Call of Duty: Black Ops 2

Efter att ha krigat oss less i Andra världskriget och i nutid, tar Treyarch ett steg till och för in Call of Duty-serien i en nära framtid. Är detta tillräckligt för att hålla serien fräsch och få den att utvecklas, eller är det bara samma spel förpackad i en annan låda?

Innan jag spelade det första Black Ops hade jag inte spelat något tidigare Call of Duty-spel signerat Treyarch. Antagligen berodde det på att generellt sett sågs de lite som den där spelstudion som gjorde "filler"-spel i väntan på de "riktiga" Call of Duty-liren från Infinity Ward (huruvida detta stämmer låter jag vara osagt eftersom jag ännu inte spelat varken Call of Duty 3 eller World at War). Men efter besvikelsen som var Modern Warfare 2 och folk hoppade av Infinity Ward började Call of Duty-spelarna blicka mot Treyarchs nästa spel, Black Ops, som förhoppningsvis skulle bli räddaren i nöden.

Jag kan inte påstå de misslyckades med det, långtifrån då när det begav sig belönade jag spelet med en sjua. Multiplayern var utan någon som helst tvekan bättre än Modern Warfare 2, då det var betydligt mer balanserat och även hade ett par roliga spellägen samt ett upplåsningssystem som jag gillade skarpt. För min del var det dock kampanjen som helt klart var svagast, den var visserligen inte dålig men jag fastnade aldrig för storyn riktigt.

I Call of Duty: Black Ops 2 har dock Treyarch fört in serien in till framtiden, visserligen en rätt nära framtid men ändå så pass långt in att olika slags robotar och högteknologiska prylar är standard inom armén. Det är dock inte bara framtidskrig det bjuds på, utan vi får med jämna mellanrum även hoppa tillbaks till 80-talet där vi återigen får stifta bekantskap med Alex Mason, Woods och Hudson. Utöver att få se vad som hände med Mason och Woods efter händelserna föregångaren är denna del av storyn även tänkt att introducera spelets skurk, Raul Menendez, och få oss att lära känna. Sedan i framtiden år 2025, i rollen som David Mason (Alex son), är det meningen att vi ska få stopp på Menendez och hans terroristorganisation Cordis Die.

Nu hade jag visserligen inga särskilt stora förväntningar på storyn, dels för jag aldrig riktigt fastnade för storyn i föregångaren och dels för att Call of Duty-spelen inte direkt är kända för att ha välskrivna manus (åtminstone inte under de senaste åren). Men jag måste säga jag vart riktigt förvånad över hur bra jag tyckte storyn faktiskt var. Jag tänker inte gå in på några större detaljer, men det är av framförallt två anledningar som jag diggade storyn. Dels var det för skurken, som enligt mig är den bästa skurken i ett Call of Duty-spel hittills tack vare sin kallblodighet, karisma, känslan av oövervinnerlighet, sina finurliga planer samt att det finns en viss form av empati för varför han agerar som han gör.

Men framförallt är det för storyn den här gången är betydligt öppnare än den varit i tidigare spel. I Black Ops 2 formas nämligen berättelsen utefter olika val jag som spelare ställs inför, samt går det även att misslyckas med vissa mål. Vissa val är åt det enklare hållet och avgör bara exakt vad jag håller på med, som exempel huruvida jag ska ge betäckning med prickskyttegevär på avstånd eller följa med truppen och hjälpa de direkt på plats. Sedan finns det också val som kommer avgöra vad som kommer hända senare i storyn samt hur det ska sluta, och värt att nämna är några av dessa kommer jag under den första spelomgången göra omedvetet. Detta var något som jag uppskattade starkt, eftersom det gjorde jag drogs in i storyn betydligt mer än i föregångaren.

Sedan finns det även ett intressant tillägg till kampanjen som kallas för Strike Force. Dessa uppdrag är fristående från själva kampanjen och istället för att ta kontrollen över en viss karaktär tillåts jag istället kontrollera och kommendera runt olika soldater och andra enheter. Det går att spela dessa uppdrag lite som ett vanligt RTS-spel, men med ett knapptryck går det också att själv ta kontrollen över en enhet. Även fast dessa uppdrag är fristående från själva storyn och valfria, kommer huruvida du klarade av de eller misslyckades kommer påverka storyn. Trots att detta är en bra idé, känns det dessvärre undermåligt då mina egna soldater inte är speciellt smarta samtidigt som fienden kommer i alldeles för stora antal vilket gör uppdragen kan kännas frustrerande på högre svårighetsgrader.

Rent spelmekaniskt har dock Black Ops 2 inte utvecklats speciellt mycket, då det fortfarande gäller att skjuta sig genom skrikande fiender i linjära nivåer. Vapenkänslan är minst lika plastig som tidigare, men vad som är trevligt är att innan varje uppdrag får jag välja vilka vapen och utrustning som jag startar med. Sedan är spelkontrollen naturligtvis lika smidig som tidigare. Men till det stora hela känns Black Ops 2 som mer av det samma, åtminstone när det kommer till spelmekaniken. Vilket är riktigt synd med tanke på framtidstemat, då vi visserligen får leka med högteknologiska och coola prylar, men oftast får jag endast använda de vid specifika tillfällen. Jag hade tyckt det vore riktigt trevligt ifall själva upplägget kunde vara lika öppet som storyn, bara för att få chansen att använda vissa prylar mer än en gång.

