Devil May Cry 4

Svärd, pistoler, demoner, coola män och en demonhand som krossar allt. Välkommen till Devil May Cry's värld!

Spelvärlden har mycket att tacka Capcoms demonslaktar spel för. Utan dem hade vi inte fått se titlar som God of War och Ninja Gaiden komma till världen, då de inspirerades av Dante och hans coola svärdsvingande stil. Och visst sved det allt till lite när jag, som stort DMC och Dante-fan jag är, såg att jag skulle styra som Nero. En kaxig skitunge med ett enormt ego. Det var med ett visst tvivel jag började slåss med honom mot Dante i början, tills man får se vad för slags "Trick up his sleeve" (för att citera Dante) som Nero har. En demonhand. En förbaskat, härlig och grymt underhållande demonhand. Me like!

För det tog inte lång tid innan jag kastar iväg mina fiender, slungar runt dem för att sedan med ett brak fara dem med huvudet före ner i marken. Det var en känsla som hela tiden slog på, men jag kunde inte låta bli att känna mig övermäktigt grym när jag drar upp den första eldbossen högt över marken, för att sedan slunga honom tillbaka ner igen med hela min kraft. Det var... mäktigt. En liten känsla av hybris, som jag aldrig har känt innan i de förra spelen av DMC.

Men när sedan nyheten har lagt sig så föredrar jag ändå Dante, då jag har grymt svårt att få till några högre Stylish-points med Nero. Handen tar helt enkelt för lång tid, och jag får kämpa så att svetten yr bara för att komma upp i dubbel S (Smokin' Style). Så det var en härlig känsla att åter få förena sig med Dante, och märka att det är praktiskt taget samma kille som i DMC 3, fast med den härliga förbättringen att man kan skifta mellan stilarna med ett enkelt knapptryck, istället för som i det förra när man blev tvungen att göra det i början. Mycket efterlängtat. Att man också köper den stilen man vill ha gillar jag också, för då slipper man kämpa sig igenom en hel spelomgång för att få max på en stil, vilket jag också gjorde i det förra.

Vad är det då för stilar jag pratar så mycket om? Jo, det är fyra stilar som introducerades i DMC 3: Swordmaster, Gunslinger, Trickster och Royal Guard. Nu rankade jag dem efter vilken jag tycker är mest underhållande, utan att tänka på det! För jag själv använder praktiskt taget bara Swordmaster, och det är en grymt härlig känsla att bjuda upp till dans med "Dance Macabre" med fienden för att sedan slå iväg dem all världens väg. Stor rekommendation att satsa på den!

Och där är den stora skillnaden med Dante och Nero. Även om Nero har en grymt trevlig hand, så kommer han inte i närheten av den arsenal av tekniker som Dante innehar. Jag känner att jag utan problem, och med spelerfarenhet av de förra spelen, kan komma upp i trippel S utan att behöva kämpa mig fram till det. Dante rockar, helt enkelt. Och det finns inget Nero kan göra för att stoppa det. Det kanske även har hjälpt mig att Dantes rörelseschema praktiskt taget sitter i ryggmärgen vid det här laget.

Fast nu har jag snackat så mycket om själva spelet, så det känns som att jag måste skriva några rader om storyn. Eller... finns det någon story? Jag ser de snygga mellansekvenserna, och att de samtalar om saker som händer i spelet, men för mig är de sekvenserna bara korta pauser under tiden man väntar på att fighten ska komma igång. En liten stund att andas ut, tills man väntar på att nästa kavalkad av fiender, bossar eller dylikt ska anfalla mig. För i jämförelse med DMC 3 så är storyn väldigt svag i det här spelet, och är i grund och botten en kärlekshistoria mellan Nero och Kyrie. Väger inte riktigt lika tungt som ett blodigt drama mellan två bröder, där den ena slåss för mänskligheten och den andra slåss för att få så mycket kraft som möjligt.

Så det är ett minus: storyn. De andra minus som finns är, som alltid har funnits där, kameran och siktet. För det är ganska irriterande när man har kämpat ned livet på en fiende och man ska precis avsluta honom, och man råkar släppa knappen man håller inne för siktet. När man sedan snabbt som katten trycker in siktet igen, då kan den komma på en fiende som står på andra sidan av rummet mellan ett hav av fiender. Fast det är problem jag har vant mig vid nu, och eftersom alla i rummet ändå ska förintas så brukar jag slåss mig fram till den insiktade fienden för att sedan börja en kombo på honom.

Sen är det värsta minuset, och det är att en hel bana slösas på den stora statynbossen, och den slösas på Dante som inte har särskilt många banor att gå på. Den bossen är så enormt tråkig att möta, och det känns inte riktigt som att man fightas mot den utan mer att man springer runt och väntar på att få in ett läge där man hinner slå tre-fyra slag på den innan den reser sig igen. Varje gång jag har mött den hittills så har jag inte kommit under kvarten mot den, vilket en hel bana brukar ta mig.

Så det är det största minuset med spelet, annars kan jag inte annat än att sätta en stor rekommendationsstämpel på spelet för alla som är oinvigda i Devil May Cry's värld. För det är en sjuhelvetes härlig upplevelse, både för erfarna DMC-gamers och för nybörjarna, där grafiken är den klart största förbättringen. För det var något man led utav i de förra spelen, att de kunde bli så mycket snyggare än vad de var, att rörelserna ibland kunde kännas lite hackiga och inte så silkeslena som man känner innerst inne att de egentligen är.

Fast en konsolgeneration senare och problemet är löst, för nu glider huvudpersonerna fram i sanslöst detaljerade världar och hugger itu fiender som är grymt välgjorda. Varje fiende bjuder på en ny upplevelse, både bildmässigt och spelmässigt sett. Ljudet vet jag inte riktigt vad man kan säga om... fast visst känner man sig cool när man hugger ner fiender i 180 km/h när det dunkar tung hårdrock i högtalarna. Grafik som får ögonen att vattnas av glädje, och ljud som får öronen att blöda av vällust. Ett ypperligt mästerverk som kompletterar Devil May Cry-världen på ett härligt sett.

Eller som Dante säger det:

Though a fight every now and then does make life more interesting. Don't you think?

Betyg: 9/10

Grafik: 10/10
Spelbarhet: 9/10
Ljud: 8/10
Hållbarhet: 9/10

+ ett till Devil May Cry spel
+ bossar, fiender, miljöer, allt ser grymt snyggt ut!
+ Neros demonhand är grymt rolig

- för lite Dante
- bossfighten mot statyn är grymt tråkig
- känns onödigt att kommentera kameran och siktet, men de är faktiskt lite störiga