Far Cry 4

Efter succén med Far Cry 3 spinner Ubisoft vidare på konceptet i ett konfliktdrabbat område uppe i Himalaya. Inbjudande miljöer är att vänta, men hur mycket skiljer sig Far Cry 4 från sin föregångare egentligen?

Av någon anledning har jag inte spelat Far Cry 3, men från vad jag uppfattat var det ett riktigt bra spel. Det hade gått flera år sedan Far Cry 2 släpptes, och Ubisoft var tillbaks för att väcka liv i serien igen. Actionfesten i en öppen värld utökat med tornen från Assassin's Creed-spelen, ett crafting-system som byggde på jakt av utrotningshotade djur och en minst sagt minnesvärd skurk visade sig vara ett vinnande koncept, och nu sitter vi här med Far Cry 4 som kort sagt är mer av allt.

Vilket även leder oss till elefanten i rummet, nämligen att det är oerhört likt sin föregångare. Vissa skillnader finns visserligen, men att kalla fyran för ett ompaketerat spel med nya miljöer är nog kanske inte helt orättvisst. Men det blir lite upp till var och en att avgöra, då att bara det är mer av allt inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt.

Jag hade i alla fall det ruskigt underhållande med Far Cry 4, och jag hade heller inga problem att utnämna det till förra årets näst bästa spel. Till viss del beror det på att Kyrat är den mest inbjudande spelvärlden som jag haft nöjet att få utforska sedan Skyrim. De barrtäckta skogarna och de snöiga bergen långt bortifrån öppnar upp för alldeles fantastisk vyer, och det var inte sällan som jag ibland stannade upp helt för att beundra utsikten. Att det är ett riktigt snyggt spel är alltså ingen underdrift, men vad som är nästan lika imponerande är att för ett öppet spel har det flutit på oväntat bra och antalet buggar som jag stött på var minimala och heller inga stora sådana, under den tid som spenderades med PS4-versionen. Vilket är glädjande med tanke på vilket skick som Assassin's Creed: Unity var när det släpptes månaden innan.

Vi har alltså lämnat den tropiska söderhavsön för att istället utforska landet Kyrat. Ett inbördeskrig mellan Pagan Mins regeringstrupper och Golden Path-rebellerna drabbar invånarna i landet, och lyckas även dra in huvudpersonen Ajay Ghale i det hela. Ajay har ursprungligen rötter från Kyrat, men har levt hela sitt liv i USA, och anledningen som för han till Kyrat är hans nyligen avlidna moders sista önskan, att få sin aska placerad vid Lakshmana. Exakt vad det är vet inte Ajay, men strax efter att han lyckats smuggla sig in i landet börjar saker och ting inte riktigt gå som planerat. Det visar sig att hans föräldrar var betydelsefulla för upproret, vilket gör han snabbt blir indragen i kampen mot Pagans tyranniska herravälde.

Som om det inte vore nog med det, har rebellupproret inte lyckats särskilt bra då de två ledarna bakom upproret inte kan komma överens om någonting. Å ena sidan har vi Sabal, som värnar för Kyrats traditioner, soldaritet och religion, medan Amita förespråkar ett mer rent ideologiskt modernare perspektiv och sätter uppdraget före individen. Vid särskilda tillfällen får Ajay möjligheten att välja sida när dessa två ledare käbblar, vilket kommer påverka vilka uppdrag som utförs efteråt och bäddar för mer återspelningsvärde. En sak är i alla fall säker, och det är att oavsett vilka val du gör kommer du alltid ombeds att tala med den som du valde att inte lyda och få utstå en rejäl utskällning för att du ska känna att du gjort fel.

Det märks att utvecklarna satsat på storyn, och även fast det finns ett par delar som jag gillade med den fastnade jag dessvärre aldrig för den. Dels vart jag besviken på Pagan Min som skurk, visserligen var han som karaktär riktigt bra och Troy Baker gjorde en fantastisk insats, dessvärre består hans interaktion mer eller mindre av att emellanåt tala till spelaren genom radion. Det han säger brukar oftast vara roligt dock, men då hans närvaro aldrig märks av direkt blir han en ganska tråkig skurk.

Det största problemet som jag har med storyn dock är att den mest fungerar som en omotiverad ursäkt till att ränna omkring i spelvärlden och skjuta elakingar. Ajay var enligt mig en tråkig huvudkaraktär, och hade det inte varit för att han hade en egen röst hade jag nog antagligen misstagit honom för en tyst protagonist, vilket kanske hade varit bättre då han är totalt ointressant och hans splittring mellan sitt Kyratiska ursprung och Amerikanska uppväxt aldrig utforskas. Jag har lite svårt att förstå varför han bestämmer sig för att strunta i sin mors önskan och istället lyda rebellupprorets minsta order och mejar ned massvis med soldater utan någon vidare anledning. Den enda vettiga förklaringen som jag kan komma på är att han i själva verket är en psykopat, eller så är han bara jäkligt uttråkad.

