Tomb Raider: Underworld

Fröken Croft skall än en gång ge sig ut på jakt efter heliga reliker, plundra gravar och skjuta fladdermöss. Blev det fågel, fisk eller mittemellan? Flytta ner snoken några centimeter så får du veta!

Tomb Raider är en spelserie som verkligen har blandat och givit när det kommer till kvalité. Det första spelet är förmodligen ett av världens bästa äventyrsspel men allt eftersom uppföljarna avlöste varandra kändes serien alltmer urvattnad. Bottnen nåddes med 2003 års Tomb Raider: The Angel of Darkness som var plågsamt uselt och i ärlighetens namn så trodde jag inte att vi skulle få se Lara Croft i ett spel värdig namnet Tomb Raider igen. Men både Legend och Anniversary överraskade positivt, förväntningarna på Underworld var således skyhöga.

Grafik och atmosfär

Underworld tar vid där Legend slutade och sökandet efter Laras moder fortsätter. Detta tar Lara till en mängd olika exotiska platser så som Mexico, Thailand, medelhavet och ruinerna på Croft Manor. Miljöerna är klassiska och som hämtade ur en äventyrsmatiné med precis lagom variation. Visuellt är det stundtals som ett hårt slag på solar plexus, man tappar andan och kan inte låta bli att mysa åt storskaligheten och frihetskänslan som infinner sig. Vare sig man befinner sig i ett regnigt Mexico eller ett soligt Thailand så känns allt oerhört levande och en bidragande orsak till detta är bandesignen.

Problemlösning och bandesign

Det känns aldrig som att man går i någons ledband, man får inte särskilt många riktlinjer om vad som skall göras utan det är verkligen upp till dig att ta reda på det. Man känner sig verkligen motiverad till att utforska, för i och med de få riktmärkena känns miljöerna outforskade och man tillåts verkligen vara kreativ i sin problemlösning. Spelets pussel är bra integrerat med den övriga bandesignen, känns aldrig krystat utan väldigt logiskt. Bandesignen är verkligen äventyrande och plattformshoppande i dess renaste form.

Bristande pang-pang

Actionsekvenserna är kraftigt nedtonade och har fått ta ett steg tillbaka sedan Legend. Det är bara vid några få tillfällen man möter mänskligt motstånd, allt som oftast består fienderna av djur i form av tigrar, ödlor, spindlar och liknande. Stridssystemet är väldigt slätstruket, bjuder inte in spelaren särskilt mycket vad det gäller att vara kreativ eller att utvecklas. Striderna kunde helt enkelt varit mycket bättre, de är inte dåliga men de känns mest som påtvingade moment för att ge någon form av variation till problemlösandet. Fienderna tål dessutom orimligt mycket vilket bara drygar ut det hela ännumera. Bosstrider finns det inga alls, iaf inte som man är vana att se dom. De få bossar som finns är inte upplagda som fiender utan som pussel. Ett oerhört bra knep med tanke på Crystal Dynamics uppenbara bristande kunskap i att göra vettiga "riktiga" bossar. Motorcykeln finns kvar, inte på samma sätt som i Legend dock. Istället för egna banor har nu motorcykeln implementerats i de vanliga banorna. Något som dock känns som onödiga transportsträckor och utfyllnad snarare än något som förhöjer upplevelsen.

Spelbarhet

Kontrollen är till stor del väldigt bra. Lara har flertalet härliga akrobatiska rörelser, som alltid, och det känns väldigt naturligt att förflytta sig mellan bergväggar, pelare och andra platåer. Stundtals kan hon dock få frispel och inte riktigt göra som man vill, men på det stora hela är det en njutning att spela. Den evigt dåliga kameran är dock fortfarande närvarande. Den kan verkligen förstöra ett riktigt bra hopp, dels pga att man inte riktigt får till den vinkel man vill ha och dels därför att den inte riktigt följer med dig vid förflyttningar på rätt sätt. Du kommer dö ett antal gånger enbart pga den idiotiska kameran. Detta gör inte så mycket då det är generöst med checkpoints, precis lagom utsatta för att man aldrig skall känna att man gör om partier som man inte förtjänar att göra om.

Sammanfattning

Tomb Raider: Underworld är inget spel för den som törstar efter action. Det är ett spel för den med äventyrslusta och sugen på att själv hitta lösningarna utan en hjälpande hand. Ett otroligt snyggt och atmosfäriskt spel som verkligen levererar på de punkter som gör ett riktigt bra äventyrsspel. Vi får helt enkelt hoppas på att Crystal Dynamics kan göra sig kvitt den evigt dåliga kameran, förbättra striderna en aning samt skippa hojjen till nästa gång. För Lara Croft vill jag gärna träffa igen.

Observera att texten även är publicerad på pixelplayer.se