pokémon och en ny region måste det förstås också finnas en ny stridsgimmick. Medan Dynamaxing i den tidigare iterationen var tillräckligt cool, är denna nuvarande - Terastallizing - ganska matt. Den kan bara användas en gång mellan besöken på Pokécenter, och den förstärker dina Pokémons rörelser genom att låta dem bära en stum kristallhatt i form av allt från en ljuskrona till en vattenfontän. Det ser ungefär lika dumt ut som det låter. Snälla, för Arceus kärlek, ta bara tillbaka Mega Evolution - Nintendo. Please! Vi behöver inte en ny galen sak för att berika stridssystemet varje gång. Vad vi behöver är ett stridssystem som har uppdaterats till modern standard.

Jag kan inte riktigt acceptera hur långsamt stridssystemet fortfarande är. Det kändes som ett steg i rätt riktning när Pokémon Legends Arceus introducerade mer dynamiska strider där du fortfarande hade kontroll över din karaktär och sprang runt medan du ropade kommandon till ditt fickmonster mitt i striden. Nu känns det som ett steg tillbaka, igen. När du går in i en strid i Scarlet & Violet omdirigeras du till ett annan scenario. Utöver det är det samma som alltid. Infoga samma tackle-animation som vi har sett i flera år som i princip är ett litet fyrverkeri på motståndarens Pokémon. Att använda föremål, byta Pokémon - allt känns otroligt långsamt och tjatigt. Ja. Du kan ta selfies. Och ja. Det är fantastiskt!

Lycka till med att försöka få dina små odjur att ställa upp på dina bilder. Mekanikern, precis som det mesta av spelet, känns klumpig och oraffinerad. Varför, Game Freak? Varför vägrar ni att göra era spel åtminstone funktionellt dugliga att se på? Övergången från fri roam till strid bör vara sömlös, ioch det bör inte frysa spelet. Striderna är inte särskilt smidigt, det är inte sömlöst, och det är definitivt inte i nivå när man jämför det med andra moderna turbaserade system. En annan sak som bör inkluderas vid det här laget är röster från duktiga röstskådespelare. Det har varit charmigt i flera år med tysta karaktärer och gullig retroaktiv textdialog, men den oändliga dialogen när den inte ens ackompanjeras av ett soundtrack börjar nu kännas gammalt och tröttsamt. Det fortsätter och fortsätter i dödlig tystnad, bara avbruten av det höga "PLING!" varje gång jag trycker på A.

I slutändan har ingenting förändrats i Pokémons värld. Det betyder att jag motvilligt måste erkänna att jag hade en fantastisk tid i Paldea, trots Game Freaks ovilja att modernisera formeln för Pokémon. Jag älskar det fortfarande, men för varje iteration blir det mer och mer frustrerande. Att spela nästan alla andra moderna spel där ute förstärker den nivån av irritation, eftersom det bara visar hur långt efter Game Freak idag verkligen är. Jag har en dröm om ett Pokémon-spel. En öppen, levande värld full av förundran och genuin spänning, där du dynamiskt kan träffa andra spelare för att slåss, handla och utforska tillsammans, och med grafik som imponerar och bygger atmosfär. För tillfället antar jag att karaktärsmodeller som förvandlas till Tetris-block så fort du rör dig tio meter från dem kommer att behöva duga. Tyget i världen av Pokémon Scarlet/Violet hålls till synes samman av lös tejp och billigt lim, men än så länge håller det.