Svenska
Gamereactor
artiklar

Min första konsol (Marie)

Marie berättar om den hårda vägen till sin första konsol med det enda vapnet en tandlös 9-åring har, nämligen tjat och gnat.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Om vi ska tillbaka till när jag fick min första konsol behöver vi hoppa in i min DeLorean och åka tillbaka till tiden då Majsan saknade två framtänder i underkäken och bar matchande träningsoveraller i pastell med resten av familjen Wilander. Det är på sina barn man ser hur gammal man är brukar folk säga. För min del är det när man ser på min första konsol man ser hur gammal jag är, och när jag tittar på den där fyrkantiga gråa lådan känner jag mig som något som kanske hör hemma på ett museum för min TV-spelresa började för länge sedan. För hela 35 år sedan närmare bestämt då jag gick i 3:e klass på Kullingsbergsskolan och hade precis fyllt nio år. Jag var en lillgammal unge som ständigt var ute i ur och skur och som bara kom hem när jag hörde mamma vråla från den öppna ytterdörren att det var middag och eftersom jag aldrig höll mig där jag blev tillsagd vrålades det över hela vårat villakvarter.

Min första konsol (Marie)
Snygg än idag gamla Bettan.

Då kom jag oftast hem med leriga byxor och grenar i håret och alla undrade alltid vad det lilla skogstrollet hade hittat på så ni förstår att jag var allt annat än en spelnörd på den tiden. Kärleken väcktes dock snabbt och plötsligt. En dag efter skolan följde jag med en pojke som hette Foffe hem till honom och när han öppnade sin dörr till sitt rum så öppnades en helt ny värld för mig. Min familj var efter med precis allt, min pappa Jörgen gillade inte teknik särskilt mycket och framför allt så var han smålänning och skrämdes av det som var dyrt och i hans ögon var allt dyrt. Men hemma hos Foffe fanns precis allt i hyllorna. En parabolantenn satt på taket som om E.T landat och såg väldigt exotisk ut och de hade nästan hundra olika kanaler på TV:n, det tog liksom aldrig slut när man bläddrade med den massiva fjärrkontrollen.

Min första konsol (Marie)
Fred Flintas intromusik till spelet började jag vissla på förra veckan. Att man kommer ihåg!
Detta är en annons:

Hemma hos oss fanns ynka två kanaler och bägge visade mest testbild hela dagarna och fjärren var tejpad med eltejp för att inte batterierna skulle trilla ut för tydligen hade jag slarvat bort batteriluckan vilket jag än idag nekar till. Men även om parabolen och satellitkanalerna imponerade på mig så var det inget jämfört med den lilla vita TV:n och den lilla grå lådan som stod framför på deras heltäckningsmatta i hans rum. Mina ögon blev stora och runda som tefat när han satte igång den med ett lätt tryck och bildrutan fylldes av en liten filur i röda hängselbyxor som slog huvudet i en låda med ett frågetecken på. Jag misstänker att det var så här en korsriddare känt någon gång på 1200-talet när han hittade den heliga graalen. För det var precis så jag kände, att jag upptäckt något magiskt och speciellt. Vi satt i timmar jag och Foffe tills det var dags att gå hem, sida vid sida med varsin handkontroll och väntade på att den andra skulle dö så den andra fick ta vid. Där och då föddes ett intresse, ett sug och en måste ha-tanke. När jag kom hem den dagen hade jag andan i halsen och talade alldeles för fort för att någon vettig människa skulle kunna förstå vad jag sladdrade om och att jag nyss tappat de där bägge tänderna i underkäken gjorde inte saken bättre.

