Svenska
MEDLEMSRECENSION

Tomb Raider Legend

Jag minns en sen vardagseftermiddag, jag tror det var i november, kanske oktober, jag gick längs Rålambshovsvägen, det var mörkt, det var höst. Jag hade precis besökt en liten spelaffär i Solna och inhandlat det första Tomb Raider. Formatet var Playstation.
Jag var tämligen förberedd, jag hade följt spelet i svenska Super Play innan det släpptes och visste att det liksom svarade mot allt vad jag hade längtat efter i spelväg. Och jag blev inte besviken. Tomb Raider, tillsammans med Resident Evil, är de två spelupplevelser som definierade tiden med den första Playstationkonsolen. Det kom många bra spel efter dessa två titlar, men egentligen aldrig några som helt levde upp till samma kvalitet och spelglädje. I min mening, så att säga. Ja, jag måste nog gå så långt som att påstå, att det till och med dröjde ända till 360:n, förrän jag på nytt blev lika förtjusad av spel som jag blev då, i november 1997. Bortsett från ett par titlar till Dreamcast, samt Halo till Xbox. Playstation 2 har jag aldrig ägt. Konsolen lockade mig aldrig. Trots att jag älskade föregående konsol.

Tillbaka till Tomb Raider.
Utan att nämna alla uppföljare, som varit av skiftande kvalitet. Nu finns Legend. Och det är rätt bra. Men det är inte en återupprättelse för serien. Det är snarare en morgonrodnad. Ett steg i rätt riktning, efter alla misstag, allt urvattnande, all misshandel. Äventyrskänslan är stark, det är snyggt och lättspelat, Lara är levande. Men det innehåller samtidigt lite för många maskerade skjutjärnshuliganer som expedieras med autosikte. Det tar lite för mycket modern hänsyn. Som om spelet inspirerats av filmerna, fast det borde vara tvärtom. Filmerna förresten. Hur kunde man? Misslyckas. Vilket dravel. Man hade chansen att skapa ett slags ny Indiana Jones, fast med en intressant kvinnlig hjälte, med svagheter och brister, men stark och envis. Istället plutläppar och latex, rock´n roll och oneliners. Lite av detta har avflagnat ner i Legend. Det saknas en riktigt kvalitativ intrig utan hokus pokus, något som man för en gångs skull kan förstå(detta var en brist även i det första spelet), något som inte kulminerar i överdrivna fånigheter. Skulle man inte kunna våga vara lite ambitiös någon gång, och väva ihop en trovärdig historia om nära nog verkliga artefakter, politik, krig och svek. Och så lite ockultism. Det är det inget fel på. Det måste ju bara inte vara åt det småbarnsliga hållet. Men det är ju klart. Jag är ju gammal.
Spelet ja. Äh, det är bra. Jag fick mig till livs en del fantastiska miljöer. För mig har ändå alltid Tomb Raider handlat om storslagna miljöer. Historiska miljöer. Okända miljöer. Utfoskande. Och när jag utforskar, vill jag inte möta terroristmaskerade hejdukar, jag vill endast möta gamla fladdermöss, pantrar, tigrar, vildsvin och natur. Så, bort med skurkpatrasket, in med vilddjuren. Annars är det ett bra spel. Det är roligt. Det är ju trots allt Tomb Raider. Jag hoppas att nästa spel blir vad jag önskar mig.

Medlemsrecensioner10
Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10