Okami

En ö skymtas långt frammåt. Jag springer för min fulla kraft och blommor blomstrar fram där jag går. Jag är en gudinna. Jag fortsätter frammåt i full fart. Höstlöv yrar omkring när jag gör ett magnifikt hopp och landar. Jag bromsar in och ser ut mot havet, så vackert, så underbart och så enormt genomfantastiskt. Jag fortsätter mot ön. Jag ställer mig vid bryggan och målar en sol med min gudapensel. Därefter dyker en val upp. Han tillåter mig att rida på honom. Så jag rider nu mot ön, stum och farcinerad. Det här är Okami.

Spelet börjar med en berättelse i svartvitt som talar om en legend om en varg, en krigare och en best. Besten kallad Orochi har bestämt sig för att byn kallad Kamiki village ska offra en person. Det blir såklart byns unga mö som blir den utvalda och när en svart pil blir skjuten på hennes hus finns det inga försvar för stt inte förstå vad som har hänt.

Krigaren är såklart förälskad i henne och han förbereder sig för strid. Vargen sägs vara den som ska hämta offret, Orochis budbärare med andra ord. Men det har blivit en missuppfattning här. För denna Varg är varken ond eller en budbärare utan en stridare. Men nu till besten och mön.

När Hon väl är framme inuti grottan är Orochi hungrig och det är bara skeunder kvar innan Kamiki village blir en medlem mindre.

Men just när Orochi ska sluka upp henne dyker någon upp. Amateratsu gudavargen. En strid tar sin början. Hon hugger, blåser och slåss med sin reflektor. Men Orochi börjar överta striden. Och när Amateratsu ligger riktigt illa till kommer krigaren till undsättning. Han sträcker upp sitt magnifika svärd mot himmelen och Amateratsu ylar mot månen som förvandlar svärdet till guld.

Ett slag som splittrar ett av montrets huvud till två delar och striden är över. Ett svärd sätts ner i grottan och ska hålla ondskan borta föralltid. För vem kan vara så dum att släppa ut all världens ondska?

100 år senare händer det omöjliga. En person vågar sätta foten i bestens hem och beträder grottan. Efter att svärdet dragits ut släpps Orochi ut och vem det nu var springer ifrån så snabbt det går. Orochi har såklart andra planer änn att ligga och busa i grottan. Så den släpper ut all ondska i världen och äventyret har börjat. Eller nästan i allafall.

En ande ger liv till dig igen och du får ett uppdrag i två delar. Det första är att göra världen normal igen. Det andra är att besegra Ondskan. Nu är du Amateratsu...igen. Men en solreflektor kan inte besegra all ondska så det är nu upp till dig att återfå dina forna penselkrafter. Nu börjar äventyret på riktigt.

Penseln är precis lika bra som den låter. Allt du behöver göra är att trycka på R1 knappen så dyker penseln upp och världen stillas. Sammanlagt finns det 15 olika krafter varav tre av dom räknas ihop som en vilket betyder 13 stycken. Du kan göra allt från att hugga till att skjuta japanska konfettibomber. Alla krafter ritas med ett väldigt smart system. När du väl har tryckt på R1 blir världen ett papper och genom att röra L3 spaken förflyttar du penseln och så trycker du slutligen på fyrkant eller trekant för att börja pensla. En sol görs till exempel genom att rita en ring på himmelen medans en punkt blir ett frö eller pistolskott. Allt med underbar fysik. Så snackisen kring spelet nämligen penseln är verkligen genomfantastisk med den härliga känsla den medför.

Men hur fungerar kontrollen i övrigt? Svaret på det är perfekt. Förutom penseln restrerar tre kontrollsystem. Standard, Strid och meny. Standardkontrollen är helt sjukt bra. Du springer med spaken, hoppar med X, dunkar med fyrkant och gräver med trekant. Förutom det kan du yla med O, Ta fram kartan med L2 och ändra perspektiv med L1. Enkelt men skitbra.

