Metal: Hellsinger

Vad får vi om du blandar Guitarr Hero med Doom (2016) och kryddar med Hexen? Du får Metal: Hellsinger. Actionpartyt som är lite som att skjuta sig igenom en vildsint dödsmetalkonsert. De första som slog mig var hur intensivt och beroendeframkallande det var redan från start. Även om detta är en förstapersonsskjutare behöver du ha en känsla för rytm om du ska vara framgångsrik. Du behöver attackera eller skjuta till musikens tempo. Detta var lite klurigt i början för egen del då jag huserar samma taktkänsla som en normalstor badrumsmatta, men efter en stunds tragglande gick det bättre och bättre. När du dödar i takt till musiken ökar du på innehållet i en mätare som ger dig mer poäng för ditt dödande. Musiken förändras också då den består av olika lager och är således 100% dynamisk. När du når 16x på mätaren övergår den instrumentala metalmusiken till melodisk death metal med sång.

Även om berättelsen finns där i bakgrunden är den ganska platt och ointressant. Den korta sammanfattningen är att du spelar som en demon, som vill ha sin röst tillbaka. Du beger dig ner i helvetet för att återta den från de som fördömt dig. Eftersom du är en demon kan du använda dina vingar till att hoppa högt och landa lite långsammare. Tempot är ganska högt och fienderna träffar hårt även på lägre svårighetsgrader. Personligen fann jag att designen var rätt bra trots att berättelsen var väldigt frånvarande. Detta är verkligen en förstapersonsskjutare som påminner om de från forna dagar. Miljöerna är av lite blandad kvalitet. De är extremt linjära men har olika utseenden vilket hjälper till med variationen.

Jag nämnde inledningsvis Hexen eftersom det spelet från Raven Software hade lite magi och intressanta vapen. Samma situation befinner sig Hellsinger i. Du har klassiska former av vapen men också lite mer udda varianter. En talande dödskalle kan skjuta eldattacker, ditt svärd är bra i närstrid och sedan har du även ultimata attacker till allt du finner. De ultimata attackerna går enbart att aktivera om du fyller en mätare genom strider. Även Shadow Warrior delar paralleller till detta, som svärdstridandet. Det är ovanpå alla klassiska inslag i detta förstapersonsskjutarspel, som musiken med sitt krav på rytm läggs på. Det finns mycket positivt att säga men också negativt.

Musiken är riktigt bra vi har sångare och musiker från riktigt stora band. Serj Tankian (System of a Down), Alissa White-Gluz, Mikael Stanne och många fler. En stor bit av budgeten för spelet måste ha varit att få till musiken. Den är förmodligen det bästa med spelet. Jag är inte riktigt lika förtjust i hur linjärt spelet blir som en följd av detta. Jag förstår att utvecklarna behöver se till att spelaren alltid kan ha ett "flow" i sitt dödande av fiender genom spelet. Däremot resulterar det i ett relativt kort actionspel, som vilar på att du gillar att spela om nivåer för högre poäng. Upplevelsen gör en stor poäng av att du hela tiden ska vara etta på listorna och slå nya rekord. Som en konsekvens av det tappar vi lite av de där labyrintiska banorna från förr. Detta är mer av en korridorskjutare med 1990-tals speldesign, som kläs med en dimension av rytm till riktigt bra musik.

Tyvärr är inte jag en person som gärna spelar om samma karta för mer poäng, vilket innebär att jag får ut mindre av produkten. Däremot uppskattade jag tiden med intressant spelmekanik, design och musik. Du bör spela med mus och tangentbord. Jag har provat med kontroll och det fungerar inte lika bra. Du tappar för mycket av precisionen och det kan sabotera rytmen vilket i sin tur inte resulterar i att du kommer in i rytmen som bär upplevelsen. Spelet är som allra bäst när du hör musiken, sången och massakrerar fiender rytmiskt på led. Den är som sämst när du inte lyckas och musiken förblir instrumental. Du har däremot hjälp att få rätt tempo tack vare användargränssnittet som signalerar tempot.

Inställningarna är godkända, med tillräckligt många alternativ och möjligheter att skräddarsy vad dina tangentbordsknappar gör. Det är inte riktigt lika imponerade som i Doom Eternal men det finns tillräckligt med funktioner. Grafiken är inte särskilt imponerande ändå vilket gör att du förmodligen kommer att kunna spela med en bra mängd bildrutor per sekund. Det behövs i detta spel, det gör sig inte särskilt bra med 30 eller ens 60. Du vill ha över 100 och verkligen få till den där följsamheten.

I slutändan är detta en riktigt spännande idé. Det faller lite för mig på sitt fokus på poängsystem. Det blir lite för linjärt och kort som en följd. Däremot är jag imponerad över hur beroendeframkallande och roligt det är att ta sig igenom Metal Hellsinger. Även om miljöerna blir lite repetitiva och bossarna inte riktigt är så intressanta finns det ändå en känsla av att man alltid kan bli bättre. Inlärningskurvan för detta handlar om att maximera bonusarna och få så mycket poäng du bara kan på varje enskild nivå. Det är långt ifrån det bästa jag spelat under året men det är definitivt något jag tycker är bra. Jag kan däremot inte riktigt släppa hur linjärt och kort det är. Det kommer att ta dig mellan 5-10 timmar, ungefär som spelen vi fick under 2000-2010-talet. Om du gillar att spela om nivåerna kan du komma att få ut mycket mer speltid ur detta än vad jag fick.