Silent Hill 4: The Room

Trött på att se vardagen i sin simpla form du annars är så van vid utan större förändringar för var dag som går? Vad skulle du då säga om att få chansen att få se och uppleva världen och dess omgivning från en psykopatisk seriemördares ögon som lider av ett märkbart Oidipus komplex?

Du vaknar upp och öppnar ögonen, stirrar upp i taket och ser takfläkten rotera långsamt. Efter en stund så reser du dig upp och sätter dig vid sängkanten innan du ställer dig upp helt och hållet. Kastar några blickar omkring dig i det rum du haft som sängkammare i flera år. Men ändå känner du inte igen dig? Varför är allt så...nergånget? Tak och väggar är i ett bedrövligt rostfärgat skick, och fönstren är så nerlortade att du inte kan se ut det minsta och inget solljus kan leta sig in i rummet. Du går mot den smutsiga rumsdörren och öppnar den med ett obehagligt knarrande. Du är nu ute i hallgången, och det är lika vidrigt ställt där. Du går vidare mot vardagsrummet och hör ett konstigt ljud, tv'n är påslagen, men ingen bild, bara en suddig skärm och en massa knaster och vill tydligen inte försvinna då det inte händer nått även om du trycker på strömbrytaren. Efter att du vänder dig om mot tv-soffan mitt emot så kan du se ett mönster av rost och smuts som bildar avtrycket av ett otrevligt ansikte som nästan gestaliserar smärta. Plötsligt utan förvarning, så börjar avtrycket bli levande och smälta ut genom väggen och ett vanställt ansikte drar sig framåt. Efter ett tag så kan man även se ett par armar som flyter ut vid sidan om huvudet, greppar tag och pressar sig ut tills en hel kropp kan synas och famlar sig ner på golvet. Med ryckiga rörelser kryper den sargade gestalten närmare och du finner dig själv fast utan att kunna röra dig. Efter att gestalten nu har kommit så nära att den nästan är över dig så blir allt svart. Efter en stund så börjar synen återkomma, du finner dig i din säng igen, denna gång vaken på riktigt och allt är normalt.

Eller nåja, inte riktigt helt normalt...

Henry Townshend, en man i sen tjugo årsålder, har sedan fem dagar tillbaka haft samma återkommande mardröm. Han sätter sig upp på sängkanten, skakar och håller händerna för huvudet och frågar sig själv vad det är frågan om och vad som är fel. Efter en stund så ställer han sig upp, går mot och öppnar dörren för att stiga ut i hallen till vardagsrummet. Allt både ser och verkar normalt som det brukar, men det är bara till ytan. Utan det är något som inte alls står rätt till på riktigt i hans hem. Det är inte bara mardrömmar som plågar Henry sen flera dagar tillbaka, för när dessa började uppkomma så blev även hans hem ett fängelse han inte kunnat lämna sen dess. Helt avskärmat från kontakt med omgivningen utanför. Fönstren är mystiskt nog fastnitade och går inte att öppna. TV'n fungerar inte och telefonen är helt död. Men det mest oroväckande är att hans ytterdörr precis under kikhålet har en text som ser ut att vara skrivet med blod "Dont go out!!" samt är blockerad med enorma kättingar med flertalet grova hänglås. Och dessa tunga kedjor är tom; fastlåsta på insidan av ytterdörren(!) det till trots att det inte finns en själ i lägenheten förutom han själv. Eller, kan det finnas någon eller något som gjort detta och fortfarande är kvar? Plötsligt hörs ett brak från badrummet. När Henry går dit och undersöker saken så får han se ett stort hål i väggen. Trots att han är både överraskad och orolig för hur det bara kunnat hända utan vidare så tar han sig i kragen och undersöker det nykomna svart gapande hålet. Efter ett tag så börjar han övervinna rädslan och tar sig in, för trots allt så kan ju detta hål kanske leda vägen ut från den plats där han hålls fången? Eller är det kanske bara början på nått värre han har att vänta sig....

