Octopath Traveler II

Det var något speciellt med de allsköns pixlar som målade upp de fantasivärldar vi besökte under 16-bitseran. Att vi sedan trettio år senare skulle glatt vältra oss i dess nostalgi och använda ord som "retrodoftande" om denna typ av grafik kunde vi såklart omöjligen veta då, men här är vi nu. I en tid där kontrasten mellan mer teknisk avancerad grafik och den väg Octopath Traveller-spelen valt är stor. Men, det finns som tur är plats för båda. Speciellt när det är så välgjort som här och det är mycket tack vare det visuella som gör att denna uppföljare lyser starkt. När många nya releaser eftersträvar tekniska jättekliv och realism, så flörtar Octopath Traveler II med nostalgi. Men inte utan att använda sig effektivt av flertalet visuella nymodigheter.

Våra preferenser sätter på alla plan ett tyckande kring underhållning. Med de orden är det lika bra att få ett avslöjande ur världen. Jag älskar japanska rollspel och jag älskar den grafiska stil som utvecklarna använde i föregångaren och nu då givetvis fortsätter med i denna uppföljare. Jag tror en hel del med min fascination har att göra med att det också känns som att det hela har en naturlig utveckling. För där något så enkelt som att karaktärer är väldigt pixliga, så är ändå deras animationer tydliga och levande. Lägg därtill också detaljer som tekniskt snyggt vatten, stämningsfullt ljus, läckra partikeleffekter och det faktum att allting är skarpt och högupplöst. Det känns helt enkelt som att dåtidens pixelgrafik möter nutidens framsteg. Jag kommer prata mer om hur det visuella lyfter detta äventyret ordentligt, men vi återkommer till det. Vi har mycket annat att gå igenom också.

I grunden är detta åtta berättelser om lika många karaktärers livsöden. Precis som i första spelet väljer du var din historia ska börja genom att välja den karaktär du finner verkar mest intressant och som då också blir en permanent del av din framtida grupp. Frukta ej, du kommer få reda på de andra karaktärernas berättelser under resans gång också. Alla hjältar har vitt skilda personligheter och deras skäl till att ge sig ut på sina resor är väldigt olika. Vi möter alltifrån en krigare till en läkare till en dansare och så då ytterligare fem karaktärer, alla med sina skäl att ge sig ut i den vida världen. Redan här märker man att utvecklarna inte försöker förändra sig alltför mycket från sin föregångare, då dessa yrken är de samma som för de åtta som utgjorde ensemblen i del ett. Om det finns någon större kritik mot denna uppföljare är det just att saker kanske känns lite väl säkert. Samtidigt, vi vill ju ofta att en viss genre ska bjuda på det vi förväntar oss och vill ha från genren. Så här finns ju heller inte så mycket utrymme att förändra formulan radikalt. Det finns dock flertalet nyheter, och utan att de skakar om fundamentet så är de högst välkomna inslag. Man kan exempelvis närsomhelst med en knapptryckning byta från dag till natt och på så vis förändras omgivningarna och vissa förmågor går bara att använda under en viss tid på dygnet.

Andra nyheter som att karaktärernas vägar möts i små berättelser kallade "Crossed Path" där två karaktärer helt enkelt delar en kortare på berättelse har också adderats. En av den tyngsta kritiken från det första spelet var just att karaktärernas berättelser inte var tillräckligt sammanflätade och tyvärr är det en svaghet även här. Att ha åtta olika berättelser är smart på många vis, speciellt när de skiljer sig så pass mycket åt. Men istället förlorar man tyvärr lite av den där känslan att det är ett gäng som är på äventyr tillsammans då fokus blir på varje karaktär istället för samarbetet. Det hade varit fint ifall man, inför en eventuell tredje del, lyckades sammanföra karaktärerna lite mer. Jag förstår poängen i att berätta varje individs resa men så fort man startar ett kapitel med en karaktär blir alla andra biroller. De finns där för striderna, visst, men är totalt ignorerade i själva historien. Det hade varit mer effektivt ifall exempelvis en karaktär hade behövt söka upp en eller flera av de andra huvudrollerna och man hade vävt ihop det hela lite.

