Svenska
MEDLEMSRECENSION

Ratchet & Clank Trilogy

Skrivet av: ses   2013-12-10

Något av det farligaste för människan som tänkande varelse är nostalgi. I en ständigt föränderlig värld är det en skön form av eskapism att finna trygghet i sitt förflutna. Många gamers tänker hellre tillbaks på svettiga strider i arkadhallarna och glada stunder med Crash Bandicoot än att delta i dagens alltmer seriösa diskussioner om TV-spel som kulturform.

Då är det kanske inte så konstigt att spelutgivarna de senaste åren matat oss med nytolkningar, HD-utgåvor och hyllningar av tidigare konsolgenerationers mest älskade klassiker. Mitt återseende med plattformsduons tre första äventyr blir därför en trip down to memory lane, och en dragkamp mellan barnets passion och den vuxnes nyvunna erfarenheter.

När jag som 8-åring körde första "Ratchet & Clank" till PS2 var jag golvad. Min fantasi var i den här åldern som mest levande, så att då serveras ett intergalaktiskt rymdäventyr med komiskt designade utomjordingar och prylar som skulle göra självaste agent 007 avundsjuk var en dröm som blev sanning. Även de två uppföljarna blev snabbt favoriter, och spelserien växte sig till en besatthet. Jag designade en egen uppföljare genom ritningar, klädde ut mig till Ratchet på ett skoldisco och hade timlånga samtal med några lika frälsta kompisar om obefintliga saker som färgen på en viss fiendes strålvapen.

Men åren kom, åren gick, och både mentalt och teknologiskt var det tid att lämna det gamla och kliva in i det nya. När jag började i högstadiet klev jag både in i tonåren och den sjunde konsolgenerationen, och efter att ha sålt hela min spelsamling var ögonblicken med Sonys gamla trotjänare ett minne blott.

Genom PS3:an har jag ändå följt med på Insomniacs fortsatta resa, dels genom deras intetsägande "Resistance"-trilogi, och även med Ratchet & Clanks Future-serie. Själv var jag inte lika belåten med "Tools of Destruction" som kritiker och fans när det släpptes 2008. Spelet lekte med utnötta finesser från föregångarna, och kändes stelbent i sitt genomförande. Med "The Ratchet & Clank Trilogy" hoppades jag på att glömma denna besvikelse och återigen få uppleva några av tidernas bästa plattformsspel.

Det första jag tänker på är hur hafsigt berättat allting är. I samtliga tre spel hotar olika skurkar universum genom livsfarliga vapen, inte helt olikt från en viss dödsstjärna. För att förhindra detta måste lombaxen Ratchet - ett kattliknande djur - och hans robotkamrat Clank färdas genom olika galaxer där både skjutande, hoppande och pussellösande krävs.

Fast spelmomenten lider ärligt talat av att behöva vävas in i en farsartad handling. Ta bara originalet, där kampen mot rymdkolonisatören Drek får spelet att likna en mix av "Kejsarens nya stil" och en repris av "Star Trek". Det är konstant gjort med en oseriös, smått sarkastisk humor, som förtar äktheten som någonstans ändå skulle kunna finnas. Naughty Dogs samtida spelserie Jak and Daxter kan förvisso kritiseras för att försöka göra sci-fi dystopi av Grand Theft Auto-konceptet, men blev trots sin klyschiga historia ändå engagerande att spela. I "Ratchet & Clank" känns intrigerna ofta mer som en ursäkt för att besöka ett dussintal planeter.

Här kan Insomniac faktiskt lära av Nintendo, som med sina Mariospel skapar perfekta grundförutsättningar för att engagera spelaren i själva upplevelsen. Genom att skala av handlingen till det mest basala blir jakten på Peach ett Homeriskt epos, där varje vunnen stjärna tar hjälten ett steg närmare sitt mål. Shigeru Miyamoto behöver inte gömma sig bakom ironiska karaktärer eller parodiska inslag, för han är trygg i sin vision, något man märker att Insomniac Games inte är.

Vad "Ratchet & Clank Trilogy" däremot lyckas med, är att bygga sin spelvärld kring ett roligt koncept. Det har blivit lite av seriens signum att kombinera enklare plattformande och pusselmoment med rykande vapenbataljer. Det sistnämnda är helt klart spelens största styrka. Arsenalen i trilogin sträcker sig ifrån spektakulära rymdtappningar av hagelbössor och raketgevär, till mer fantasifulla alster.

Till de mest lysande exemplen hör 3:ans Rift Inducer, som avfyrar svarta hål, och originalspelets manuellt styrda missil Visbombgun. Tyvärr känns flera av dessa spektakulära kreationer inte alltid som att de är är anpassade för spelmekaniken. Istället imponerar ens mojänger mer för uppfinningsrikedomen än för att de skapar ett faktiskt speldjup. Charlton Heston och andra vapenhetsare lär i alla fall vara nöjda.

I övrigt lider spelen av flera problem. "Ratchet & Clank" är klumpigt och svårkalibrerat på grund av kameran och spelkontrollen. Detta förtar mycket av spelglädjen. I uppföljaren "Ratchet & Clank: Going Commando" har flera av problemen från ettan lösts, med möjligheten att gå i sidled, samt roligare uppdragsstruktur. "Ratchet & Clank: Up Your Arsenal" känns i efterhand som en fantasilös avslutning på originaltrilogin. Gemensamt för samtliga titlar är att de halvvägs in i handlingen blir lite långtråkiga. För varje ny galax man besöker minskar intresset, och till slut blir upplägget med att skjuta sig fram till mållinjen tröttsamt.

Om något specifikt ska nämnas om HD-utgåvan, är det möjligheten att samla trophies, samt den högupplösta grafiken som skiljer sig från PS2-utgåvorna. Något jag inte skulle säga påverkar upplevelsen avsevärt, då spelens futuristiska estetik var skapligt redan på Sonys andra trotjänare. Om någon får en optimerad upplevelse av några extra polygoner kan den kontakta mig omgående.

Det är lite obekvämt för mig att ta ner mina barndomsidoler från piedestalen såhär, men jag tror samtidigt att det är nödvändigt. Man måste inse att allt som ses genom barnets ögon inte per automatik betyder att det är okonstlade lyckopiller, utan i de flesta fall bara cyniska marknadsprodukter som funnits tillhands. "Ratchet & Clank Trilogy" blir en påminnelse om just det. Det här är inga fantastiska upplevelser, mer är det en rörig sörja av sci-fi influenser som blandats med under bältet-humor.

Det tåls dock att säga att "Ratchet & Clank: Going Commando" står sig rätt bra än idag, mycket tack vare att den gjordes i ett skede då serien fortfarande kändes fräsch, men inte fokuserade för mycket på action. Här är också bandesignen bäst av alla spel i serien. Hursomhelst måste jag nog svika barnet i mig. "Ratchet & Clank Trilogy" har en någorlunda viktig betydelse i plattformsspelens historia genom att piffa upp konceptet med actionelement. Men om jag får välja, tror jag faktiskt att jag hellre räddar Peach igen.

Samlat betyg: 6/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10