The Elder Scrolls IV: Oblivion

Jag smyger sakta genom Cheydinhals gränder, kroppen är på helspänn, sökandes efter minsta lilla rörelse och ljud. Mitt silversvärd glimrar till i mörkret av månens reflektion och jag ser mitt förmodade offer stå några meter framför mig i mörkret under ett träd. Jag använder min specialkraft, som jag har som tillgång till eftersom jag är född i skuggans tecken, och gör mig osynlig under en minut. Sakta närmar jag mig mitt offer som verkar ha en alldeles utomordentligt trevlig kväll under det stora trädet. Och varför ska jag förstöra hans lycka? Det finns ingen egentlig anledning och sakta känner jag skammen smyga sig över mig. Jag drar mig sakta bakåt, och i samma ögonblick som jag återigen blir synlig har jag uppslukats av grändens trygga mörker.

Vad ska jag göra nu, vad ska jag göra för att stilla mitt adrenalinbehov? Jag ser ett stort och majestätiskt hus ett par dussin meter ifrån mig. Närmar mig det snabbt men ohörbart och bryter mig in igenom dörren, till min lycka endast användandes två lockpicks. Väl inne i huset så sätter jag min onda plan i verk. Under tystnad så länsar jag huset på precis alla bestick och glas, får se hur bra det går för adelsmännen att äta utan redskap.(*Ondskefullt skratt*)

The Elder scrolls IV: Oblivion ger ordet frihet en ny innebörd för mig. Redan i början av spelet så förstår jag att Oblivion är något speciellt och att Bethesda verkligen har lyckats med att ta steget in i nästa generation. När jag kliver ut ur grottan, efter att ha fått ett sista uppdrag från den döende kejsaren, så står jag ett tag och bara inandas atmosfären som Cyrodiil sjuder av. Min blick går från det vackra vattnet till den för tillfället molniga himlen. Vädret är lite ostadigt, det ligger regn i luften och jag kan ha svurit på att jag såg någonting röra sig på stranden på andra sidan sjön. Jag häpnas av hur levande hela spelet känns och vilken underbar känsla som präglar det. I min chock så vet jag inte vad jag ska ta mig till, men efter ett par minuter så fastnar mina ögon på ett berg som höjer sig upp rakt österut. Solen verkar skina på toppen och det tar inte länge förrän jag börjat utforska den vackra världen som Bethesda byggt upp.

Jag hinner dock inte speciellt långt förrän jag får hjärtat i halsgropen. Bakgrundsmusikens idylliska trallande ändras och helt plötsligt så drabbas hela världen av en mörk och skräckinjagande känsla. Jag förstår på direkten att en fiende är i närheten och drar mitt lilla svärd samtidigt som jag söker genom omgivningen efter minsta lilla rörelse. Plötsligt känner jag en stöt bakom mig och hela min gubbe (som förhoppningsvis ser någorlunda alvlik ut) rycker till. Snabbt så vänder jag mig om och slår helt på måfå. Till min stora förtret så har jag dock jagat upp mig alldeles i onödan, för min första kamp blir inte mot något skräckinjagande troll utan en liten krabba står för motståndet. Smått generad så gör jag slut på krabban på ett par slag och återvänder lite skamset till min upptäcktsfärd av Cyrodiil.

Väl uppe på toppen av berget (som helt plötsligt känns som en kulle) så skingras molnen och solen tittar för första gången fram. Plötsligt så är Cyrodiil ännu vackrare och jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Huvudstadens mäktiga torn reser sig majestätiskt långt upp mot solen och överallt ser jag saker som intresserar mig. Små byar med vackra hus, sjön som omger huvudstaden, en hög bro långt åt söder och en natur så vacker att jag bara vill lägga mig ner och njuta. Min nyfikenhet drar mig dock vidare söderut, mot bron.

