Mitt liv som N00b

Noob. Första gången jag hörde det för många, många år sedan trodde jag någon kallade mig för Boob. Jag är grymt bullerskadad efter en hård barndom i form av något som kallades Walkman och som ständigt hade fullt ös på ljudnivån. Idag skördar jag mumman av det och trodde alltså jag blev kallad för den engelska versionen av tutte av en annan spelare. Kallade den stackaren för mansgris på ett lite mer färggrant sätt och den saten fick ta all inkapslad vrede jag bar på efter år av jobbiga kommentarer från manliga spelare som mest skickat dateförfrågningar och dickpics i varierande storlekar men alla lika löjeväckande när allt jag bara ville var att spela och snacka om just spel. I efterhand har jag självklart lärt mig att N00b är något helt annat än pattar, men fortfarande lika provocerande. Dock blir jag personligen inte provocerad av ordet Noob för det förklarar rätt mycket om min spelstil i vissa genren.

I multiplayervärlden är jag en Noob. Nä, jag tar tillbaka det, jag är drottning av Noobs. Jag är det Noobigaste som finns där ute. Sätt dig nu tillrätta så ska jag berätta en liten saga om Drottning Noob och hennes gigantiska stora trut som alltid satte henne i knipa. Låter spännande va? Det hela började som vilken annan dag som helst. Min dåvarande sämre hälft satt som vanligt och spelade sina spel som mest gick ut på att man såg en hand med ett vapen som rusade runt i samma fart som Usain Bolt gör på arenan samtidigt som andra ständigt dödar honom innan han magiskt vaknar till liv igen. Var tredje minut gapar han som en tre-åring mot TV:n, något om Jävla campare. Jag glider förbi TV:n gnagande på ett knäckebröd i en bylsig tröja och slänger ett öga på skärmen och letar efter någon som grillar marshmallows och försöker resa ett tält men ser ingen. Han springer vidare innan han trillar ihop död än en gång och även denna gång verkar det vara någon från friluftsfrämjandet som är skyldig.

Hans ansiktsfärg är så där härligt skär nu av irritation och den kända ådern i hans höga panna pulserar synligt. Efter nästan tjugo år ihop läser man sin partner snabbt som om man var en sån där röntgenapparat på Arlanda som jag alltid inbillar mig gör alla nakna för den som stirrar på andra sidan skärmen. Tillfället var för bra för att gå miste om, och retstickan Majsan satte sig bredvid honom i soffan. När han dog för åttonde gången i rad började jag fnissa där jag satt. Jag tystnade på en nanosekund efter att ha fått en blick som kunde döda riktad emot mig. Onda ögat var liksom kastad emot mig och jag får väl erkänna att det funkar bara om du råkar vara en rynkig svartklädd kärring med långa krokiga naglar och inte en man med rumphaka och begynnande högt hårfäste. Sekunden senare blir han träffad av vad som måste varit en granat och jag skrattar mitt elakaste superskurkskratt medans hans karaktär gör en perfekt imitation av supermans flygning bara det att han inte landar med finess, utan mer på olika ställen. En arm där och ett ben där. I det tillfället önskar jag bara att jag hade haft en vit katt att klappa medans jag gjorde mitt elakskratt eller kanske bara en enkel cigarr för något fattades. Hans händer kramade nu handkontrollen så de är farligt röda och jag får rådet att hålla babblan.

