Svenska
MEDLEMSRECENSION

Grand Theft Auto V

Som den psykopatiska chrystal meth-langaren Trevor går jag in på en bar fylld av medlemmar från The Lost MC. Han förolämpar dem, vilket får dem att ta fram sina vapen och börja skjuta mot honom. Snabbt tar Trevor skydd bakom en bil, och lika snabbt tar han fram sin telefon för att slå numret till polisen. Polisen anländer och det blir en utdragen skottlossningen mellan gängmedlemmarna och polisen. Förstärkningar anländer, och till sist lyckas polisen övermanna brottslingarna. Polisen säkrar brottsplatsen genom att se till så att inga gängmedlemmar återstår, och inte långt efter det anländer ambulansen, som genast sätter igång med att skriva obduktionsrapporter om de fallna brottslingarna.

Grand Theft Auto betyder olika saker för olika personer. För vissa handlar det om att sprida kaos i en öppen värld med hjälp av de fordon och vapen man har till sitt förfogande. För andra är det en välgjord berättelse om livet som kriminell. Men för mig har Grand Theft Auto alltid handlat om en levande spelvärld. Ingen annan spelutvecklare kan överträffa Rockstar när det kommer till att skapa den ultimata öppna spelvärlden, fylld med människor som (nästan) känns som plockade från vår värld. Det finns visserligen inte 42156 interaktiva karaktärer att prata med som i Elder Scrolls V: Skyrim, men det är ingenting man saknar när spelvärlden känns så oerhört dynamisk. Ovan nämnda scenario är ett perfekt exempel på det. Det inträffar inte under ett uppdrag och det är inte en slumpgenerad händelse. Det är en händelsekedja som jag själv startar genom att förolämpa en motorcykelknutte.

Folk pratar också ständigt med varandra om vardagliga saker, och dessutom hör man sällan samma diskussion två gånger. Gör man intrång på en AI-karaktärs tomt ringer de polisen om man inte lämnar tomten. Och om man skulle ta en bil från en kvinna i tjugoårsåldern lyssnar hon precis på den musik man skulle kunna tänka sig att en kvinna i den åldern lyssnar på. Det är detaljer som dessa som skiljer Grand Theft Auto 5 från andra spel. I ett sämre spel har ingen tänkt på att anpassa radiokanalerna efter personen som kör bilen, och folk går troligen bara längst gatorna i tysthet utan slutdestination.

Spelvärlden i Grand Theft Auto 5 är självklart inte utan problem. Den artificiella intelligensen är stundtals väldigt bristfällig, med karaktärer som går rakt in i hinder utan en tanke på att försöka gå runt det, och poliser som har lite väl lätt att ta till dödlig våld. Men trots det överträffar Rockstars senaste skapelse allt annat när när det kommer till en dynamisk och levande spelvärld. Det enda spelet som kan mäta sig med det är spelets föregångare Grand Theft Auto 4. Faktum är att spelet är långt ifrån så revolutionerande som fyran var när det släpptes, men tack vare att Rockstar finslipat på den här aspekten av spelet är det likväl otroligt imponerande.

På tal om Grand Theft Auto 4, låt oss tala om handlingen i femman. Att man spelar tre olika karaktärer i GTA 5 är det nog ingen som missat. Om vi ska göra en jämförelse mellan Franklin, Trevor och Michael och Nico, Johnny och Louis från GTA 4 och dess expansioner kan jag enkelt konstatera att jag gillade de individuella karaktärsarken mer i det sistnämnda spelet.

Skillnaden på berättelsen i Grand Theft Auto 5 och tidigare spel i serien är att Rockstar givit upp alla ambitioner på att förmedla något tänkvärt budskap. Under Playstation 2-eran sysslade de med pastischer på filmer som Scarface och Boyz n the Hood, och med fyran försökte de slå hål på idéen om den amerikanska drömmen. Det är visserligen ett oerhört beprövat koncept, men likväl hade man något att säga, istället för kontextlöst mördande.

Grand Theft Auto 5 handlar visserligen till stor del om finanskrisen och hur den påverkat priviligierade invånare i en av världens största metropoler, men det skymtas mest utanför handlingen i t.ex. reklam och radioprogram. Istället återstår en taffligt berättad historia om tre karaktärer som försöker tjäna ihop sitt levebröd på icke-legitima sätt. Spelet lockar visserligen ofta till skratt, främst tack vare Trevor, vars psykopati ofta resulterar i otroligt vrickad, mörk humor. Men med tanke på att det här är en serie som alltid levererat ett visst mått av allvarlig subtext så skulle jag ljuga om jag sa att jag inte är lite besviken på just den här delen av spelet.

Ytterligare ett problem med den berättarmässiga biten är att spelet saknar en antagonist. Det finns visserligen en konflikt mellan Trevor och Michael genom hela spelet, men eftersom man spelar som både dem två känns det inte tillräckligt. Jag efterfrågor inte traditionellt historieberättande, men med tanke på att serien lyckats spotta ur sig ett par rätt minnesvärda skurkroller är det tråkigt att det inte finns någon regelrätt sådan här. Det närmaste man kommer till en huvudantagonist är FIB-agenten Steve Haines, men jag är långtifrån nöjd hur spelet hanterar honom mot slutet.

