The Elder Scrolls IV: Oblivion

Perfektion. Det är nog det ordet som bäst beskriver det här spelet. Allting med det här spelet är verkligen fantastiskt! Den snygga grafiken och de makalösa miljöerna räcker inte på långa vägar till för att beskriva hur bra det här spelet är. Det är någonting annat, det är någonting magsikt med det här spelet, någonting som ger spelet en personlighet och som gör det till det det är.

Det är en fantastisk värld som möter en när man för första gången ger sig ut på äventyr i den enorma världen där The Elder Scrolls IV: Oblivion utspelar sig. Till en början får man dock inte se så mycket av detta då man sitter instängd i en fängelsecell när historian tar sin början, men när man efter mycket av moment lyckas ta sig ut ur fängelset och för första gången ser ljuset i slutet av det stora kloakröret så känner man någonting speciellt, man känner magi! För första gången ser man nu den värld som man ska komma att bekanta sig med under spelets gång. Den är utsökt vacker. Det första man ser är en lugn sjö som ligger spegelblank i skymningsljuset och i bakgrunder ser man ett hav av mörkgröna granar och träd, och man undrar vad som kan finnas där? Man tar några första stapplande steg ner för sluttningen och ser sig sedan om och möts då av en ännu mäktigare syn; Imperial City! Kungarikets huvudstad är verkligen majestätisk med sina vita torn och palats reser sig även över de högsta bergstopparna. I alla fall känns det så när man för första gången får syn på det mäktiga Imperial Tower beläget mitt i staden, mitt bland de vindlande gatorna och de vackra palatsen.

Man fortsätter sedan att gå längs den vita stadsmuren som i trans. På något sätt förhäxad av allt det man först sett. Förr eller senare kommer man fram till någon av portarna som leder in till staden, och man tvingas då ta ett beslut - ska jag gå in i staden eller ska jag följa den slingrande vägen ut i skogen, ut i natten? Ut i oändligheten...