Bioshock

Förväntningarna är monströsa, Bioshock spelet som tar tv-spelen in till en mer filosofisk era, som sätter kugghjulen där uppe i snurr. Att få ta del av en dystopi och genom resans gång få fragment av den utopi det var menat att vara. Att få spela ett spel som samtidigt slår till med en varning för vi ska se att det är hit vi kan komma att hamna om vi inte tar det lite lugnare med genetiska experiment. Och på detta även få skjuta, elda, frysa, slå och elektrifiera världens häftigaste fiender är ju klockrent!

Ur estetisk synvinkel är detta det absolut vackraste spelet som finns, just för blandning mellan en storskalig dröm, en nedgången stad, det konstant påträngande vattnet och alla genförstörda (en gång vackra) människor. Rapture är dystopins bästa utpost!

Det är total röj från det tillfälle då man möter sina första splicer tills då man möter slutbossen. Vägen dit är lång och kantad av underbara ögonblick. Man rör sig fram många meter under vattnet med hjälp av en vän på andra sidan linjen av den lilla radio man har på sig. Dock så blir han ganska enerverande då han ber en springa fram och tillbaka, flytta sig framåt lite granna i Rapture för att sedan springa tillbaka, hämta en sak och sedan tillbaka igen. Och i det ligger det största minuset i Bioshock, man blir bara en liten budpojke som springer från punkt A till B och B till C och C till A och sedan A till D... Det blir lite av ett irritationsmoment. Men att Irrational sedan klarar av att bygga upp spelet så underbart gör att man snart glömmer irritationen.

Bioshock har en "scen" som enligt mig går direkt till tv-spelens "Hall of Fame". Det är bland dom mest sadistiska scener jag har sett, och jag lovar att jag vill ha mer.
Man står mitt i en stor sal och badar i ett röttljus. En spotlight följer en och klassisk vals börjar spelas. Sedan kommer Splicers iklädda kaninmasker i massor och det är bara att ta upp sin rörmokartång och gå i gång. Det blir som ett crescendo av musik och våld. Lite lagom hemskt men ändå tillräckligt sjukt så att man kan njuta av det!

Handlingen är tät och berättas i ett sakta tempo mot slutet, actionstriderna är totalt röj, spelet är underbart intensivt, underbar omväxling med mycket vapen som man gratis får chans att uppgradera och många olika magier man får genom att pumpa sig full med olika genetiska preparat. Men var är den skräck som alla hade pratat om? Den sken med sin frånvaro. Det blev bara intensiv action (bara?).

Man kan sammafatta spelet som en filosofisk saga som genomsyras av hat, ångest och sorg. Ett drama kantat med en blodig väg till sanningen. Ett spel som står och nosar precis vid det perfekt spelet, men några få saker drar spelet ifrån att uppnå det... Men det är klart man kan ha överseende då resten av spelet är kalas!