Men som sagt finns det delar i storyn som jag gillar, som hur spelaren kan påverka storyn samt att de karaktärer som inte heter Ajay oftast är rätt intressanta. Men dessa positiva beståndspunkter räddar dessvärre inte storyn från att vara spelets svagaste kort. Lyckligtvis var aldrig storyn huvudpunkten i spelet, utan snarare den stora världen och alla möjligheter som finns i denna sandlåda. Vare sig du metodiskt tar ut fiender med prickskyttegevär eller pilbåge, springer in och köttar på med det tyngsta tänkbara maskingeväret, slänger ner brandbomber från en gyrokopter, kastar köttbitar för att locka dit lokala rovdjur, eller kommer ridandes på en elefant lär du förmodligen ha det riktigt kul.

Som nämnt är Kyrat en fantastiskt vacker plats som bjuder på makalösa vyer, men galenskaperna ifrån spelaren själv eller genom slumpmässiga händelser gör att det aldrig finns en tråkig stund (kan dock emellanåt tycka att det händer lite väl mycket på samma gång). Fienderna har förvånansvärt bra artificiell intelligens för den här typen av spel, och lär definitivt bjuda på motstånd. Sedan finns det massvis med rovdjur som inte skulle tveka att smaka på människokött. Värst är dock kanske inte helt otippat honungsgrävlingarna, som precis som väntat inte bryr sig ett skit. Vid ett tillfälle uppstod det en smärre skogsbrand när jag tuttade eld på två fiendesoldater, varpå en grävling lade sig vid liken och bara låg där medan elden spred sig runtomkring den. När elden väl lagt av hade den förbaskade grävlingen inte fått en enda skråma.

Är det något som jag skulle klaga på när det kommer till spelvärlden, är att jag upplevde att det fanns alldeles för mycket innehåll instoppat. Det finns helt enkelt alldeles för mycket sidoaktiviteter och samlande att tillägna sig åt, att jag lyckades bli uttråkad. Precis som i Watch Dogs fanns det också ett flertal sidoaktiviter som i min mening saknar någon form av relevans och känns som att det är där bara för fylla ut spelet med så mycket innehåll som möjligt. Det är också en faktor som gjorde att jag aldrig fastnade för storyn, då jag nästan jämt och ständigt sprang iväg för att göra sidouppdrag då jag av någon anledning fick för mig att hundraprocenta hela spelet, vilket förövrigt vart en tröttsam upplevelse mot slutet. Vilket är trist, för i övrigt är Far Cry 4 ett riktigt bra spel som jag haft mycket underhållning med.

Nytt för den här gången är ett samarbetsläge där du kan bjuda in en kompis för att tillsammans röja runt och sprida galenskaper. Visserligen är storyuppdragen designade för en spelare och går därmed inte att spela tillsammans med någon annan, men lyckligtvis finns det större befästningar att ta sig an som bjuder på mycket utmaning. Som väntat är samarbetsläget något som kan underhålla, för annat vore ju konstigt.

Dessutom finns det ett multiplayerläge, och det... fungerar, varken mer eller mindre. Det är lite mer åt det asymmetriska hållet, då det ena laget består utav Golden Path-rebeller som har traditionella vapen, medan det andra laget består av Pagan Mins elitjägare som förlitar sig på pil och båge och förmågan att kalla på vilda djur. Jag kan inte säga att jag hade en tråkig stund med multiplayern, men det kändes alltför traditionellt med ett fåtal spellägen och det var inte heller sådär jättebra balanserat. Denna punkt känns mest som en axelryckning, och jag tvivlar skarpt på att jag kommer röra det igen.

Trots sina brister och att det kanske är lite väl lik sin föregångare, skulle jag ljuga om jag påstod att jag inte haft det roligt i Kyrat. Tack vare den inbjudande och levande världen med de galenskaper som tycks ske dagligen för invånarna har det gett mig oerhört mycket njutbar underhållning. Visst kommer jag minnas hur tröttsamt det vart att jaga Platinumtrofén, men desto mer kommer jag också minnas hur trevligt jag hade med spelet.

Plus:
Oerhört vacker och inbjudande värld, mycket galenskaper, mycket underhållning, oväntat smarta fiender, underhållande samarbetsläge

Minus:
Svag story, lite väl mycket innehåll inproppat, meningslös multiplayer

Testad version: Playstation 4