Jag biter mig i tungan men kan inte för mitt liv vara tyst där jag sitter och bubblar av skratt, orden kommer ut fortare än vad jag tänkt. " Hur känns det att dö hela tiden? Vet du vad? Hade jag varit du hade jag bara stängt av för detta är bara för sorgligt att se". Då tittade han på mig som om vi var två proffsboxare som stod och häcklade varandra inför en stor fight. Sen sa han de avgörande orden: " Men ta handkontrollen då och visa hur man gör, visa hur jävla bra du är då!" Där och då skulle jag skyllt på att jag behövde gå och bajsa eller tvätta håret men som den vinnarskalle jag är som aldrig kan motstå ett vad tog jag hånflinande emot kontrollen med en självsäker blick. Det som utspelade sig därefter var ren jäkla demolering, en ren bilkrasch. Nä, jag tar tillbaka det, det var en som ett plan störtade i ett villaområde bara det att planet råkade frakta en atombomb som råkade utlösas så hela staden och omnejd blev till aska typ Terminatorstyle. Jag har alltid en knepig övertro att jag är så uberbra på konstiga saker som skytte och sånt trots jag aldrig har gjort det och sen blir jag alltid grymt chockad och arg när allt går åt helvete. Att det gick åt helvete även denna gång var och är en underdrift. En riktig jäkla underdrift. För Majsan fick inte ens upp sitt vapen en enda gång förrän nån finnig Powerking-drickare satte en kula i huvudet på henne om och om igen. Och nu snackar vi inte en gång, nu snackar vi typ hela tiden. Jag inbillade mig eftersom jag aldrig kört spelet i fråga att jag skulle få känna på styrningen i lugn och ro, men nej. Jag blev nedsläppt i lejonhålan och sliten i stycken på två röda. Jag fick visa min uselhet för omvärlden och jag gillade det inte det minsta. Och ju mer jag dog desto argare blev jag och satt där precis som min sämre hälft hade gjort och gormade åt TV:n som aldrig förr. En gång satt jag och hamrade handkontrollen som en galning i marmorbordet och försökte tänka glada tankar men misslyckades grovt. Sen var styrningen helt fel, jag såg ut som en flamingo som sprang med böjd hals och beundrade molnen och vapnet siktades upp och ner och jag misstänker att mina motspelare funderade på om jag var i slutstadiet av Parkinson. Jag kan inte med det där satans första person, och för att göra det ännu värre i folks ögon är jag en som alltid kör inverterad styrning.

Inget annat funkar för Majsan och jag vet nu hur det måste kännas att vara vänsterhänt. Efter knappt fyrtio minuter kastade jag till slut in handduken, eller rättare sagt kastade in handkontrollen mot min make som låg och höll sig för magen medans han skrattade så tårarna rann. Jag stampade högljutt iväg som den barnrumpa jag är med hängande läpp och näsan lite väl högt i vädret, inte en av mina mest stolta stunder ska tilläggas. Men där och då dog all lust för multiplayerspel. Att se tågkraschen som var en underdrift hur dålig jag var och hur överjävligt bra alla andra var fick mig att tappa lusten helt. Jag gillar inte att vara dålig. Jag hatar det, och något jag hatar ännu mer är att visa andra hur kass jag är. Varför ska allt gå så satans snabbt? Varför ska jag rusa runt som jag är skitnödig och har väldigt bråttom till toan med ett maskingevär i handen? Nä, jag gillar taktik och lugn och ro. Och de enda som verkar ha någon som helst taktik är de förbannade camparna. Dom utan vare sig tält eller sovsäckar. Och en sån vill man ju inte vara, för de verkar ju vara de mest hatade och fegaste man kan vara enligt andra spelare. Spelare verkar ha lite som en hemlig kodex för vad som är ok och inte, lite som fångarna har i fängelset. Snitches Get Stitches och allt det där. Själv gör jag inte skillnad på folk och folk, jag hatar alla andra spelare som vinner över mig. Och det är typ alla så antagligen hatar jag dig med. Undrar om det finns träningsbanor för N00bs? Riktiga bootcamps där man kan öva på att inte springa som en full flamingo? Där man kan öva på att överleva mer än trettio sekunder? Hur man siktar med sitt vapen om man inte kör inverterad styrning och helt enkelt kan träffa något? Synd att Yoda är död, känns som jag skulle kunna behöva hans hjälp att bli en bättre Padwan. Men nej, jag är Boob 4 Life! Eller jag menar N00b 4 Life! Kanske borde tatuera in det så jag inte glömmer av det om någon mer utmanar mig att visa vad jag går för.

Är du så där äckligt bra på multiplayerspel så jag antagligen hatar dig lite i ren avundsjuka eller är du N00b 4 Life? Vilka spel rekommenderar du för en N00b att börja med om hon nu skulle vilja ändra uppfattning?