Som ni säkert förstod så blir det givetvis det sistnämnda. Detta hål, eller egentligen ska man kanske säga hålen (finns ett par stycken spelet igenom), är mycket riktigt en väg ut. Men inte ut till friheten, utan dessa "hål" är snarare portaler som leder till andra mörka världar, befolkade med en hel del otrevligheter både som plats och till dess "invånare". En sak värt att ta upp är att SH 4: The Room från början inte var tänkt till att bli en regelrätt uppföljare till serien utan en helt fristående del. Spelet skulle egentligen inte ens heta Silent Hill trots att det skulle innehålla liknande typer av skrämsel-element som finns i dem övriga delarna, men som kanske inte är så speciellt konstigt då det ändå är samma utvecklingsteam (Team Silent) som stod för föregångarna. Och det finns spår av detta som märks väl att det är en del förändringar som skett iom det. För det första är det bland den skickligaste öppningssekvensen till spelets första intryck jag tror mig sett. Då många av oss har en bostad, och till en början inte alls finner den det minsta skrämmande, vad är det inte då som är det mest obehagliga om vi plötsligt inte ens längre kan känna oss säkra i vårt eget hem? Det första man också märker av är att man i Henry's lägenhet befinner sig i första personsvy vilket är helt nytt då man alltid sett spelet ur tredje personsvinkel. En annan märkbar skillnad så gäller det själva spelmenyn, till skillnad från dem andra spelen så pausar man inte längre utan väljer i realtid sina vapen, helande items etc. Detta för att skapa en större press och panik-känsla när man befinner sig i en ohållbar situation bland fiender och inte kan pausa spelet för att välja sina vapen eller hela sig själv i godan ro medans spelet står stilla i menyn. Spelet är även bra ljusare än tidigare, inga ficklampa finns till hands och inget man heller behöver, sen är även den klassiska radion som varnar för annalkande fiender borta. Handlingen är inte lika komplex heller att följa och till sist men absolut inte minst, är att många av dem fiender man stöter på i spelet nu kan följa efter en genom att passera genom väggar (som "typen" jag beskrev i Henry's dröm) för att man ska känna sig mer jagad.

Visuellt sett riktigt tjusigt men pekar ändå bakåt i utvecklandet?

Som alltid när det kommer till Silent Hill serien så har man att vänta sig en hel del i monstruös design. Väggar som pulserar och blöder, otrevlig inredning och andra spöklika fenomen. Grafikmässigt så håller spelet hög klass. Erkännas kan att jag inte var motstridig på den biten med tanke på den visuellt bedårande biten från SH 3. Däremot måste jag ändå säga att jag är lite förrvirrad, då SH 4 ska använda sig utav en helt ny grafikmotor och innehar (givetvis) en väldigt fin grafik kan jag inte undgå att märka att den faktiskt är snäppet sämre gentemot sin senaste föregångare SH 3. Texturer och detaljer till omgivning, karaktärer och monster har inte samma skarpa ton och känns inte pressa hårdvaran i PS2:an som SH 3 fortfarande gör. Jag kan även se en viss nedgradering utav karaktärernas ansiktsanimeringar och läppsynkronisering och kan inte undgå tanken att Konami hoppat ett snäpp eller fler tillbaka i det visuella. Detta kan iofs vara en medveten sak som inträffat då jag själv som trogen fan till serien vet att spel-/ ljudproducenten Akira gärna brukar använda sig utav en del udda idéer. Vilket iofs inte alls är fel med tanke på att det är det som gjort att SH serien är så originell och kvalitetsmässig som den är och står ut från mängden av dem många(?) skräckspel som redan finns ute på marknaden. Men ändå lite utav en besvikelse för min del trots att spelet faktiskt ser riktigt bra ut på sina håll rent generellt så är det ändå en tanke jag stör mig lite på. Fast en stor eloge för det härligt gjorda synfiltret som visas när man traskar runt i Henrys lägenhet och ser allt från hans ögon. Något jag även gillar är den lilla detaljen att Henrys huvud rör sig hårfint upp och ned och även lite smått i sidled från och till som det gör när vi själva rör oss omkring. En "Noise filter" effekt finns med också för att ge en mer grovkornig grafik för att ge känslan av att se det hela som en skräckfilm på ett gammalt VHS band men kan givetvis stängas av om man hellre vill se spelet i en renare grafikform.

Plågade skrik och ekande metall

Är man insatt eller mer bara tagit del av SH serien sen tidigare så kommer det inte som en direkt större överraskning av vad man har att vänta sig i ljudväg precis som rubriken för detta stycke talar om. Men, egentligen så kan jag tala om att just denna del ur SH sagan är den tystaste i serien. Här har man förlitat sig mest på att låta en spöklik tystnad i största del råda för det obehagliga. Visst kommer det in en och annan ljudeffekt, men dem används mer sparsamt än tidigare för att ge en mer chockeffekt när dem väl letar sig ut ur högtalarna i tv'n. Lite synd är faktiskt att ljudproducenten varit mer koncentrerad och engagerad i själva spelproduktionen än när det kommer till ljudet. För det märks tragiskt nog väl att det blivit en aning lidande iom detta i synnerhet när det kommer till avsaknaden av dem "patenterade ljudkällor" som brukar användas och varit en stor del till seriens kändhet, då dessa ALDRIG varit något som kunnats identifieras med något annat i ljud/musikväg.

