LIVE
HQ
logo hd live | Pepper Grinder
See in hd icon

Chat

X
      😁 😂 😃 😄 😅 😆 😇 😈 😉 😊 😋 😌 😍 😏 😐 😑 😒 😓 😔 😕 😖 😗 😘 😙 😚 😛 😜 😝 😞 😟 😠 😡 😢 😣 😤 😥 😦 😧 😨 😩 😪 😫 😬 😭 😮 😯 😰 😱 😲 😳 😴 😵 😶 😷 😸 😹 😺 😻 😼 😽 😾 😿 🙀 🙁 🙂 🙃 🙄
      Svenska
      MEDLEMSRECENSION

      Halo 2

      Skrivet av: Leorio   2009-01-06

      Vid inget annat tillfälle har jag räknat dagarna som inför premiären av Halo 2: spelet där Jorden skulle försvaras med ett plasmagevär i varje hand.

      Veckorna innan den förhandsbokade specialutgåvan damp ner i brevinkastet läste jag varken tidningar eller Internetsidor; för att inte riskera att lägga ögonen på en endaste spoiler. Ett år tidigare hade jag köpt min Xbox, mer eller mindre enbart för att spela Halo:Combat Evolved, och nu var uppföljaren här. Slutligen skulle covenanterna besegras, Jorden räddas och Master Chief skulle väl ändå ta av sig hjälmen?

      Att säga att jag blev besviken av spelet vore en stor lögn. Halo 2 är en härlig actionresa; maffigt, häftigt och lekfullt. Striderna, så väl till fots som i fordonen, är intensiva, variationsrika och inte sällan episka. Till skillnad från trean är inte svårighetsgraden Heroic en söndagstur, utan man får ligga i ordentligt för att röja upp bland covenant-leden.

      Men redan när eftertexterna flashade förbi den första gången stod det klart att uppföljaren inte nådde upp till sin föregångare. Jag kan inte ge Halo 2 något annat betyg än mycket bra, men Halo: Combat Evolved är ett mästerverk.
      Vad är den avgörande skillnaden?

      Det som höjde det första spelet från att vara ett häftigt actionspel till att bli ett av mina favoritspel var den unika balansen mellan story och gameplay, som ledde till den närmast övernaturliga inlevelsen. Jag var Master Chief, jag var på ringvärlden; det som hände omkring mig var medan jag höll i handkontrollen till hundra procent på riktigt.

      I Halo 2 försvinner något av närheten till Master Chief när Bungie tar till ett bredare berättarupplägg: vi får se kriget från så väl människornas som covenanterans sida; ett förhållande som ypperligt gestaltas redan i öppningssekvensen, där Master Chief hyllas vid hemkomsten, medan Eliten The Arbiter får skit från sina överordnade och pöbeln för det som hände i det första spelet. Man spelar inte enbart som Master Chief, men man tar sig växelvis an The Arbiters prövningar på den andra sidan kriget.
      Kanske är det en nödvändig förändring, då storyupplägget i det första spelet redan dragits till sin fullänning. Problemet är inte bara att den totala identifikationen med Master Chief har försvunnit, men att The Arbiter är roligare att spela som, på grund av sin osynlighetssköld och hans mer intressanta, omväxlande uppdrag. Master Chief gör nämligen mer eller mindre samma resa som i det första spelet.
      Det blir nästan ett omvänt Raiden-förhållande, när den stora omslagspojken tvingas ta ett halvt steg tillbaka för en tidigare okänd rymdvarelse.

      Vilket leder oss till nästa aspekt, som inte gör Halo 2 till ett dåligt spel men som bidrar till att knuffa det i skuggan av sin föregångare, nämligen platsen där äventyret tar sin början. Tvåan fick snart kritik för att den utlovade vistelsen på Jorden hölls till ett minimum, men i själva verket är åsynen av vår blågröna planet ett misstag.
      Halo: Combat Evolved var en klassisk mytologisk resa, ner i det okända och upp i ljuset igen. En stor del av inlevelsen byggs upp av att man är långt ute i rymden, i slutet av ett väldigt rymdkrig, i det ögonblick som den väldiga, okända ringvärlden uppenbarar sig.
      Det outforskade har på något vis aldrig varit mer outforskat än i det ögonblicket; en klockren inledning på en äventyrsfest av galaktiska proportioner. Känslan av att vara en enda soldat i massan i ett okontrollerbart, oöverskådligt rymdkrig, kombinerat med att man allt mer inser att man är den enda som kan rädda universum är oöverträffad.
      I Halo 2 har man kommit hem, man är kändis och det okända äventyret finns någon annanstans. Vill man ställa ordningen till rätta på Jorden kan man väl spela Call of Duty, NHL eller något: Halo gör sig i mina ögon bäst i ett solsystem långt borta.

