Svenska
Gamereactor
artiklar
Pokémon Gold/Silver

Min första konsol (André)

André berättar historien om hur han fick sin första spelkonsol: en gul Gameboy Color...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Var man uppväxt i Chiles soldränkta kust på 90-talet, i alla fall i kvarteret jag växte upp på, var TV-spel ett avlägset koncept som lika gärna kunde vara science fiction. Här dominerade skrikiga Pogs och ivriga Dragonball Z-diskussioner på skolgården, där man på fritiden antingen körde cykellopp om kvällarna eller spela i grannskapets fotbollsgård. Många av mina vänner växte inte direkt upp i välbärgade hem, så tillgång till de där futuristiska spelmackapärerna man såg på Cartoon Network och Nickelodeon var stram och här fanns det inga arkadhallar heller. Vår värld bestod av sköna havsbriser, slafsiga completos, lösa gatujyckar, animekvällar på Cartoon Network och såklart massor av utomhusaktiviteter.

HQ

Jag var dock aldrig menad att spela fotboll. Jag hatade nämligen denna djävulska sport, till min fotbollstokige faders stora förtret. Jag hatade att röra på mig överhuvudtaget och stannade helst i morfars Disney-gigantiska bibliotek. Där fantiserade mig bort till litterära världar tillsammans med kapten Nemo, Edmond Dantès och Den Lille Prinsen. Jag ritade och målade hellre i morfars konstkontor, och tittade ut genom det solstänkta fönstret som en fräsande vampyr. Jag var helt enkelt inte skapt för att skrapa knäna på fotbollsgården eller kasta stenar på förbipasserande tåg. Jag var skapad för att försvinna bort bland papper och pennor.

Pokémon Gold/Silver
Detta var och förblir renodlad spelmagi, i sin mest genuina form...

En dag skulle det visa sig att jag skulle kombinera mitt pysselintresse med Pokémon-febern som rådde under 90-talets senare halva, i samband med att jag fick min första spelkonsol. Låt mig förklara: när jag flyttade till Sverige hade Pokémon-paniken precis börjat och skillnaden mellan svenska skolgården och den skolgård jag växte upp i enorm. Här fanns inga Pogs och fotbollen låg orörd på gräsmattan; istället flockades ungarna till de lyckliga få som hade fått en Gameboy Color till jul, där det ofta hetsades och satsades kulor på vilket av de duellerande fickmonster som skulle vinna. Som hästkapplöpning, fast med färgglada möss. Det låg något djupt hypnotiskt att se dessa digitala vidunder puckla på varandra och tanken av att bli grannskapets Pokémon-mästare fördunklade mitt tioåriga sinne med 150 japanska varelser. Den science fiction jag kikade på som liten var plötsligt verklig och påtaglig.

"Nej" fick jag från föräldrarna när jag frågade om jag kunde få en Gameboy Color och jag fick trösta mig genom att satsa på spelkorten. Det var dock inte riktigt samma sak och plötsligt fick jag en genial idé: jag skulle skapa en egen Gameboy! Projektet drog igång strax efter att Pokémon Gold & Silver släpptes, där jag genom föräldrarnas tröga internet gjorde research på hur exakt kartorna såg ut i spelen och började skissa av de pixliga banorna på en bunt A3-papper. Därefter klippte jag ut en uppskalad Gameboy Color av kartong och med hjälp av genomskinligt overhead-plast som jag hade fått med mig från skolan ritade jag en liten pixlig Pokémon-mästare i mitten med tuschpenna och klistrade in den i Gameboy-rutan.

Detta är en annons:

Efter att ha täckt mitt sovrum med New Bark Town kunde jag på vis spela ett sidescrollande Pokémon-äventyr genom att sväva min kartong-Gameboy över pappersvärlden och låtsas att en liten Pokémon-tränare vandrade över hela Johto. Hur löste jag Pokémon-bataljerna, undrar ni säkert? Jag flikade helt enkelt in min Pokémon-kort under den genomskinliga Gameboy-rutan och använde tärningar för att luska ut hur många träffar varelserna delade ut till varandra. Jag var mycket nöjd med min fattigmansversion av Pokémon, medan mina föräldrar mest verkade vara förfärade över vad jag hade omvandlat mitt sovrum till. Det var inte min mening att skrämma mina stackars päron med min besatthet eller att få de att tycka synd om mig, då jag mest var stolt över kreation. Detta ledde dock till slut att köpte en gul Gameboy Color med Pokémon Silver, mest troligt för att få slut på galenskapen de precis hade bevittnat. Jag fick till slut slänga mina pappers-Pokémon, men det gjorde inget: jag hade äntligen den där science fiction-prylen i mina små labbar. Jag hade officiellt trätt in i en ny era.

Pokémon Gold/Silver
Jag kastade min enda Master Ball på denna eldiga lurvpelle och skröt sedan om hur jag lyckades fånga honom med en vanlig Pokéboll på skolgården.

Det är en mycket speciell känsla att hoppa in i spelvärlden som ung. Lukten, ljudet, känslan av den japanska lilla maskinen var så berusande att jag hade svårt att slita mig från det. Min Gameboy räddade mig från tråkiga resor till Ikea och stod för många sömnlösa nätter när jag väl upptäckte att det fanns tre legendariska hundar att samla (jag lyckades bara fånga den där vulkanhunden). Jag fick också många nya vänner tack vare möjligheten att byta Pokémon, där jag mycket väl minns att jag bytte till mig en helt värdelös Mew och en superstark Mewtwo. Jag minns framförallt hur stolt jag var efter att ha besegrat elitligan med mitt monsterteam, som jag hade uppfostrat som om de vore mina egna husdjur.

Som med andra flugor svalnade dock Pokémon-febern bland mina vänner och även om jag var nyfiken på den tredje Pokémon-generationen kändes det bara inte lönt att fortsätta samla Pokémon som aldrig tycktes ta slut. Min knallgula Gameboy Color lades sedan åt sidan när jag väl fick tillgång till TV-konsolerna och den har faktiskt inte sett dagens ljus sedan dess. Jag kommer dock alltid att minnas min allra första spelkonsol med mycket värme och jag kommer alltid att vara tacksam över den tid som jag var fastklistrad vid den lilla glädjeframkallande skärmen. Och det, mina raringar, är historien om hur jag fick min första spelkonsol.

Detta är en annons:

Relaterade texter



Loading next content