Tomb Raider Trilogy

I Tomb Raider Trilogy får vi uppleva det storslagna mysteriet från Lara Crofts förflutna i remastrade versioner av Legend & Anniversary och det rafflande slutet på hennes historia i Underworld.

Jag har alltid varit mer eller mindre kär i fröken Croft, sedan den där höstdagen 1996, när jag fick uppleva de hisnande första stegen i Perus djungler. Med tiden har kärleken dock pendlat mellan hopp & förtvivlan, men när Toby Gard återvände till sin skapelse iochmed Legend till PS2, så tändes den där gnistan igen. Även om jag blev besviken på spelet då, så var det ändå en stor förbättring från den nedåtgående rutschkana som spelutvecklarna Core Design satt Lara på.
Hursomhelst, Tomb Raider Triloy innehåller alltså tre spel, 2 st HD-remastrade PS2-titlar och ett direkt utvecklat för denna generation:

Tomb Raider Legend: Det första som slår mig är att det är en mycket bra remastering av spelet. Visst märks det att grafiken är daterad, med få detaljer i miljö & ansikten men man får ha i åtanke att spelet är från 2006. Ljudet är mycket bra mastrat och låter snortajt, men det finns några obegripliga val i surround-placering & volym i ljudmixen.
En stor bugg upptäckte jag också, där en hiss med vinsch inte dök upp förrän jag kastat ner Lara i en avgrund och börjat om från den senaste checkpointen.

Det andra som jag kommer på mig själv att uppskatta mycket, är historien. Den är väldigt gripande och spännande. Förankrad i kung Arthur & Excalibur-mytologin, med en känslomässig krydda runt Laras mamma, gör att Legend blir en av de bästa Tomb Raider-berättelserna någonsin.

En tredje förbättring är kontrollen. Fröken Croft har i tidigare delar styrts likt en pansarvagn, men från och med Legend så blev rörelsemönstret mycket mjukare och även om det inte är i närheten av Prinsen eller Assassin´s Creed, så är det plötsligt en smärre fröjd att klättra runt med den brittiska adelsdamen.
I stressiga situationer kan dock kameran vara rejält jobbig samt att spelet innehåller QuickTimeEvents som jag irriterat dött på, eftersom jag trott mig kunna koppla av efter en hård fight.
Även motorcykelkörningen är en plåga, vilket genomsyrar hela samlingen.

Det är ett ganska kort spel, strax över nio timmar höll historien för. Jag försökte mig på några Time Trials men ledsnade fort. Jag klarade dock av hela Crofts Manor denna gång!

Tomb Raider Anniversary: Även här fungerar masteringen utmärkt. Grafiskt men framför allt ljudmässigt så levererar Crystal Dynamics verkligen. Man märker att spelutvecklarna kan sin Playstation-verktygslåda.

Anniversary är alltså en remake av det första spelet som kom ca 10 år tidigare. Nu är det inte en ren kopia, utan man har inspirerats av det första Tomb Raiders banor & pussel och utifrån dessa byggt upp ett liknande spel, och även broderat ut historien mera. Jag måste nog säga att jag hade lite för höga förväntningar på detta spel. Med de minnen jag har från det fantastiska första Tomb Raider, så tyckte jag inte spelet levde upp till mina förväntningar.

Även här kan styrningen ibland vara en pina. Jag är väl bortskämd med andra klättringsspel, typ Assassin´s Creed, men inte har väl Nathan Drake så svårt att hoppa åt rätt håll eller greppa en list?

Tidsmässigt höll jag på i ca 14 timmar med Anniversary, men då lade jag ett par timmar på ändlösa försök att nå svåråtkomliga artefakter.

Tomb Raider Underworld: Här märks det att något händer grafikmässigt. Framför allt i detaljrikedom och i texturer så betyder generationsskiftet en betydande ansiktslyftning. En annan rolig detalj för Tomb Raider-nörden: detta är sista delen där Keeley Hawes gör Laras röst. Denna samling blir som en hyllning till hennes insats och en sammanhållande länk mellan trilogins olika delar.

Men även storymässigt binds allting samman och får ett avslut iochmed denna del. Här söker Lara efter Avalon, Thors hammare och ett sätt att finna sin mamma i nån mystisk dimension. Det som känns mest nytt & fräscht med Underworld är annars dykningen som får en större roll här, och korallreven blir som egna banor att utforska.

Men Underworld är ändå inte den fullträff som man kan önska, mest på grund av kontrollen och spelkameran. Jag blir ofta irriterad över att kameravinklar och över att vissa passager måste nötas & nötas om igen orsakat av oförlåtande spelkontroll.

Även speltiden är i kortaste laget. På 9,5 timmar klarade jag ut spelet och jag är inte den snabbaste skall ni veta. Det finns inte så mycket till återspelningsvärde heller, om man inte vill öka svårighetsgraden eller jaga efter skatter. Detta gör att Underworld blir det svagaste kortet i trilogin, trots sin förfinade grafik och sin nya spelmotor.

Sammanfattningsvis: Tomb Raider Trilogy är en bra samling men inget utöver det vanliga. Legend fick lite upprättelse i mina ögon, Anniversary levde inte upp till originalets originalitet och Underworld ser visuellt bäst ut, men skramlar tomt. Är man ett fan av Tomb Raider och Lara Croft, så tycker jag absolut man kan spela detta. Om inte, finns det bättre äventyrsspel, Naughty Dog har ju till exempel gjort tre stycken...