Svenska
MEDLEMSRECENSION

Beyond: Two Souls

Studion bakom Heavy Rain är tillbaka med ett nytt thrillerdrama som har målet att skaka om dig och få dig att känna känslor du inte trodde att du hade. Heavy Rain fick inte riktigt fram de känslorna hos mig, lyckas Beyond: Two Souls?

Väldigt längesen jag spelade nu, så ber om ursäkt för eventuella faktafel.

Ett av de stora problemen med Heavy Rain var den otroligt sega starten som gjorde att det tog en bra stund innan spelet ens blev intressant. Därför var jag lite småorolig för att jag skulle få genomlida samma sak med Beyond: Two Souls, men det skulle snabbt visa sig hur fel jag hade.

Beyond: Two Souls drar istället av med en ordentlig rivstart som redan vid första spelmomentet berör mig mer än vad hela Heavy Rain gjorde. Vi möter en ung flicka, vid namn Jodie, med övernaturliga krafter. Pga. dessa krafter utförs diverse tester på Jodie och dessa tester används som en slags tutorial för hur spelets andra huvudperson, Aiden, fungerar.

Aiden är ett slags väsen som hela tiden är i sällskap med Jodie. När du aktiverar Aiden har du möjlighet att åka igenom väggar för att berätta för Jodie vad som finns där, kasta runt föremål och t.om. ta över människor en kort stund (detta avbryts om någon nuddar denna person). Tyvärr fungerar detta bara på specifika föremål utvalda av spelet och du kan inte välta vilka bord du vill.

Redan här får vi se hur jobbigt det kan bli både för Jodie och människor runtomkring henne att Aiden ständigt är närvarande. Detta eftersom Aiden faktiskt lever sitt egna liv och inte styrs till fullo utav Jodie.

Att jag redan i inledningen skulle få rysningar och beröras var verkligen inte väntat och jag satt nu som på nålar och suktade mer. Fortsättningen skulle inte göra mig besviken, men det kan stundtals bli krångligt att hänga med på vad som händer eftersom spelet inte följer en kronologisk ordning. Istället hoppar spelet mellan olika tider i Jodies liv vilket till en början kan vara rätt krångligt. När jag fått grepp om det känns det dock helt briljant och ger mig en helt annan översyn på berättelsen än om den hade följt en kronologisk ordning.

Berättelsens 26 kapitel är alla väldigt olika och detta får mig att aldrig riktigt tröttna på spelet (förutom under ett specifikt urtråkigt kapitel ganska sent i spelet). Jag har tidigare sett hur spelet fått kritik för att ett kapitel inte har något med storyn att göra, men jag kan inte riktigt hålla med. Av respekt för de som inte spelat ännu tänker jag inte avslöja vad det är som händer, men man kommer märka. Kapitlet sticker helt klart ut, men på ett bra sätt. Det är ett väldigt annorlunda och intressant kapitel men att det inte skulle gå ihop med resten av spelet köper jag inte, inte om man ser på spelet som jag gör.

Att spelet hela tiden hoppar mellan drama, skräck, thriller, action osv. är nämligen enbart en positiv aspekt. Det gör som sagt att jag aldrig tröttnar på spelet och får mig att sitta på nålar hela vägen i mål. Framförallt skräckpartiet var väldigt överraskande och enligt mig väldigt obehagligt, detta mycket tack vare spelets soundtrack.

Att soundtracket skulle vara bra kom dock inte som någon överraskning då det är skrivet av mannen, myten, legenden Hans Zimmer. Att det är helt magiskt anar man bara man tittar på Zimmers tidigare verk och han gör en inte besviken. Soundtracket bildar tillsammans med otroliga skådespelare i form av Hollywood-skådisarna Ellen Page och Willem Dafoe ett ljud som är svårslaget i spelvärlden. Att många karaktärer dessutom är snyggt modellerade efter dess röstskådespelares riktiga jag gör dessutom att jag tror ännu mer på karaktärerna.

Att spelet är snyggt är en sak, men att karaktärerna blir trovärdiga pga. verklig modellering är något åtminstone jag aldrig upplevt (vad jag vet). Tillsammans med den gripande berättelsen blir jag pga. detta mot slutet av spelet så berörd att jag ett tag trodde mitt hår skulle lämna kroppen och sväva upp i himlen. Willem Dafoe är efter Beyond: Two Souls något av en husgud för mig.

Nu låter det som att allt är guld, men så är det tyvärr inte. Dialogvalen från Heavy Rain är av någon märklig anledning nästan helt uteslutna och så även de evighetslånga knappkombinationerna. Jag kan klara mig utan knappkombinationerna (även om de gjorde att Heavy Rain kändes mer utmanande än Beyond: Two Souls gör), men jag saknar verkligen dialogvalen. Beyond: Two Souls kretsar mer kring QTE-events med högerspaken samt att lösa små, lätta pussel med Aiden. Det finns val, men de handlar inte om dialog.

Trots att vi egentligen bara under ett enda kapitel verkligen får riktiga dialogval så är Beyond: Two Souls ett bättre spel än Heavy Rain var. Det finns fortfarande inget riktigt omspelningsvärde då du vid en andra omgång märker att dina val inte spelade så stor roll som du trodde första gången.

+ Plus
. Gripande
. Fantastisk musik
. Otroliga röstskådespelare
. Varierande genrer

- Minus
. Vart är dialogvalen?
. Inget omspelningsvärde
. Enkelt

Samlat betyg: 7/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10