Men vad gör det egentligen när Rockstar levererar uppdrag som vi aldrig sett dess like till förut? I GTA 5 introducerar Rockstar så kallade Heist-uppdrag, som är uppdrag av samma kaliber som GTA 4:s bästa uppdrag: Three Leaf Clover. Man förbereder sig först genom att stjäla eller att köpa den utrustning som krävs för att genomföra kuppen, och sedan väljer man tillvägagångssätt, vilket ger spelet extra omspelningsvärde. Att Rockstar struntar fullständigt i allt vad realism heter stör mig inte nämnvärt, dels eftersom serien aldrig varit särskilt realistisk och dels för att uppdragen blir så mycket bättre tack vare det. Om jag måste välja mitt favorituppdrag är det när man rånar en liten bank i ett litet samhälle utanför Los Santos, vilket involverar militären och en minigun.

Uppdragen mellan dessa mastodontuppdrag är av mindre skala, men fortfarande oftast väldigt underhållande. Det är endast ett fåtal uppdrag i början av spelet som inte underhöll mig särskilt mycket. Utöver det är de alla väldigt minnesvärda uppdrag som jag gärna spelar om.

Rockstar har även fyllt Los Santos och Blaine County med bonusuppdrag. Och då talar vi inte om ett dussintal som i GTA 4, utan snarare 30-40 stycken. En hel del av dem är väldigt roliga ur en komisk synvinkel, tack vare karaktärer som allt som oftast inte är helt friska, men jag känner ofta att utdelning man får när man klarat alla bonusuppdrag åt en viss person inte är tillräcklig. Visst, det rör sig som sagt endast om mindre extrauppdrag, men jag hade gärnat sätt att de avslutades på ett bättre sätt än att man endast får pengar.

Rockstar har finjusterat fysiken från Grand Theft Auto 4. Det känns väldigt bekant, men de har gjort en del mindre förändringar av saker som rörelsemönster, animationer och hur karaktären man spelar som reagerar på hinder i dess väg. Att se hur de gjort fysiken ännu mer dynamisk är väldigt underhållande, något som jag ägnade mycket tid åt i början av spelet, genom att t.ex. hoppa från byggnad till byggnad för att se hur Franklin skulle landa. Rockstar har gjort en hel del småförändringar, som enskilt kan tyckas som petitesser, men som tillsammans gör att den spelbara karaktärens rörelser känns så oerhört mer trovärdiga.

Bilfysiken är sig mycket lik, och utan att ha spelat GTA 4 på ett tag skulle jag kunna säga att den är i princip oförändrad, med några ytterst små förändringar. Vad jag dock har större problem med är hur Rockstar inte gjort någonting för att justera helikopterstyrningen, som känns oerhört fladdrig. Likaså den nyintroducerade flygplanstyrningen, som förvisso inte är lika problematisk, men trots det är planen aningen svårstyrda. Med tanke på att man ändå spenderar ett par uppdrag i en helikopter finner jag det märkligt att Rockstar inte försökt förbättra den här delen av spelet.

Gällande det rent tekniska ser Grand Theft Auto 5 riktigt bra ut. Rockstar har satsat hårt på detaljerade omgivningar, och tack vare det imponerar grafiken under vissa tillfällen, med tanke på hur gigantisk spelvärlden är och åldern på konsolerna. Designen bidrar även till miljöerna som bjuder stor variation och tät stämning. Inte i något Grand Theft Auto har miljövariationen varit så stor, förutom möjligtvis Grand Theft Auto: San Andreas. Alltifrån lummiga granskogar till gassande öken ryms i spelvärlden. Få saker irriterar mig så mycket som en för stor spelvärld, eftersom det endast bidrar till meningslöst resande fram och tillbaka, men i GTA 5 stör det inte mig särskilt mycket tack vare hur otroligt vackra landskapen man passerar är, och hur Rockstar fyllt världen av roliga påskägg, t.ex. en referens till Coen-brödernas No Country for Old Men, vilket möjligtvis är min absoluta favoritfilm.

Vad som dock fått ta stryk till fördel för detaljer är bilduppdateringen som ofta sjunker väldigt lågt. Hade det inte varit för att den är så bristfällig hade jag varit helt nöjd med spelet ur ett visuellt perspektiv, men nu kan jag likväl inte sluta längta efter en PC-version.

Slutligen kan jag helt enkelt konstatera att Grand Theft Auto 5 är ett extremt lyckat spel som jag verkligen inte tycker någon ska missa. Det har sina brister, men vilket spel har inte det? Och när det är som allra bäst är det inte mycket som slår det. God natt.

Medlemsrecensioner10
Samlat betyg: 8.8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10