Fightingkontrollen överträffar dock både penseln och standarden. Du använder ditt förstahandsvapen med fyrkant, ditt andrahandsvapen med trekant och när du väl har lärt dig det, pissar på fienderna med rund. Det låter rätt så dåligt men med olika vapenfunktioner och kombos gör det smått gudomligt att spöa upp imp efter imp för att mot slutet hänsynslöst hugga dom i två för att se deras kropp förvandlas till ett blomregn. Bättre kan det inte bli.

Menyn är helt klart det sämsta med spelet och anledningen att vissa actionmoment sabbas av för mycket tryckande bara för att använda ett hundben. Men eftersonm du inte behöver använda menyn så mycket fungerar det helt okej.

Pusslen är så genomgenialiska att jag inte funderar om jag ska köpa Okami igen bara för att ha det som samlingsobjekt. Dina penselkrafter används såklart men det kan då och då förekomma att du får agera med kroppen istället för penseln. Klättra upp på ett hus, vänta tills det bli kväll, spräng upp ett hål i taket, hoppa ner, ta tag i tanten därinne och dra ut henne i månljuset är exempel på vad du får göra. Inget spel till PS2 har lyckats så bra med pusselmoment. Verkligen.

Variationen är precis lika bra som allt annat i spelet. Ena sekunden racar du mot en papperslappsvakt, nästa släcker du pipan på en ful, förbannad cyklopuggla. Du som säger att Okami är enformigt har inte spelat det.

Ljudet är det bästa med spelet undantaget det förväntade jag sparat att tala om sist. Ylande vargagudar, pipande djur och åsksmällar prickar in i exakt rätt ögonblick, hela tiden. Och ljudet levererar alltid när man behöver det. Röstskådespelerien är dock förjävliga. Ibland får du sitta i fem minuter och höra på din lilla loppkompis issun säga "hedaidehedaideheda".

Men Cloverstudios räddar allt genom musiken. Den är så sjukt härlig att man snabbt glömmer alla stönande japanska fyllogubbar. Gonggongar kontras av japansk tempelmusik blandat med magiska flöjtar och trumpetfanfarer. Musiken kommer från alla håll, tar tag i mig, går in i inte bara mina öron utan mitt hjärta. Det har så bra musik att det utan tvekan hamnar bland dom tio bästa spelmusikerna i historien.

Också sist men inte minst designen. Den gudaartat, magiska, superba, genomunderbara designen. Jag kan inte spela okami utan att gråta för dess förödande skönhet. Träden dansar, månen lyser och jag njuter så jag svimmar. Om jag fick välja någonstans av alla platser i världen att bo på skulle jag välja i Nippon. Så gudomligt vackert att jag inte förtjänar det. Jag skulle vilja berätta om alla fåglar jag sätt, alla bäckar jag badat i, alla solnedgångar jag sätt. Men jag skulle ha slösat bort mitt liv på det så jag låter dig avgöra om du vill uppleva det själv eller inte.

Men jag kan bara varna dig om en sak. Du kan bli deprimerad när du kommer på att Okami är vackrare änn verkligheten. För det är det. Det absolut vackraste som finns. Fienderna likaså. dansande runt en eld eller gömd inuti en blomma så är dom så penselperfekt att man skäms för att döda dem.

Så här har du ett spel med gudomlig musik, spelmekanik från ovan bildiskt och bokstavligt, superb story och som ett guldlakan på tårtan det vackraste spelet någonsin.

Varför sitter du där och drygar med att klara ut alla spel du har en gång till? Spring till närmsta butik och ta det första exemplaret du ser. När du väl har köpt det ska du springa så fort hem du kan och inte låta någon annan få det.

När man tror att PS2 är död så kommer Okami och helar den, skänker den magi och gör den till en konsol att ha kvar. Att dom som köpt en Wii också får uppleva äventyret gör det bara ännu bättre. PS2:an är räddad. Okami är magi.

Grafik:10
Design:10
Spelbarhet:10
Hållbarhet:10
Variation:10
Story:10
Ljud:8
Musik:10
Kontroll:9
Utmaning:10
+Ett genomfantastiskt äventyr som måste upplevas

-Dålig menyskärm, Fult röstskådespeleri