Däremot så innehåller den 4:e delen mer sång när det väl kommit till själva musiken och positivt nog verkat det som det iaf lagts ner mer energi på skapandet av det. Just själva intromotivet i spelets början är bland dem bästa jag hört i spelväg och tjänar faktiskt riktigt bra in i dess situation och budskap. Visst innehåller ibland musiken på sina håll ett tempo som skulle kunna klassas som nått i rockpop väg, men även detta har tagit sig ett steg bakåt och blivit lugnare än vad både SH 2 & SH 3 var i musikväg. En rolig detalj dock är att till spelets soundtrackskiva så finns det en låt som inte finns att höra i spelet och som är live inspelad. Och denna live-spelade låt står presenterad att vara inspelad på "Heaven's Night", en krog man besöker i dem två tidigare speldelarna. En som sagt lite kul sak att känna till.

När det kommer till själva skådespelarinsatserna så kan jag inte annat än säga att jag är nöjd. Röstskådisarna gör sitt jobb verkligt bra och ger sin spelade karaktär rättvisa majoritetsmässigt av alla situationer. Kanske inte riktigt lika bra som när det kommer till SH 3, men fortfarande riktigt bra.

Kontroll och tempo

När det kommer till själva styrningen av ens karaktär så är det en ganska obefintlig förändring som skett av kontrollens utveckling och detsamma gäller spelets kamerasystem. En väsentlig skillnad dock är att man inte längre kan styra ens karaktär via spelkontrollens styrkors utan sköts nu helt och hållet endast genom den högra analoga styrspaken. Varför? Kommer till det.
Som ni kunde ta del av i början av recensionen så var det en noterbar skillnad om meny-systemet. Då man nu inte längre går in via menyn genom start/select knapparna så sköts spelets val-meny av vapen etc; i realtid via kontrollen som man inblickar genom styrkorsett och det är det enda det används till i detta fall. Detta kan ses som en bra första inblick när det kommer till snabba val utan ner segande av spelets framskriande gång, samt ge en mer panikkänsla då man är omringad av diverse fulingar och inte kunna gömma sig en meny i godan ro för att välja ut det som behövs med tanke på dess situation. Men, dessvärre är det inte bara en positiv del med detta, för det drar även ner farten på annat håll. Det är egentligen inget fel alls med detta som funktion, men det är det genomsagda konceptet som halkar efter. SH 4 är det första spel i serien där man inte kan ha hur mycket somhelst i utrustningsväg vilket gör att man många ggr får återvända till Henry's monsterfria och ofarliga(?) hem för att avlasta dem prylar som inte behövs vilket inte bara drar ner på farten, utan förstör även den mentala skräckterror man ideligen utsattes för i dem övriga delarna då man ofta måste återvända från och till lägenheheten genom dem portaler i dem olika världar som besöks vilket också kan ses som tröttsamt i längden.
Annars så fungerar kontrollen lika bra som tidigare, men tempot kan diskuteras om det är snabbt eller långsamt som sagt även om man spelar från lättaste svårighetsgraden till den högsta (Easy, Normal och Hard). För min del visade det sig vara både och.

Motivationen som driver en framåt och grejer som finns att hämta och se

Även om spelet har lite uppkomna skavanker så finns det en betydande del som ger spelet en god hållbarhet och det är dess superba handling. Är det något man gärna fastnar för så är det berättandet som på ett mycket bra vis förs framåt och det är inte lätt att försöka stå emot både nyfikenheten och spänningen när okunskapen ständigt skalas av och mer kommer till insikt om varför Henry hamnat i den olyckliga situation han befinner sig i och vad dem olika karaktärerna han stöter på har för koppling till den. Ytterligare saker som motiverar en för flera ompelanden är dem olika spellägen och diverse olika kostymer som finns att låsa upp som en bonus. Det finns även ett särskilt spelläge kallat "One Weapon Mode" som precis på namnet endast ger en möjlighet att traska igenom spelet med endast ETT vapen som man i början får välja vilket man vill ha (val av omsorg rekommenderas).
Fyra olika typer av slut finns också att få som även kan visa sig vara en aning kluriga att lyckas få fram.

Ur ren personlig synvinkel anser jag tyvärr, att SH 4 inte riktig levt upp till dem övriga spelens storslagenhet.
SH 1 stod för dess originalitet och genialiska sätt att framföra en linjär story på ett fritt viss, SH 2 för dess utomordentliga tolkning av det mänskliga undermedvetna och SH 3 för dess känslomässiga men samtidigt oöverträffande berättelse av en högklassig skräcksaga. Nu menar jag absolut inte att detta spel på nått sätt är dåligt, men det är ändå den minst bra delen i serien. Det är välgjort, fint utformat och på sina håll bra skrämmande men tyvärr inte enastående. För trots att serien kunde behöva sig en dos av förnyelse så behöver det inte alltid betyda att "modernisering" i regel alltid är positivt. Tyvärr.

Positivt:

*Tjusig design
*Musikaliska biten är välgjord
*Bra handling som driver en framåt

Negativt:

*En smärre nedgradering av grafiken till trots att den är mycket skaplig
*Inte lika skrämmande som tidigare

Grafik: 9/10

Ljud: 8/10

Spelbarhet: 8/10

Hållbarhet: 7/10

Totalt: 7/10