Min första konsol (Marie)
Utvecklingen emellan spelen är ljuvlig

Ord som Nintendo, TV-spel och Mario bubblade ut och mina föräldrar stirrade på mig som jag blivit galen och börjat prata kinesiska. Och det var där tjatandet och gnatandet började och det höll i sig i månader, jag tog varje möjlighet jag hittade att liksom föra in det i samtalen. Operationen var uppbyggd för att sakta nöta ner mina föräldrar så de skulle ge med sig och förstå hur viktig denna manick var för deras dotters lycka och välmående. Jag iklädde mig rollen likt en Sektledare i dvärgformat och med avsaknad av två tänder för att vinna mina föräldrars gunst. Tjat var och är dock något som egentligen aldrig funkat på mina föräldrar för både min mamma och pappa var väldigt principfasta och att tjata hade oftast bara den motsatta effekten på dom precis så som man bör möta just tjat. Men jag visste att en av dom var mjukisen. Och det är ju så med föräldrar, de kommer alltid i två versioner. Lite som Good Cop/ Bad Cop och vi ungar är så duktiga på att sniffa upp den svaga länken och just den svaga länken i vår familj var mamma Catherine. Hon var mjuk som pudding trots hennes sarkastiska och ironiska tunga och becksvarta humor och det fanns inte något hon inte skulle göra för att hennes björnungar skulle vara nöjda och glada även om det skulle lämna hennes börs halvtom. Sen kom då julafton och som vanligt hade jag kollat vad som låg under granen hela månaden och det fanns inget där under som skulle kunna vara en Nintendo 8-bitar.

Min första konsol (Marie)
Det gällde att göra rätt val. Antingen genom röret eller ovanför muren beroende på vilken bana man ville till.
Detta är en annons:

Jo, kanske om någon bredarslad råkat sitta på den eller köra över den med bilen men oddsen var små att det skulle hänt där under granen. Väntan var som vanligt olidlig, alla bara åt och åt och slutade aldrig att prata som på varje julafton med släkten. Men den som väntar på något gott, ja, den får tydligen vänta hela kvällen men så plötsligt kom då tomten, eller ja, pappa Jörgen i sina röda långkalsonger och den förfärliga tomtemasken som skrämt vettet på fyra generationer ungar i släkten. Tre storlekar för stor av sladdrig gummi, en näsa som skulle gjort en karikatyrmålare lycklig och ett skägg som hade mått bra av en massiv hårtransplantation men istället blivit lagad av bomull från närmaste apotek och kladdigt lim. Som vanligt vågade inga ungar sig fram när gummitomten frågade om det fanns några snälla barn med djup basröst. Jag fattade aldrig riktigt att alla andra också var lite rädda för osköna tomten utan gladde mig mer åt att det inte bara var jag som inte varit snäll detta år också, som så många gånger förr. Efter en hård knuff av någon släkting som tröttnat på barn utan cujones skickades vi fram en och en till tomten, vi såg mer ut som om vi skulle få en vaccination mot mässlingen än julklappar där vi snabbt stack fram näven, fick ett paket i handen och viskade tack innan vi smet tillbaka till en vrå där vi kunde öppna våra gåvor i fred från blickarna från morfar som inte gillade stök och alltid gastade "STÄDA!" när man hade som roligast.

Min första konsol (Marie)
Detta spelfodral väcker härliga minnen

I mitt paket låg ingen grå manick utan ett glatt ansikte tittade istället upp på mig från en rosa låda, California Dream Barbie som också stod på min önskelista låg där i all sin prakt, prickig blå bikini med matchande kjol och jag fylldes med glädje. Nintendo 8-bitar var bortglömd för en stund för vi som aldrig hade mycket vi blev alltid själaglada för det vi fick. Men under kvällen hände det något, släktingarna började tunnas ut och ljudnivån började lägga sig lite över finrummet. Mamma och pappa ropade till oss barn och sa att de hade en överraskning till oss alla. Min syster trodde att vi äntligen skulle resa längre än Fredrikshamn i Danmark och min bror hoppades på en synt som skulle matcha hans synttofs och Depech T-shirt och bli startskottet på hans karriär i ett band som var precis som idolerna Kraftwerk. Själv vågade jag inte hoppas. Och så öppnade mamma dörren till vårt lilla TV-rum och där stod den utan julpapper i all sin prakt. En svart låda med en blid på en grymt nöjd unge i pottfrisyr. Brorsan som var äldst fick äran att öppna och koppla in den grå skönheten och sedan tog han ett provblås på kassetten innan han satte i den. Den startade på ett kick och den rödklädde VVS-arbetaren stod och väntade på att jag skulle sätta igång hans äventyr.