Och det är under denna korta färd som jag för första gången får smaka på stridssystemet som Oblivion bjuder på. En vacker varg står och verkar lapa lite sol och jag försöker sakta smyga förbi den. Dock så är jag inte så tyst som jag trodde utan drar uppmärksamhet till mig själv nästan direkt. Kampen mellan mig och vargen är snabb och intensiv. Jag börjar med att kasta ett eldklot mot den och avslutar med tre snabba slag med svärdet. Jag står sedan återigen och njuter av vilken perfekt spelvärld Cyrodiil faktiskt är. Allt känns underbart och fast jag bara är ett par hundra meter ifrån bron så vet jag att mitt äventyr bara har börjat.

Som ni kanske förstår så gillar jag Oblivion. Eller gilla är väl något av en underdrift, jag fullkomligt älskar det. Som de flesta vet så är The Elder Scrolls IV: Oblivion uppföljaren till Xboxspelet The Elder Scrolls III: Morrowind (duh!) och därför kan jag inte undvika att jämföra de två spelen med varandra. Det som skiljer de två mest från varandra är onekligen stridssystemet och det är även här som Oblivion har sin största styrka. Till motsats från Morrowind så måste du ha teknik när du slåss, du måste träffa dina motståndare (vilket i sig inte är världens svåraste uppgift) och sedan så varierar skadan du åstadkommer beroende på vapnets attackskada och din egen karaktärs skicklighet.

En annan sak som bidrar till Oblivions storhet är hur pass levande världen faktiskt är och hur oberoende alla karaktärer är. Den artificiella intelligensen som finns i spelet är oerhört avancerad och man märker verkligen att allt är levande och rörligt. En klumpig inbrottstjuv kan råka stöta ner ett glas från ett bord och därmed bli upptäckt. Är man oförsiktig så kan man förstöra flera minuters städning på bara ett par sekunder och är man riktigt uttråkad så kan man bygga enorma dominokombinationer med gamla böcker.

Även grafiken har självklart fått en rejäl uppfräschning från de tidigare spelen. Oblivion är det första spelet som verkligen känns "next gen" och Cyrodiil är otroligt läckert. Naturen är levande och väldigt vacker och den idylliska skogsmiljön blandas bra med mäktiga slott- och alvruiner. Sen har vi även demonvärlden Oblivion som är precis lika mörk och hemsk som den låter.

Efter dessa hyllningar så måste jag tyvärr komma med lite kritik också, för Oblivion är inget perfekt spel. För det första så är levelsystemet som spelet hat tyvärr alldeles för dåligt. Det var givetvis en god tanke när de bestämde sig för att alla fiender skulle utvecklas tillsammans med en men tyvärr så tycker jag att det tar bort lite av fantasykänslan. Har jag slagits för mitt liv mot en varg i början av spelet så vill jag inte ens bry mig om djuren när jag kommer upp mot level 30. Jag vill ha områden på kartan som jag vet är livsfarliga att utforska i början av spelet och jag vill att de svåraste grottorna ska innehålla riktigt värdefulla skatter som verkligen ger mig en fördel genom en stor del av spelet. I Oblivion känns allt slumpartat och oinspirerande, något som de tidigare spelen i serien inte gjorde.

Sen lider spelet även av alldeles för mycket upprepning. Alla grottor, slott och ruiner ser princip likadana ut och när man har spelat spelet i 150 timmar så känns det inte lika intressant att utforska dem längre. Samma sak gäller med portarna till Oblivion som faktiskt blir ett irritationsmoment ju längre spelet lider. Sen har vi slutligen musiken. I början så är den fina melodin helt underbar att lyssna på, men när man har spelat dussintalet timmar så känner man verkligen att man bara vill strypa, den ack så duktige, kompositören Jeremy Soule.

Men i grund och botten så är The Elder Scrolls IV: Oblivion ett underbart spel som verkligen förtjänar alla lovord som kritikerna gett det. Jag är ett stort fan av rollspel där man själv får agera i striden och trots att Oblivion stundtals känns mer som ett rollspelsinfluerat actionspel så kan jag inte låta bli att placera det uppe i toppen tillsammans med alla andra klassiska rollspel.

Grafik: 9
Spelbarhet: 9
Ljud: 9
Hållbarhet: 10