Svenska
MEDLEMSRECENSION

Dishonored

Efter att ha spelat för min del årets mest efterlängtade spel så är det dags att sätta betyg.

Dishonored är ett spel som jag har sett framemot väldigt länge. Dagens FPS-träsk domineras främst av generiska militärskjutare, men det Dishonored gör är att vara annorlunda och innovativ. Visst, egentligen är inte Dishonored särskilt unik, utan snarare ett paket med riktigt bra idéer som utförts tidigare. Men det tycker jag inte behöver vara dåligt. Det är främst det som gör att jag varit riktigt sugen på Dishonored, men även för den egna designen och de olika sätten man kan hantera uppdragen på.

Staden Dunwall har under de senaste åren drabbats av en pest som förts med råttor, som gjort att många människor blivit sjuka och dött. Spelaren intar rollen som Corvo Attano, kejsarinnans livvakt, som just återvänt från en annan ö på uppdrag att skaffa hjälpmedel mot pesten. Men när Corvo återvänder så blir kejsarinnan mördad och hennes dotter kidnappad, och konspiratörerna bakom statskuppen lägger skulden på Corvo. Han får sitta i fängelse i sex månader, och dagen före hans avrättning får han hjälp av en grupp med motståndsmän att rymma från fängelset. I gengäld så gömmer sig Corvo bakom en mask och ska lönnmörda personer som motståndet vill få bort. Gör Corvo detta så kommer han inte bara att bli frikänd från sina falsk anklagelser, utan även framförallt få sin hämnd på de som tog ifrån honom hans heder.

Storyn är väl kanske inte det starkaste kortet i Dishonored, men i mitt tyckte så är den åtminstone värd att följa. I början så var det väl lite småintressant, men ju längre in i spelet jag kom desto intressantare fann jag storyn. Dock så blev jag lite besviken på slutet (eller åtminstone det slut som jag fick). Inte för att det var dåligt egentligen, men slutet kändes väldigt abrupt. Bortsett från slutet (med viss tvekan) så fann jag ändå storyn som sagt bra, som främst fördes fram genom dialoger. Det som överraskade mig var hur välskrivna dialogerna var och hur de aldrig kändes för långa. Det som kan bli problematiskt med att berätta storyn genom dialoger är att dialogerna kan bli onödigt långa ibland, men så känns det aldrig i Dishonored. Utöver det så går det att hitta flera böcker och papperslappar som spelaren kan läsa. Även om dessa inte nödvändigtvis bidrar till spelets story i sig, så berättar de olika historier, bakgrundshistorier kring världen i spelet samt nyttig information som kan vara värt att ha i åtanke kring uppdragen.

Frihet. Trots att nivåerna är strikta, så får jag hela tiden känslan av frihet. Även om jag skulle kunna ta mig endast rakt framåt för att slutföra mina uppdrag, så uppmuntras jag hela tiden till att sakta ned och utforska området. Av utforskandet blir jag belönad med små sidouppdrag, rikedomar eller andra hemligheter. Men jag uppmuntras även till att prova nya taktiker och sätt att utföra uppdragen på. Även om korven är en lönnmördare, så är det fullt möjligt att spela Dishonored som ett lite mer traditionellt actionspel. Hur du spelar Dishonored är helt upp till dig själv, personligen körde jag en mellanväg. Jag försökte att smyga mig förbi så mycket som möjligt och döda så få vakter som möjligt, men blev jag upptäckt så var jag inte sen med att ha ihjäl dem. Det går även att spela genom hela spelet utan att döda en enda fiende, inklusive dina huvudmål. Även om jag fick ett par vakters liv på mitt samvete, så kändes det faktiskt mycket mer tillfredsställande att ta ut mina mål utan att döda dem.

Oavsett hur du spelar, så får du ha i åtanke att i princip allt du gör kommer att få konsekvenser. Det kan vara små saker, som att bli upptäckt för att du glömt gömma kropparna efter dig. Men beroende på hur du slutför dina uppdrag så kommer det att påverka nästa uppdrag. Det kan till exempel vara fler patrullerande vakter, fler svärmar av råttor, karaktärer som vägrar vara interaktiva med dig eller andra olika händelser, beroende på vilka val du väljer och hur du slutför uppdragen. Detta gör att varje genomspelning kommer inte vara lik någon annan. Jag har nog aldrig varit sugen på att spela genom ett spel direkt efter min första genomspelning, så som jag har varit efter min första genomspelning av Dishonored. Om det inte vore för att jag hade andra saker att göra samt andra spel att spela, så hade jag nog spelat ytterligare en genomspelning, fast på ett annat sätt än min första. Troligtvis hade jag dödat allihopa och lämnat staden i stora lågor. Bara för att jag kan.

