Mystery Case Files: The Malgrave Incident

Ur en gammal rullbandspelare ljuder en äldre gentemans knarriga röst. Hans stämma utstrålar pondus och självförtroende, men också desperation. I egenskap av min yrkesroll som detektiv vill den gamle mannen anlita mig för att rädda hans fru. Jag inser snart att min uppdragsgivare är av den sort som förr eller senare kommer att hugga mig i ryggen. Men det gör det hela bara mer intressant. Mannen är den sista levande på en självförsörjande liten ö och han ber mig resa genast. Efter denna föredömligt korta inledning lämnas jag att utforska ön på egen hand.

Allt spaningsarbete sköts ur en förstapersonsvy. Det känns otäckt begränsat och långsamt eftersom positionen jag står i alltid är fast. Mitt synfält är allt som går att panorera. Dessutom är sagda vy inte speciellt vacker. Den daterade grafiken hjälps bara delvis upp av omgivningarnas charm. Jag börjar ganska snart fila på elaka formuleringar att använda i min recension. Så plötsligt slår det mig. Det känns som om jag spelar ett gammalt PC-spel. Kanske ett som släpptes i samband med de första CD-ROM spelarna. Som en avlägsen kusin till Myst och 7:th guest. Jag fylls av en otroligt stark nostalgisk känsla och bestämmer mig för att grotta ned mig rejält.

Ett av spelets starkaste sidor är den känsla det trots allt lyckas mana fram hos mig. Något har hänt på ön, jag är helt ensam i mina efterforskningar och alla stenar måste verkligen lyftas på. Vill jag in på teatern så måste jag jobba för det. Ska jag hitta rätt på fältet så gäller det att jag har varit uppmärksam. Jag är uppriktigt nyfiken på vad som skett och ser fram emot varje nytt pussel jag stöter på.

Ett återkommande centralt spelmoment är att undersöka en bild. Som detektiv förväntas jag kunna lokalisera olika föremål som placerats ut i en illustration nedlusad med detaljer. Det är en ganska meditativ uppgift och det kräver sinnesro av spelaren. Sakta låter jag min wiimote svepa över skärmen för att hitta en ödla. Fem minuter senare upptäcker jag att den lilla ödlan i själva verket bara finns som en detalj i mönstret på en gardin i bakgrunden. Flöjten däremot hittar jag snabbare, den var uppställd så att den skulle se ut som ett stolsben, men skillnaden i formen avslöjade den direkt. Den grafiska skillnaden mellan dessa vackra bilder och omgivningarnas detaljfattighet är slående.

Det är synd. För de bilder jag ska undersöka är verkligen trevliga att titta på. Och vykorten som finns gömda över hela ön är stämningssättande. Spelet hade verkligen vunnit på om utvecklarna lyckats hålla en mer enhetlig grafisk profil. Undersökandet av bilder och pusslen underhåller spelet igenom. Jag är inte lika nöjd med "peka och klicka"-upplägget. Detektiven plockar spelet igenom upp ett gäng prylar som i måste provas både här och där. Det blir onödigt tjatigt och lösningarna har inte samma finurlighet som man stötte på i genrens största pärlor under nittiotalet.

The Malgrave Incident är inte för alla. Har du tålamod med tekniska begränsningar och ett långsamt tempo tycker jag du ska titta närmare på spelet. Det har en bakåtsträvande tendens som lyckades tilltala mig, men som lika gärna kan ge upphov till frustration. Vägen fram till gåtans lösning och sanningen är kantad med repetitiva uppgifter och besvärligt navigerande. Men de vältecknade bilderna och den mysiga känslan gör att mitt intresse hålls levande ända till slutet.