En annan nackdel är också att när man hoppar runt lite mellan berättelserna, så blir världen allting utspelar sig i lite märklig i sin presentation. Du kan ta del av en karaktärs historia som tar den till en viss plats, för att sedan ta del av en annan som då anländer till en by eller stad där du redan varit. Här finns visserligen gott om platser, men just att samma ställe används för flera karaktärer gör att upptäckandet går lite förlorat. Speciellt om du haft en karaktär i din grupp fast i en annan hjältes berättelse, som sedan anländer till en stad den tidigare varit i och det ska verka som att den just rest dit. Ett vis att lösa detta hade helt enkelt varit lite byar och städer som antingen dyker upp senare i spelet för specifika karaktärer, så att inte monologen av slaget "Detta är alltså den mytomspunna platsen..." blir så märklig när karaktären faktiskt redan varit där och nyss äventyrat. Det är en liten detalj som påvisar en av nackdelarna med denna typ av berättande. Det blir också lite hoppigt och osammanhängande överlag, men det finns också något bra i att kunna lämna en karaktärs berättelse ifall man exempelvis stöter på en boss som känns för svår. Genom att byta hjälte och utforska något annat kan man fortfarande gå upp i nivå med karaktärer man använde i den andra berättelsen, så är de förhoppningsvis starka nog för utmaningen när man återvänder till en man tillfälligt lämnade. Det är bara att besöka ett av spelets många värdshus för att starta en ny berättelse eller återuppta en man avbröt och förhoppningsvis då komma vidare.

Solistia, som är namnet på världen där äventyren utspelar sig, är en varierande värld där avstånd mellan signifikanta platser aldrig känns särskilt långa. Variationen är dock fantastisk, med klassiska ökenlandskap och snölandskap och framförallt bedårande skogar. Men det är framförallt de livliga städerna och de små byarna som är en fröjd att besöka. Det är lite synd att karaktärer står som fastlimmade, som ett eko från gamla spel, men annars lyckas man väl med att skapa känslan av att man verkligen anländer till en livlig storstad. Här finns modernare inslag men det känns ändå alltid som klassisk fantasy på alla vis.

Octopath Traveller II är på alla vis ett väldigt klassiskt japanska rollspel. Det är slumpartade och turbaserade strider och det mesta av innehållet känns igen, på både gott och ont. Det är nästan komiskt hur sådant här sitter i ryggmärgen, som om jag aldrig gjort något annat bläddrar jag vant mellan menyer. Mer än trettiofem år av Tv-spel har givetvis gjort sitt för muskelminnet och när äventyret känns stöpt i gamla mallar så är det heller inte så märkligt att ingenting känns direkt krångligt. Det betyder dock inte att det saknas finess, för här finns gott om utmaning och vikten av att veta hur man bäst ska anpassa sitt följe och hela tiden se till att man har rätt utrustning och det klassiska i att om man är för svag, då återstår såklart bara lite klassiskt grindande. Alltifrån klassiska vapen till magier finns med, och vikten av att blanda och köra offensivt och support är inget främmande för den som vet att man tar med sig en magiker som kan läka de andra medan en stark krigare utdelar pisk.

Formeln är ungefär likadan genom hela äventyret. Det är mycket dialog i början av varje hjältes nytt kapitel som sedan oftast leder till en bossfight. Varje fiende har antingen flera vapen eller magi som sin svaga punkt och när du delat ut tillräckligt med träffar bryter du genom dess försvar och kan dela ut skada på riktigt. För varje omgång får dina hjältar en ny boost point, och man kan spara dessa för att låta din karaktär dela ut fler träffar eller kraftigare sådana. Att bryta genom fiendens försvar gör också att den missar sin nästa tur, så man får chansen att dela ut lite extra smisk eller få tillbaka lite hälsa. Det blir taktiskt på ett vis som turbaserade strider ibland kan misslyckas med, och här gäller det att hela tiden tänka till och utnyttja dina karaktärers styrkor. Vissa bossar är riktigt svåra, och känslan när de äntligen får stryka på foten är spelglädje i sin renaste form. Bossarna känns även hotfulla i sin framtoning och man får vara beredd på flertalet strider som tar sin beskärda tid. Jag tycker striderna är lysande även om de är av ungefär den samma typ vi är vana vid från japanska rollspel, men dess funktioner gör de hela tiden engagerande och jag suckar aldrig högt som jag kan göra i andra spel när det är dags för en turbaserad omgång mot fiender. Man har helt enkelt lyckats finna en bra balans taktik och finess här för att de ska kännas roliga.

