Devil May Cry 4

Charmören till demondräpare Dante har alltså fått gå av scenen för att ge plats åt valpen Nero, som figurerar i spelets intro. Detta kan störa en del Devil May Cry fans då Nero är ljusår från lika häftig som Dante, och jag fastnade aldrig riktigt för hans pojkaktiga kaxighet, emofrilla eller hans målbrottstämma. Men för vissa kan detta såklart vara en fräsch fläkt för serien och ett välkommet tillskott. Självfallet bidrar Nero till en del varierande gameplay, mycket tack vare hans så kallade Devil Arm, som vi återkommer till senare.

Handlingen är som vanligt riktigt ytlig och berör knappast några större frågeställningar, det hela kan mera ses som en enda stor ursäkt för att få visa så mycket som möjligt av våldporren Nero och Dante bjuder på. För action, det är det inte lite av, mer än ofta slåss dessa båda i spektakulära strider som hela tiden gränsar till det överdrivna och lite fjantiga. Och stundtals tycker jag faktiskt att det går lite för långt, tyvärr. Trots att jag älskar actiongenren av hela mitt hjärta, tycker jag att vissa scener tenderar att gå till överdrift och i stället bli lite komiska, då tanken varit motsatsen. Det kan alltså bli för mycket ibland och när vissa av spelets scener spelas upp måste jag ibland hålla mig för skratt, eller skäms så jag vill sjunka genom golvet.

Gameplayet då, som såklart egentligen är huvudingrediensen i ett actionspel, och ni kan andas ut alla Devil May Cry-fans, fyran är inget undantag för fet action och stenkul gameplay. Varje gång det vankas strid gäller det att ha tungan rätt i mun och kunna sina kombinationer av slag och ha reflexer som heter duga. Så när man tillintetgjort en hord fiender med sina snorsnygga slagkombinationer, ja då är lyckan total. Det är såklart i striderna Devil May Cry 4 glänser, boss striderna är så feta som vi minns dem, och bossarna är gärna tredubbelt så stora som du själv, som sig bör. Och de kräver alla en speciell teknik för att de tillslut ska slänga in handduken. Devil May Cry 4 är inte heller ett lätt spel och det gäller att komma in i gameplayet för att överleva och hela tiden veta vad man pysslar med. Oförlåtande är det ordet som som bäst beskriver spelets svårighetsgrad, och man kan enbart spara mellan uppdragen, om du dör mitt i ett uppdrag kan du antingen fortsätta där du var, och få minuspoäng i slutet av banan, eller köra om hela rasket. Svårighetsgrad av den gamla skolan alltså, så var beredda på det.

Det som förstörde för mig en del var alla dessa plattformsmoment och pusselsektioner som känns totalt omotiverade och malplacerade. Jag menar, när man spelar ett actionspel, inte vill man putta runt på massa statyer eller hoppa mellan plattform då? Man vill ju smiska stjärt. Och det hela hade inte varit hälften så hemskt om inte kontrollen förstörde många gånger, för den är långt från optimerad för att hoppa mellan plattformar, den är utformad för strid, vilket såklart gör sig påmint varje gång man ska skutta mellan avsatser. Kameran går denna gång också att vrida vilket jag välkomnade till en början, men det visar sig att den har väldigt stora begränsningar och bara kan vridas vid vissa tillfällen eller lite åt det ena eller andra hållet. Det handlar alltså inte om några häftiga panoreringar runt miljöerna. Och den lider tyvärr fortfarande av samma barnsjukdom som innan, den är låst och byter utan förvarning vinkel vilket krånglar till styrningen rejält när man försöker navigera.

Själva striderna är en riktig njutning dock och både bossar samt monster dukar upp för action av högsta kaliber, Neros demonarm bjuder på ett fräscht koncept då den bland annat kan användas till att kasta eller dra till sig fiender som är en bit bort. Ni som spelat Devil May Cry 3 kanske minns att man där kunde byta fightstilar mellan uppdragen, här kan detta göras mitt i strid efter behov vilket underlättar otroligt mycket. De röda orbsen man handhar efter att smiska fiender används inte heller längre för att köpa uppgraderingar utan här kan du enbart köpa item för dina surt förvärvade orbs. I stället använder du så kallade "Proud Souls" för att köpa dina uppgraderingar, dessa handhar du mellan banorna och de kommer i olika valörer beroende på hur väl du gjorde ifrån dig på uppdraget.

Grafiken går inte heller av för hackor och bjuder för det mesta på härliga miljöer som övergivna slott, grottor och ödelagda stadsgator infesterade av monster. Det Capcom gjort fel här är att implementera en slags skog/djungel, tanken är god, men den fungerade verkligen inte för mig och det hela kändes väldigt malplacerat och fult gjort. Det är den enda omgivningen, trots att den kan kännas varierande och ny, som sticker ut och alla blad och träd får det att blöda i ögonen. Då pustar man verkligen ut när man väl är tillbaka till de välkända slottsmiljöerna man lärt sig att bli bekant med i Devil May Cry. Karaktärerna kan även de ha sina skönhetsmissar och tenderar att glänsa a la Dead or Alive vilket ger en plastig feeling. Något som också förstör är all denna backtracking, man får gå igenom spelets alla partier två gånger, fast med nya fiender, men det räcker inte som plåster på såren i min bok och det blir bara tröttsamt att återbesöka alla ställen man redan varit på. Bossarna återanvänds också mer en gärna vilket är ett stort minus. Här skulla jag gärna se att Capcom ansträngde sig mer och gjorde fler miljöer samt bossar, är det för mycket begärt med variation?

Så avslutningsvis kanske ni väntar er att jag kommer säga nått i stil med: "älskar ni Devil May Cry serien kommer ni gilla detta!". Det stämmer dock, till viss del. Men jag som fan vart faktiskt lite besviken på Devil May Cry 4, Dante var inte lika cool, actionscenerna var för överdrivna, den tröttsamma backtrackingen förstörde, plattformsmomenten var bara i vägen, återanvändningen av bossarna fick mig att sucka. Ja spelet har massa brister, så det är alltså inte en garanti att du kommer gilla Devil May Cry 4, ens om du gillar serien sedan innan, tyvärr. Det är ett bra actionspel, men inte lika suveränt som det kunde ha varit.