Bloodborne

Natten är mörk och kall. Det stinker bränt kött, krut och blod. En vanlig kväll för en jägare i staden Yharnam.

Jag har varit ett inbitet fan av Souls-spelen (Notera att jag räknar Bloodborne som ett Souls-spel i recensionen, trots att det är fristående) sedan Demon's Souls anföll mig och en kompis i mitten av högstadiet. Vi blev förtrollade av spelets förmåga att fullkomligt svepa in oss i en fantasyvärld som kändes lika mycket realistisk som overklig.
Till att börja med är du ingen superhjälte i dessa spel. Du är lika stark (och ofta svagare) än fienderna du möter, och de har lika stor chans att låsa dig i ett hörn och banka mojset ur dig som du har på dem. Blanda ihop detta med en expansiv värld full av läskiga grottor och mörka skogar samt massiva bossmonster och du har ett "Souls-spel."

Bloodborne är inte rädd för att gå av stigen samtidigt som det håller fast i vad som gör dessa spel speciella. Till att börja med har de kastat den klassiska "High-Fantasy"-stämningen åt sidan för en intressant hybrid av Van Helsing, Castlevania och H.P Lovecrafts verk. Det känns fräsct och mystiskt. Världen är full av spetsig gotisk arkitektur, skrikande brittiska gubbar med yxor, facklor, högafflar och päls.

I Bloodborne är du en jägare, som jagar odjur. Vad din egna karaktärs syfte är får spelaren bestämma själv, mer eller mindre, beroende på vem du allierar dig med, och vem du väljer att representera och så vidare. Huvudsakligen är du dock en jägare, och din huvudsakliga uppgift är att jaga odjur.

Precis som i tidigare Souls-spel är grundstommarna en från start hög men rättvis svårighetsgrad. Fiender är galet starka och även de klenaste rullstolsbundna gamla gubbar kan mycket väl döda dig om du inte är förberedd. Jag säger att spelet är rättvist för att det nästan aldrig är spelets fel att du dör. Varje fiende kräver noggrant studerande över hur de fungerar och är du inte beredd på vad du kommer möta, eller är alldeles för oförsiktig kan det mycket väl komma tillbaka och bita dig, med vassa huggtänder. För varje fiende du dödar får du blodekon, vilket fungerar som både dina erfarenhetspoäng du kan använda hos en särskild vän för att stärka dina förmågor, och som din valuta du använder för att köpa saker och vapen. Om du dör så förlorar du alla blodekon då har på dig just då, men oroa dig inte; de ligger kvar på marken vilket ger dig en chans att erhålla dem. Skulle du råka dö på vägen försvinner de för alltid och det du då hade på dig förflyttas till där du senast dog.

Ett av Bloodbornes nya koncept är trickvapen. Spelet innehåller färre vapen än de tidigare spelen, men det märkbara är nu att varje vapen går att transformera, vilket ger dem nya förmågor och egenskaper. Du kan till exempel spela med ett litet långsvärd som transformerat omvandlar till något som snarare liknar krigaren Guts vapen från mangan Berserk. Detta plus avsaknaden av sköldar och förmågan att "dansa" åt sidan istället för att kasta sig hals över huvud i en kullerbytta, samt förmågan att få tillbaka hälsa du just tappat om du anfaller fienden som tog den snabbt nog, erbjuder ett mycket mer intensivare och offensivare stridssystem, vilket för mig känns som den största förändringen i Bloodborne.
Där de tidigare spelen fokuserat på att försvara dig själv, fokuserar Bloodborne på att spela mycket aggressivare än vanligt. Detta fungerar mycket väl då helande drycker går att plocka på sig från fiender du dödat, istället för att behöva återvända till hubbvärlden och plocka på dig nya flaskor, som i tidigare spel.

Konceptet bossar har alltid varit en viktig del av Souls-spelen. Varje nivå avslutas med en storartad strid mot en starkare fiende med mycket större livsmätare och ett personligt ledmotiv. Detta leder till att varje strid blir minnesvärd och att alla har en favorit. Du kan fråga vem som helst och nästan alla kommer ha en annorlunda favoritboss (Min personliga favorit är en arg gammal man mitt i en kyrkogård.)

Bloodborne har stadiga kontroller. Spelarkaraktären styrs som en spelkaraktär ska, och vänder sig blixtsnabbt utan att Niko Bellic:a med kroppen. Lock-on systemet (som i princip är en raffinerad version av Z-Targeting från Zelda: Ocarina of Time) känns aningen känsligare än de tidigare spelen men fungerar bra ändå.

I kort tycket jag att Bloodborne är en fantastisk spelupplevelse, men det känns lite som att det saknar substans. Det finns inte lika mycket utrymme för att leka. I de tidigare spelen kunde man vara en riddare, eller en magiker, eller en arg bandit med yxa, eller en blandning av alla tre eller något helt annat. I Bloodborne är du bara en jägare, oavsett vad för utrustning du använder, vilket kan kännas lite tråkigt.

Bloodborne är definitivt ett av 2015:s bästa spel och något du definitivt borde spela om du är sugen på ett mörkt, spännande och svårt action-RPG.