Grand Theft Auto IV

Det känns som att det har gått en evighet sedan GTA IV marknadsfördes som att bli en storsäljare, det som skulle rädda Rockstars skinn efter att ha gjort spel som Bully och Table Tennis varav sistnämnda inte alls föll mig i smaken. Däremot har alltid GTA-serien funnits i mitt hjärta sedan jag för tio år sedan ungefär befann mig på semester i grannlandet Finland hos en kusin som visade mig första spelet i serien, och jag häpnade totalt. Friheten, alienationen och adrenalinkickarna avlöste varandra såväl som biljakterna och skottlossningarna kom på rad, aldrig tidigare hade ett spel känts så fräscht, nytt och behövligt. Faktum är att GTA-serien är en av få tv-spelsserier som jag faktiskt orkat följa ifrån scratch till modern tid, en annan är Capcoms Resident Evil-serie. Det råder dock ingen tvekan om att dessa sex dagar det tog för mig att spela ut huvudhandlingen kändes lika mycket som en evighet, en stillsam, finförnäm och underbar sådan.

I min värld gick Nico Bellic, den serbiske flyktingen av båten för ungefär sex dagar sedan, den där tidiga förmiddagen den 29:e april satte jag mig ned i fåtöljen, tog en sörp kaffe, spände ögonen in i teveskärmen och började njuta direkt av Bellics närvaro. För det finns någonting egenartad, hypnotiskt och känslosamt inte enbart i spelet i sig självt utan också i huvudkaraktären såväl birollerna. Rockstar har skapat en modern myt, den amerikanska drömmen som Tony Montana upplevde den i De Palmas Scarface ifrån 1983, på samma sätt symboliserar Amerika för den krigsskadade huvudpersonen en ny hemvist, frihet och möjligheter. Däremot slås drömmen i spillror redan i inledningen då kusinen Roman anländer till hamnen, berusad, i en skitig och rostig skrothög till bil. Vad är det egentligen som är sant i dom mail som Roman skickade Nico, och hur pass villig är man att ta steget in i den organiserade brottsligheten?

Som vanligt då det gäller GTA är friheten ett faktum, en unik känsla av frånvaro till verkligheten, utan spelet lever på sitt förhållningssätt som binder en till en fantasivärld utan gränser. Man har piffat upp grafiska inställningar, AI på fotgängare, poliser och i stort sett alla. Detta bidrar till att Liberty City som är en karikatyr av New York City känns mer levande än någonsin och mer levande såväl ondskefull. För vem är man villig att lita på egentligen? Nico finner sig snart i en skev härva av lögner, en ond spiral av våld och uppgörelser mellan maffian, småbrottslingar såväl de stora hönsen. Det är just en av spelets många fina egenskaper hur man binder samman en eggande och bra skriven historia för att vara ett tv-spel till en unik historia som signalerar hur man egentligen gör ett välberättat och känslosamt spel. Aldrig tidigare har ett spel känts mer, känslorna spirar helt och hållet. Redan i början inleder man ett förhållande och här har man verkligen tagit ut svängarna, men mer om det skriver jag inte.

Annars så känns uppdragen väldigt likartade till en början, som känns väldigt tråkigt. Jag hade förväntat mig en mer varierande uppsjö av arbeten, jobb och uppdrag, i stället blir det döda denna, åk dit eller för detta föremål ifrån punkt A till B. Det håller dock inte i sig i mer än några timmar, vilket kan tyckas långt men då spelet är förhållandevis långt så blir det aldrig tråkigt. Och aldrig blir det heller dåligt rentav, trots det egensinniga valet av uppdrag till en början. Ju längre man kommer, desto bättre blir handling, uppdrag och känslor, man lever sig helt enkelt förhållandemässigt in i handlingen, bokstavligt talat.

Vissa stunder känns det ytterst svårt att spela, mestadels för man har upptäckt någonting nytt, eller någon person man gillar går och dör i ett uppdrag. Hursomhelst finns det ändå en uppsjö av moraliska val, vilket jag gillar starkt och går oftast att döda de personer man gillar minst, huruvida man väljer att spela. Sånt borde fler spelutvecklare fokusera på i stället för att göra stela och likvärdiga spel, i stället borde fler spelutvecklare ta tag i kragen, utveckla spel med hjärta, själ, finess och känsla, något Rockstar lyckas gott med.

Hursomhelst är detta ett spel jag önskar jag skulle få uppleva igen, utan att veta hur det går eller gick för den och den. I stället får jag leva med det faktum att jag fortfarande har 40% kvar ungefär att försöka spela, jaga achievments på Xboxen såväl fixa lite småuppdrag. Så spelet håller trots allt länge efter man spelat sista uppdraget, så skall ett spel göras, kännas och lämna samma avtryck av tomhet, frustration, ilska, kärlek och älskvärdhet som GTA IV gjorde för min del. Tummen upp och toppenbetyg på spelet helt klart!