Men överlag måste jag säga jag gillar kampanjen i Black Ops 2, framförallt för den ambitiösa storyn och hur jag kan forma vad som kommer hända. Visserligen känns spelet fortfarande lite som samma spel som tidigare, men det som Treyarch faktiskt har lagt till uppskattas stort. Men där kampanjen känns fräschare än tidigt, kan jag inte säga detsamma om multiplayerläget. Som brukligt finns det ett gäng olika spellägen som, såvitt jag kan se, inte skiljer sig drastiskt från tidigare. Det är som väntat ett högt tempo och intensivitet under matchernas gång, och de blir även kaotiska när diverse kraftfulla och högteknologiska killstreaks träder in och gör köttfärs av spelarna. Det är inte nödvändigtvis dåligt, då jag ändå kan uppskatta multiplayern i Call of Duty-spelen för tempot och intensiteten, och jag kan alltid räkna med att få spela ett par underhållande matcher.

Apropå killstreaks, heter det inte killstreaks längre. Istället kallas de för scorestreak, och istället för att fyllas på genom att döda ett visst antal spelare utan att dö gäller det numera att istället samla in ett visst antal poäng utan att dö. Detta är en förändring som uppskattas, då det går att få dessa genom att faktiskt fullfölja målen som kommer leda ens lag till seger. Detta uppmuntrar betydligt bättre till lagspel, till skillnad från killstreaks som uppmuntrade spelarna mer till att agera själviska.

Som vanligt går det även att skapa sina egna klasser, men den här gången har systemet gjorts om. Varje klass har nämligen upp till tio poäng som kan spenderas på vapen, tillbehör, utrustning och perks, och det är mycket friare än tidigare. Det går till exempel att utmärkt bära omkring två tyngre bössor, sätta på tre tillbehör på ett vapen eller använda två perks inom samma kategori. Detta gör att det verkligen går att finslipa sina egna klasser in till minsta detalj. Sättet jag låser upp nya vapen och perks påminner även om hur det fungerade i förra Black Ops, men istället för att tjäna ihop pengar används en slags token för att göra upplåsta föremål tillgängliga. Det är alltså samma valfrihet som tidigare, förutom när det kommer till tillbehören till vapnen då det istället använder sig av samma system som Modern Warfare-spelen, att jag måste tjäna ihop ett visst antal kills med just det vapnet för att låsa upp ett visst tillbehör. Något som jag anser vara ett steg tillbaka, då istället för valfrihet måste jag gå genom en grind ifall jag vill ha ett visst tillbehör.

Sist men inte minst har vi Zombie-läget, som jag personligen gillade i det förra spelet. Den här gången är själva kärnan fortfarande sig likt, men det har tillkommit ett par nyheter. Som brukligt går det i huvudsak ut på att överleva våg efter våg av zombiehorder som progressivt bara blir svårare, samtidigt som jag kan tjäna ihop poäng som jag kan spendera på bland annat vapen och perks. Att spela själv är också möjligt, precis som tidigare, men du lär antingen känna till banorna riktigt bra eller spela med upp till tre andra spelare om du vill vara säker på att överleva. Bland nyheterna hittar vi spellägena Tranzit och Grief, där vi i förstnämnda bjuds på en betydligt större nivå än vad som brukligt finns med i Zombies och där det gäller att överleva i en övergiven stad. I Grief är det istället två lag på upp till fyra spelare vardera som tävlar mot varandra om att överleva längst och även göra livet surt för varandra.

Rent grafiskt ser Black Ops 2 rätt snyggt ut om jag ska vara ärlig, men samtidigt inte på en speciellt imponerande nivå heller. Som det ska vara rullar det på i 60 bildrutor per sekund, dock har det hänt ett par gånger att bilduppdateringen sjunkit rätt mycket medan jag spelat kampanjen men löstes genom att, tro det eller ej, logga ut från Playstation Network. Märkligt egentligen... Ljudet är också ungefär vad jag väntat mig från ett Call of Duty-spel, då vapenljud och explosioner låter aningen plastiga, men det tåls att säga att ljudmixen ändå känns något bättre än tidigare.

Även fast jag varit skeptisk inför Call of Duty: Black Ops 2 under en tid, måste jag erkänna jag också varit rätt optimistisk inför denna titel. Även fast det till det stora hela mycket riktigt är samma spel som tidigare fast i en annan förpackning, märks det verkligen att Treyarch försökt få serien att kännas extra fräsch. Det går dessvärre inte riktigt hela vägen, huruvida det beror på att de inte vågat ändrat alltför mycket eller om de inte kunde eller hann klämma ut mer ur konsolerna låter jag vara osagt, men ibland brukar jag säga försöka duger. Vilket Treyarch gjort, och om jag ska vara ärlig är jag riktigt nyfiken på vad utvecklaren kommer hitta på härnäst.

Plus:
Ambitiös story, fantastisk skurk, intensiv multiplayer, underhållande Zombie-läge, trevliga nyheter överlag

Minus:
Undermåliga Strike Force-uppdrag, till det stora hela rätt likt föregångarna

Testad version: Playstation 3