Tidigt i spelet blir Corvo "välsignad" av den mystiska Outsider, vilket ger honom speciella krafter. Med hjälp av runor kan Corvo sedan låsa upp nya krafter och uppgradera dessa förmågor. Några av dina krafter inkluderar att kunna teleportera dig, skjuta iväg en vindpust mot fienden (Fus Ro Dah!), se genom väggar eller ta kontroll över en annan levande varelse. Men krafterna känns aldrig som ett måste, och det gillar jag väldigt mycket. I många spel när du får en ny uppgradering eller förmåga är det oftast meningen att du ska använda dessa på det sätt som utvecklarna tänkt att de ska användas. Men så är aldrig fallet i Dishonored. Utvecklarna ger dig möjligheten att kunna använda olika krafter, men det är aldrig något tvång. Det går helt utmärkt att spela genom hela Dishonored utan att använda dina krafter en enda gång. Men för den som tar fördel av krafterna kommer kunna hitta nya sätt att ta sig fram genom nivåerna och kreativa sätt att ha ihjäl dina fiender.

Jag har lite blandade åsikter om spelets A.I., eller vakterna som jag bara kommer kalla dem. Ibland, och framförallt i början av spelet, så kändes det som att vakterna inte var speciellt smarta. Visst, de blev alerta när de hittade lik och de regerade på ljud, men de är väldigt dåliga på att titta upp. Dock så störde jag mig mindre på dem ju längre in i spelet jag kom, jag vet inte om det var för att de blev smartare eller något, men det vart bara lite mer utmanande. Ibland kan det också vara värt att spionera på en grupp vakter, eftersom det är möjligt att få reda på information som är guld värt. Dock brukar de i regel säga samma trötta repliker genom hela spelet. Trist bara att dessa repliker inte är lika sköna som repliker om pilar i knät, stulna sweetrolls eller kusiner som jagar drakar.

Grafiken i spelet är väldigt egen och liknar inte någonting annat jag har sett, det ser helt enkelt ut som en målning i rörelse. Visst, det är uppenbart att högupplösta texturer inte varit en prioritet, men jag tror att det aldrig har varit meningen heller. Istället är det framförallt designen som gör grafiken så vacker. När det gäller designen av staden så har utvecklarna inte anlitat vem som helst, utan det är den bulgariska Viktor Antonov som satt sin prägel på staden. För er som inte vem det är så var det han som var med och designade City 17 i Half-Life 2. Och det märks, för under vissa stunder av spelet blir jag påmind av mitt lilla äventyr i City 17. Annars påminner Dunwall en hel del om ett London under 1600-talet, men här har utvecklarna valt ut de fulaste delarna, både när det gäller arkitektur och invånarna som bor i staden, för designen av Dunwall. Detta gör att grafiken i Dishonored känns unik och som jag sagt tidigare liknar det inget jag sett förut.

När det gäller ljudet i spelet har jag faktiskt inte speciellt mycket att säga. Jag nämnde tidigare att vakterna har få och repetitiva repliker, men annars tycker jag att röstskådespelarna gör ett riktigt bra jobb. En snabb titt på rollistan visar också att det inte är vilka som helst som bidrar med rösterna. Musiken är också något som höjer atmosfären, med de lite långsammare styckena när jag smyger omkring, och de mer fartfyllda delarna när jag har fienden hack i häl.

Nu har jag i princip endast rabblat upp positiva saker om spelet, men finns det något negativt? Det finns en punkt som kan anses vara negativ, men ska jag vara ärlig så har jag blandade åsikter kring detta. Och det är längden på spelet. För om du bara springer genom spelet, inte utforskar världen, inte utför några sidouppdrag eller inte experimenterar, utan bara tar dig fram genom nivåerna och slutför dina huvuduppdrag, så kommer Dishonored inte vara ett särskilt långt spel (även fast det är något längre än valfritt militärskjutarspel). För mig personligen tog det omkring 12-13 timmar att slutföra spelet, och då utforskade jag en del och utförde några sidouppdrag. För vissa är det kanske inte värt fullpris med tanke på längden, men för mig så är det utan tvekan värt pengarna. För även om det kanske inte är speciellt långt, så är varenda timme fylld med kvalité. En annan sak är att direkt efter att ha tagit mig igenom eftertexterna, så var jag redan sugen på att spela om spelet minst en gång till. Så även om det kanske tar mellan 12-13 timmar för mig genom en hel genomspelning, så lär jag nog i slutändan spendera över 30 timmar på hela spelet. För mig är det alltså värt pengarna utan någon tvekan. Men absolut, längden är lite av en negativ punkt av spelet.

I slutändan är Dishonored ett fantastiskt bra spel med en intressant story, egen grafikstil och en otroligt atmosfärisk design. Men framförallt så gör Dishonored det som jag tycker är det absolut viktigaste i spel. Nämligen att hela tiden uppmuntra spelaren till att utforska och prova nya metoder, och sedan belöna spelaren för det. För mig är det ingen tvekan om saken, Dishonored är för min egen del en otroligt stark kandidat till årets spel 2012.

Plus:
Intressant story, stor valfrihet, egen grafikstil, atmosfärisk design, bra röstskådespelare, uppmuntrar och belönar spelaren för att utforska och prova nya saker, högt omspelsvärde

Minus:
För kort (beroende på hur du spelar)

Testad version: Playstation 3

Medlemsrecensioner9
Samlat betyg: 8.8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10