      För det tredje har vi Halo 2s knivskarpa och klara grafik, som ersatt det första spelets mer luddiga, drömlika yta. Det är en imponerande syn, som bryter en del av magin.
      Med Halo 3s härliga HD-vyer i färskt minne är det än tydligare att det är just det drömlika i Combat Evolves jämförelsevis primitiva visuella stil som bidrar till dess tidlösa kvalité. Känslan av vara på en mystisk vandring är påtaglig på ett helt annat sätt än i de mer klarvakna uppföljarna. Redan tvåan är något av en vykortssemester, som visserligen är mer tekniskt fulländad, men inte bjuder på samma estetiska upplevelse eller i samma grad sluter in spelaren och bidrar till den övergripande upplevelsen.
      Lägg till att tvåan introducerar widescreen, vilket ser jäkligt bra ut, men likaledes bidrar till att spelupplevelsen inte blir lika stark. Av någon anledning gör sig Halo bäst i fyrkantigt format; kanske för att det mer ger känslan av att vara i en rustning.

      Det fjärde är att spelets militära aspekt har vuxit sig för stark. I det första spelet var kriget egentligen bara en del av inramningen, men i tvåan när man inte längre tillhör ett skepp på villovägar i det okända, utan är en del av den mäktiga försvarsmur som vakar över Jorden försvinner lite av charmen.
      Covenanterna är överhuvudtaget mer intressanta med sina inbördes strider och religiösa tokerier, medan människorna är mer sansade, enhetliga och korrekta.
      Ibland känns det som Bungie inte hade behövt blandat in människorna alls, utan hela spelet hade kunde kretsat kring det covernatiska inbördeskriget.

      Och när allt ändå är så militaristiskt - varför kan man inte ge soldaterna order? Vad är man för en förebild på slagfältet? Vare sig Master Chief eller The Arbiter har någon koll på sina medsoldater. I det första spelet gick de vilsna ankungarna att acceptera - det var till med charmiga - men här blir det rätt löjligt. Åtminstone en stå-inte-mitt-på-öppen-mark-och-skjut-på-rymdskeppet-med-ett-
      vanligt-gevär och en kom-igen-nu-och-sätt-er-i-bilen-era-jönsar knapp skulle behövts.

      Spelmässigt är Halo 2 är ren fröjd; att avancera och ta skydd, skjuta och kasta granater är lika roligt som alltid. Ingen strid är den samma, och man har stora möjligheter att experimentera och testa olika taktiker och vapenkombinationer.
      Men jag är kluven till den spelmässiga nyheten dual wielding. Visst ser det mer naturligt ut och nog blir det ett galet tryck med ett vapen i varje hand, men det är inte är lika lätthanterligt eller överskådligt som i det första spelet.

      Halo 2 ett underhållande och intensivt actionspel. Storyn har ännu inte pöst ihop och blivit förutsägbar, och farkoststriderna är många och härliga. Det är nästan lite synd om Halo 2, där det hamnat i skuggan av både den första och tredje delen. Kampanjen är mer intressant och involverande än i trean, men ett par nummer mindre än det första spelet. Tvåans multiplayer slår å andra sidan ettan på fingrarna med sitt revolutionerade online-läge, bara för att bli mosat av trean. Hur man än vrider och vänder kommer Halo 2 på andra plats.
      Vilket inte är så dumt det heller, om man tänker efter.

      Fördelar: häftiga och lekfulla strider, mycket bra kontroll, underbar musik, The Arbiter, bra berättande, roliga fordon, sköna repliker

      Fördelar/nackdela: dual wielding, co-op är svårare än i de andra spelen

      Nackdelar: storyn börjar kräva att man läser böckerna för att nå full effekt, inte samma inlevelse som i det första spelet, det går inte att ge order till soldaterna, Jorden, fula grafikfel i mellansekvenserna

      Medlemsrecensioner39
      Samlat betyg: 8.9/10
      1
      2
      3
      4
      5
      6
      7
      8
      9
      10