Resident Evil Zero HD Remaster

Mördariglar, operasångare och världens mest kraftfulla pickadoll. Välkommen till ön som gud glömde.

Efter att ha slungats in i något bortglömda remakes/reboots/reimagine känns det skönt att istället pröva på några av klassikerna i Capcoms oförglömliga bibliotek bestående av ren skräck. Inte eenbart på grund av nostalgi då för följande spel har jag inte växt upp med. En snäll mes som man var vågade man inte sig på skräckliren. Så, nu efter alla dessa ska man äntligen få uppleva "noll", ordet zero på svenska!

Innan någon hinner säga benknäckargänget har man slungats i en slemmig och vidrig komplott. Människor skriker och gastar, men förgäves, de muterade iglarna redan tagit kontroll över dem. Allt detta sker i blixtrande fart i toner av opera och ett expresståg. Plötsligt tystnar allt och denna näpen lilla poliskvinna stiger in i den andra vagnen och sakta men säkert är det börjar på undergången.

Efter en del otrevliga överraskningar dröjer det inte längre förrens vi får syn på våran mystiske beväpnade man. Hur kan man säga nej till hans glänsade handboja? Den smeker hans hand försiktigt...och fint. Är det röd politik? Det får vi aldrig veta. Hur som helst blir det alltså ond som samarbetar med god. Låter enkelt eller hur? Lättare sagt än gjort.

Många om och men blir det när man kan brottas om hur man ska hantera följande situationer. Bör jag lämna den trogna hagelbössan för lite ammunitation till min nyss uppgraderade pistol eller ska jag skrota båda två för den kraftfulla granatkastaren som är till stor hjälp mot de fruktade muterade "Marcus"? Ingen magisk kista finns dessutom tillgänglig.

Resan är en besvärlig sådan där mycket av spelet är uppbyggt i riktigt trånga och behagliga korridor. Det lönar sig alltid att på eller annat vis undvika de läskiga varelser oavsett vilket utrymme de befinner sig på. Ens trogna kollega kan också fungera som en "tank" för att plöja igenom en tunnel fylld av spindlar exempelvis. Det kan verka mycket obegripligt i början men med en stor portion tålamod klarar man i slutändan högre svårighetsgrader.

Jag kan fullt tolera om "Noll" inte är ett spel för alla. Mycket av mekanismen strider ibland mot vad fullt "normal" speldesign accepterar. Förr eller senare kommer man känna sig som fast och fången. Men, spelar vi inte just skräckspel för sådana upplevelser?