Min första konsol (Marie)
Nintendo och heltäckningsmatta. Blir inte mer erotiskt än detta.

Det var framför denna konsol som jag och mina syskon sedan kunde "leka" ihop utan att försöka döda varandra varannan minut. Vi hjälpte varandra, peppade varandra och väntade på varandra. Vi hade bara två spel i början, men jag fick bara spela ett av dom eftersom min storebror hade köpt det andra och jag var för liten för att spela det enligt honom. Det första var då Super Mario Bros som ni förstod innan och det andra Majsanförbjudna spelet hette Silent Service och var ett ubåtsspel. Hela spelet gick ut på att sänka japanska stridsfartyg som man skulle leta efter med radar och sedan bomba skiten ur och av någon anledning älskade jag att iklä mig rollen som en liten ubåtskapten utan framtänder och bringa ond bråd död runt mig. Dock fick jag hålla mitt fartygsbombar-alter ego djupt hemligt, annars visste jag att min far som trodde att allt som hade med våld eller död att göra skulle bringa mardrömmar till hans sladdbarn skulle förbjuda min ubåtskarriär innan den knappt börjat och min storebror Michael som redan sagt att hans spel var förbjudet område hade gladligen slängt mig till vargen som gick under namnet Jörgen och som redan förbjudit mig att titta på min favorittv-serie V och bannlyst mig från filmkvällen med Hajen.

Min första konsol (Marie)
Denna intro känner alla till. Även pappa Jörgen.

Något år senare hade syskonen flyttat hemifrån och kvar var jag och min älskade lilla NES. Nu var den äntligen bara min och vi spenderade mycket tid ihop, men kanske inte med dagsens mått räknat. Mitt spelbibliotek hade nu växt till fem spel och de var också alla spel som någonsin hamnade i min ägo för konsolen och som än idag står kvar i min hylla i perfekt skick. Men på den tiden räckte det gott och väl för mig, jag behövde inga fler utan spelade outtröttat på de fem. Nu förutom Ubåtsspelet och Mario hade även Super Mario 3 flyttat in, The Flintstones: The Rescue of Dino & Hoppy, Duck Tales och Tiny Toon Adventures. Ja, man behöver ju inte vara ett geni för att fatta att jag gillade plattformsspel och inget annat. Förutom då att sänka en och annan asienregistrerad fiskebåt men tyvärr hade brorsan i ren protest tagit spelet med sig när han flyttat och stoppat min makt och ondska över Stilla Havet. Men min största kärlek hade ändå mina älskade Mario-spel. Han var trots allt min första kärlek, den där mustaschprydde lille Italienaren och som alla vet är den första kärleken den som håller i sig. Och det är lite konstigt med dessa spel, sätter jag på spel som är betydligt fräschare i ålder än dessa två brukar jag rynka näsan och stänga av illa kvickt då de åldrats ofagert och jag oftast finner styrningen och spelbarheten oförlåtlig. Men Super Mario och Super Mario 3 håller fortfarande huvudet högt, dom har åldrats som ett fint vin. Så än idag, 35 år efter jag fick min NES 8-Bitar och mina Mario-spel så tar jag ner samma konsol från hyllan som jag en gång fick den där julen för länge sedan.

Min första konsol (Marie)
En av de mest hatade fienderna. Aset som kastar taggiga bäbisar på en.

Jag kopplar in den, blåser på mitt spel som en sån där panflöjtsspelare gör och sedan fattar jag min handkontroll och kör igång mitt gamla spel. Trots att jag ständigt glömmer saker som vart jag lade mina husnycklar och vad jag åt till middag i går så minns jag varje gömd liten hemlighet i spelet. Jag vet var alla extra liv ligger, vart genvägarna göms och vilket rör man kan smita ner i för att få ett pengaregn. När jag fattar handkontrollen förvandlas jag till 9-åriga Majsan igen som för tillfället inte kan busvissla på grund av de förgrymmade tänderna, som bara ska spela en bana till och som blir så löjligt arg när hon dör att hon ibland biter i sladden till kontrollen. NES:en var min första konsol, men definitivt inte min sista. Men fortfarande en av de bästa.

Vilken konsol var din första?



Loading next content