Svenska
MEDLEMSRECENSION

The Evil Within

Fadern till survival horror-genren, Shinji Mikami, har återvänt till genren han skapade i sitt senaste alster The Evil Within. Ett spel som jag sett framemot då, när det utannonserades, såg ut att gå utför skräckgenren med fokus på action istället för skräck. Men är The Evil Within det skräckmästerverk som jag hade hoppats på?

Inom loppet av tio minuter har huvudkaraktären Sebastian Castellanos anlänt till ett mentalsjukhus där något mystiskt och otäckt hänt, blivit slagen medvetslös av en mystisk filur i trasig mantel, och vaknat upphängd bland ett gäng lik som väntar på att bli dissekerade av en otäck sadist. Inom dessa tio minutrar har The Evil Within redan satt sin stämning, och att det bara är början är nästan lite svårt att tro.

Även fast någon riktig skräck inte dyker upp ännu, lyckas spelet definitivt skapa en panikkänsla när jag sedan försöker fly från nämnda sadist. Med avsaknaden av vapen tvingas jag springa när tillfälle ges, gömma mig eller kasta föremål för att avleda sadistens uppmärksamhet. Dessa första minuter, och sedan de första kapitlen känns definitivt stabila och så långt gillade jag det.

Det märks att Shinji Mikami med sin skräckåterkomst även vill hylla genren i sig, då ett flertal moment påminner starkt om skräckfaderns tidigare verk som Resident Evil och Resident Evil 4, men även spel som Silent Hill och Alone in the Dark. Men referenser eller ej, lyckas The Evil Within bygga en otäck atmosfär samtidigt som det skrämmer slag på mig. Ibland. Om du hade väntat dig en storslagen comeback från Mikami-san som skulle framkalla månget dropp i byxan lär du dessvärre bli besviken. Till skillnad från Alien: Isolation där jag satt på helspänn under mer eller mindre hela spelet, kände jag av den känslan betydligt mindre i The Evil Within.

Med det sagt menar jag inte att det inte är ett minsta dugg läskigt, tvärtom faktiskt. För det fanns ett flertal moment där spelet lyckades framkalla en panikkänsla, framförallt under flera av spelets bossfighter, och vissa kapitel lyckades till och med väcka obehag tack vare kuslig atmosfär och otäck design på fienderna. Men sedan finns det delar som inte imponerar speciellt mycket, där det antingen blir för mycket action för min smak eller att det helt enkelt ballar ur alltförmycket.

Men för det mesta lyckas spelet skapa en hyfsad skräckkänsla, visserligen inget som får mig att skaka bara av blotta tanken på spelet, men samtidigt kände jag aldrig för att lägga ned kontrollen och ge upp med att traggla mig genom spelet. För trots detta besvikelsemoment gillade jag spelet ändå. Dessvärre slutar inte de blandade åsikterna här.

Storyn börjar sådär lite lagom mystiskt, och jag försöker intressera mig för vad som pågår under spelet. Dessvärre lyckas aldrig spelet riktigt fånga in mig, då storyn aldrig riktigt försöker engagera mig, och mot slutet av spelet ballar det ur fullständigt. Sedan finns det också en slags sidohistoria gällande huvudkaraktärens förflutna, som berättas genom anteckningar som går att finna. Denna lilla sidohistoria tyckte jag var betydligt intressant, synd bara att utvecklarna aldrig brydde sig om att väva in den tillsammans med den huvudsakliga berättelsen. Dessutom upplevde jag karaktärerna som rätt platta och ointressanta, och Sebastian står sig för min del som den tråkigaste spelkaraktären från förra året.

Gameplayet är nästan ett lika delat svärd som skräckmomenten. Å ena sidan har spelet en härlig tyngd över striderna, lite som The Last of Us fast inte på riktigt samma nivå. Förutom något möjligt enstaka tillfälle badar du aldrig i ammunition, utan du får leta i alla hörn och även plocka isär fällor så du kan tillverka pilar till ett armborst som du lägger beslag på en bit in i spelet. Dock känns kontrollen rätt klumpig, och även fast jag lyckas vänja mig efter ett tag märks det hela tiden av, framförallt när jag försökte dela ut en snyting till lite väl näragående fiender. Dessutom är kameran rätt bökig att kontrollera, såvitt jag kan minnas har jag aldrig dött på grund av kameran, men eftersom det hänt andra låter jag det ändå vara sagt för att belysa problemen med kameran.

Fienderna är dock inte så himla lätta att ta kål på, då det enda säkra sättet att ha ihjäl dem på verkar vara att antingen skjuta de i huvudet eller med hjälp av något tillhygge. Fast den mest effektiva metoden är genom eld, då det inte alltid är garanterat att otäckingarna dött kan det vara en bra idé att slänga en brinnande tändsticka på liket.

Spelet kombinerar både skjutande och smygande, där det sistnämnda kanske är mer attraktivt med tanke på den knappa ammunitionen. Även fast det absolut går att välja efter eget behag, upplevde jag det som att spelet pushade skjutandet mer, så helt upp till spelaren är det inte riktigt även fast det finns delar där det är upp till dig själv. Ibland tas det dock över gränsen, och under dessa stunder kunde jag inte göra annat än att skaka på huvudet.

Förutom ammunition, hälsoförpackningar och tändstickor går det också att samla på sig ett slags grön gegga, som kan användas till att uppgradera Sebastians förmågor, hur mycket han kan bära med sig av olika föremål eller de olika vapnen som finns tillgängliga. Det kan vara bra att uppgradera Sebastians förmåga att spurta och att slåss i närstrid, för trots han är snut börjar han flåsa bara efter två sekunder och hans snytingar måste vara bland det klenaste som jag någonsin upplevt i ett spel.

Designen känns dock för det mesta lyckat, vissa skådeplatser som besöktes kunde vara riktigt kusliga. Men det är framförallt den otäcka fiendedesignen som jag måste slå ett slag för, och i synnerhet bossarna. Dessa kan skilja från finurliga skapelser som en stor man iklädd förkläde och med ett kassaskåp på huvudet, till typiskt japanska men ack så otäcka flickmonster med långt svart hår och flera armar.

Detsamma kan dock inte riktigt sägas om den tekniska aspekten, jag skulle inte kalla det fult, men det är heller inte särskilt snyggt och speciellt inte för att vara ett spel som finns till den nya generationen. Dessutom dras det ned mer tack vare letterboxen, jag kan förstå varför de valde att inkludera den då jag antar utvecklarna gick efter en filmisk känsla, och det dröjde faktiskt inte speciellt länge innan jag hann vänja mig vid den. Samtidigt är det dock lite av ett störmoment. På PC-versionen går det numera att välja själv huruvida letterboxen ska vara med eller inte, men till min kännedom har någon sådan patch inte dykt upp till konsolerna och jag räknar väl inte med att det ska hända heller.

I slutändan är jag rätt kluven gällande The Evil Within. Å ena sidan är det ändå ett bra spel, som lyckas skapa viss skräck tack vare otäck design och stundtals kuslig atmosfär. Men å andra sidan finns det en del brister, och när det kommer till kritan är The Evil Within inte det skräckmästerverk som jag hade hoppats att Mikami skulle leverera.

Plus:
Otäck design, vissa riktigt kusliga delar, härlig tyngd, bra bossfighter

Minus:
Klumpig spelkontroll, bökig kamera, inte speciellt intressant story, vissa delar som ballar ur totalt

Testad version: Playstation 4

Samlat betyg: 6.7/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10