Sonic Frontiers

Ett open world Sonic-spel är något som jag alltid önskat mig, dessvärre så snubblar Sonic Team strax bakom mållinjen med Frontiers.

Först och främst: Jag älskar hur Sonic kontrolleras i den öppna världen, det är verkligen en härlig känsla att rusa ut med maxad hastighetsuppgradering och plöja igenom de diverse plattformsutmaningar som finns överallt.

Tyvärr blir det en aningen långdraget i längden. Samtliga öar som man utforskar är väldigt dassiga, ointressanta och livlösa med melankolisk musik, proppfulla med intetsägande bitch-robotfiender. Det finns även större mini-bossar som bjuder på lite mer utmaning.
Fiendevariationen är definitivt den största som ett 3D-Sonic någonsin har bjudit på.

Det finns även s.k. Cyberspace-banor som tar cirka 1 - 2 minuter att klara, kontrollen på Sonic i dessa banor är helt annorlunda. Mycket trögare, det är inte alls samma känsla som i open world. I början hatade jag dessa banor, men blev faktiskt tillräckligt duktig att hantera skitkontrollen och få S-rank på samtliga. Cyberspace bjuder även på ett mer klassiskt upplägg och poppig musik.

Som vanligt måste Sonic Team också lägga in olika sorters gameplay, bl.a. en flippermaskin från helvetet och hackersekvenser som påminner om Segas mästerverk Ikaruga. (Dock mycket kassare)

Som ett Sonic-fan uppskattade jag storyn, här finns en hel del lore som den mest inbitna fanboy:en kommer att uppskatta (tror jag). För en outsider kommer man bara nicka och intyga att detta är ren nonsens.

Grafiken är extremt utdaterad, och alla pop-ins av objekt är katastrofalt dålig. Seriöst, så här jävla illa var det inte ens under Dreamcasts dagar. Jag hoppas verkligen att Sonic Team kommer patcha upp detta inför deras kommande gratis-DLC.

Detta var årets första spel som jag klarade ut och det tog mig ca 25 timmar att få 100 %. Jag hade roligt, men jag önskar att de kunde bygga ut världarna mycket mer, och sluta ha olika kontroller för mainvärlden och minibanorna hädanefter.