Vid sidan om dessa otal av turbaserade strider och bossfighter är det givetvis ett äventyr, en episk resa, som är det huvudsakliga fokuset och här får man vara beredd på mängder med dialog. Alla åtta berättelser är långt ifrån lika engagerade men här finns många guldkorn. Jag gillade personligen äventyret för handelsresande vid namn Partitio och så är en magiker vid namn Osvald ute efter hämnd i en berörande historia. Just dessa två berättelser tyckte jag hade bäst scenarion och dessutom används tillbakablickar väldigt effektivt för att ge berättelserna djup och man lyckas ge liv och känsla åt karaktärernas livsöden genom att det är så pass välskrivet. Det är också fina möten med andra karaktärer som man stöter på men jag saknar som sagt sammanhanget mellan att de åtta hjältarna inte har särskilt mycket interaktion med varandra, vilket är synd.

Jag inledde texten med att beröra det visuella och att det fick fokus direkt är inte så konstigt. För spelets grafiska stil är också ett av de största skälen till min förälskelse gällande detta. Jag är medveten om att det kan låta ytligt, grafik är ju inte det viktigaste och så vidare. Men, det går inte att blunda för hur förtrollande detta faktiskt är. Men även om det på bilder ser charmigt ut så är det verkligen i rörelse det lyser ordentligt. Förutom de magiska pixlarna, som målar upp allt i perfektion, så är det verkligen två saker som står ut: hur varje miljö är fullproppad med detaljer samt hur dåtid och nutid blandas i den bästa av godispåsar. Gällande detaljerna är allting briljant från små fjärilar som fladdrar vid buskar, hur en fågel sitter i förgrunden av skärmen till hur varje rum är otroligt utsmyckat. Ett värdshus eller vapenaffär har sällan känts charmigare i ett spel. Lägg då till hur man också använder sig av ljus för att fullkomligen dränka allting i en magisk atmosfär. För om det är någonting Octopath Traveller II verkligen lyckas med så är det att ge dig en känsla av att du är ute på sagolika äventyr. Några andra saker som jag också vill berömma gällande det grafiska är hur man, trots den tvådimensionella ytan, leker med perspektiv och effektivt använder sig av skärpedjup för att verkligen lyfta det visuella. Spelet är helt enkelt makalöst snyggt på många vis och med lite extra tricks lyckas man då göra det till något unikt.

Tillkommer gör också storslagen musik. Alltifrån episka arrangemang till smäktande jazztoner som lyfter atmosfären ännu mer. Jag är själv väldigt svag för de lågmälda tonerna av piano som ackompanjeras av stämningsfulla stråkar. Röstskådespelare sköter sig också väldigt bra så både grafik och ljud är helt enkelt lysande.

Octopath Traveler II har under min speltid pendlat mellan flera olika betyg som alla varit i toppen av skalan. Jag kan tycka att spelet är lite för bekvämt och rör sig inom sin förutbestämda mall för den här genren lite väl mycket. Här finns absolut några nackdelar som jag inte vill blunda för. Min personliga fascination för den här sortens spel, den här typen av äventyr, skulle enkelt skulle kunna överskugga allt vilket det också under de första timmarna gjorde när allting kändes nytt och spännande.

Det mesta jag hade hoppats på gällande denna uppföljare infrias och igen, det ser så fint ut och är så himla mysigt. Ett perfekt sagolikt äventyr på så många vis. Det är lite som att hjärtat är den spelande persona som älskat denna typ av äventyr i stort sett hela sitt liv och hjärnan är kritikern som ändå försöker få in någon slags objektivitet i det hela. Hade jag satt ett högre betyg hade jag inte låtit kritiken jag fört fram vara på allvar och där kände jag att jag inte riktigt ville hamna.

Varje gång jag startar upp spelet får jag känslan av att jag ska ge mig ut på ett sagolikt, bedårande och episkt äventyr och Octopath Traveller II är verkligen perfekt när det kommer till att erbjuda ett fantastiskt äventyr med världens vackraste yta. Men det är inte ett perfekt spel. Även om jag suttit med detta genom långa dagar och nätter och älskat så mycket av det, så måste jag ändå någonstans vara ärlig med att nackdelarna drar ner upplevelsen en aning. Men man kan som tur är ha en passionerad förälskelse till något utan att det för den sakens skull behöver vara helt felfritt.