Svenska
MEDLEMSRECENSION

Batman: Arkham Asylum

Efter en lång period av halvdana superhjältespel så valde Rocksteady att bryta denna tradition. Rocksteadys tolkning av Läderlappen kan vara det största fenomenet inom denna spelgenre.

Batman är den superhjälte jag växte upp med. Jag älskade den animerade serien av den mörka riddaren som gick på tv varje morgon innan man skulle iväg till skolan. Det fanns så mycket i Batman som man älskade. Det var svårt att hitta något i serien irriterande, och det var sällan något avsnitt som gjorde en besviken. Det var framförallt den mörka atmosfären som formade serien. Och sen dess har jag alltid älskat Batman.

Men om vi istället fokuserar på spelet, så vill jag framförallt säga att jag inte är besviken. Spelet fick mig att sitta fastklistrad framför tv:n från början till slut. Utan nästan inga pauser. Jag var så imponerad av allting. Redan i början av spelet så kunde jag känna hur atmosfären redan den första minuten steg upp i Batman nivå. Regnet öste ner på världens kanske regnigaste stad, Gotham City, samtidigt som den mörke riddaren är påväg mot dårhuset, Arkham Asylum.

Men Batman sitter inte ensam i hans svarta pansarbil, för det råkar nämligen vara så att Batman är påväg mot Arkham, så att han kan sätta in den mest fruktade skurken av dem alla. Jokern.

Efter den hyfsat långa introduktionen, så får vi äntligen börja spela som läderlappen själv. Vi får gå igenom Arkhams mörka gångar, medan fångar som Killer Croc blir inlåsta i sina celler. Allting verkar lugnt, enda fram tills Jokern sprider kaos över hela Arkham. Jokern lyckas ta sig fri, och tusentals skurkar bryter ut från fängelset, och innan man hinner säga "Nananana Batman" så har Jokern tagit kontroll över hela dårhuset.

Medan Arkhams överlevande vakter lyckas söka skydd, så är det som vanligt upp till hjälten att stoppa Jokern och alla superskurkar som släppts fri.

Jokern är en riktigt galen jävel, och det vet vi. Och det är just därför vi tycker om honom. Hans mordiska tankar, och söndersminkade ansikte, med ett hotfullt leende, får oss alla att bara... gilla det han gör. Speciellt när det är självaste Mark Hamill som skapar denna karaktär. Trots att Heath Ledger gjorde ett fenomenalt jobb som Jokern i The Dark Knight, så kan jag inte rå för att tycka om Hamills version mer. Han gjorde rösten på den tecknade Jokern, och han gör nästan ett bättre jobb som honom här. Hans glada attityd och det där... skrattet, är både underhållande som skrämmande. När det är som tystast, blir det bara som mest skrämmande när Jokerns skratt ekar från högtalarna över hela Arkham.

När man tar rollen som Batman, så är det bra att man i förväg vet vad Batman är bäst på. Spöa skiten ur folk, och smyga runt för att sen spöa ännu mer skit. Och det är dessa två aspekter som Rocksteady har lagt fokus på. När man slåss, är det verkligen högkvalités fight. Det är snyggt, och högst imponerande att se på när den mörke riddaren slår in ansikten på Jokerns "lättsamma" vakter. Men vad jag tyckte var lite halvtråkigt, var att det egentligen var roligare att se på fighten än att egentligen utföra den. Det ser så fruktansvärt välgjort ut, speciellt när det är fler än tio fiender på skärmen samtidigt. Då blir det intensivt må jag säga. Men samtidigt så är det ju bara "Fyrkant-trekant-fyrkant-fyrkant-trekant". Tills alla fiender ligger medvetslösa på marken. Det är inte så mycket mer än så, tyvärr. Och det blir snabbt väldigt mycket samma visa igen, fast på olika miljöer. Bäst är ju när det är fler fiender, som jag sa, upp till tio eller mer, för då blir det som intensivast och då händer det att man inte alltid kan bara köra på "fyrkant-trekant" taktiken, utan man får kanske hitta på något smidigare sätt. Speciellt om det är en "Titan-fiende" som visar sig under en fight.

En Titan-vad? Jo, under spelets gång så får man allt mer reda på vad Jokern egentligen är ute efter. Någon form av virus, eller medel vid namn "Titan" som transformerar normala grunts till enorma brutes. Så när dessa bad-boys börjar delta i fighterna, så får man använda dem, medan de fortfarande står på sina ben. Det absolut roligaste är när man får ta kontroll över en Titan, då Batman kan hoppa upp på dem i några sekunder och bara spöa alla som försöker komma nära dig. Det var antingen det jag brukade göra. Eller om det blev för riskabelt, så lurade jag Titan-snubbarna på fienderna, så att dem alla knockades omkull.

Förutom dessa fighter med vanliga fiender som Jokern ständigt kastar på dig, så är det givetvis inte alltid bara nävarna som är Batmans redskap, utan det finns en hel del prylar som man kan använda. Prylar som Batarang och Batclaw med flera. Dessa redskap använde jag när fienderna var på avstånd, för under de vilda närstriderna så var dessa prylar inte alltid speciellt effektiva. Men de gick naturligtvis att använda.

Vanligtvis så brukar man sikta på fienderna, och sedan slänga iväg en Batarang, men under närstriderna så kunde man snabbt slänga iväg en "Quickrang", som man inte alls behövde sikta med.

Fler leksaker som Line Launcher och Explosive Gel får man tillgång till ju längre in i spelet man kommer. Och för att förbättra dessa saker, plus Batmans dräkt och förmågor så behövs XP, som man tjänar in efter man spöat en grupp av fiender, eller när man slutfört någonting, som ett uppdrag till exempel. Jag tyckte framförallt att Explosive Gel var ett nöje att använda, eftersom det lockade till alla fiender i närheten, och på så sätt så kunde man använda det tillfället på ett smart sätt.
Den mörke riddarens "Batgadgets" var något man alltid behövde använda under bossfighterna. Det var alltid Batarangen som man skulle ha redo, vare sig det var Killer Croc eller Poison Ivy som man skulle slåss mot. Trots att dessa bosstrider var minnesvärda och ofta väldigt episka, så kunde jag inte rå för att känna att det var alltför... enformigt med att bara använda Batarang. Alla bossar var ganska mycket samma visa, fast olika karaktärer. Förutom en, som jag verkligen ansåg vara bland de bästa någonsin inom all spelindustri. Den här bossen stack ut i mängden, och gjorde den här upplevelsen betydligt mer intressant.

Nu kommer vi till spelets absolut bästa del. Smygsekvenserna. Dessa var de som jag ansåg vara mest "Batman", och det är synd att det inte fanns fler av dem. Varje gång man fick höra Jokern tala om att det fanns folk att rädda, och att vakterna den här gången var "de bästa han kunde få tag i" gjorde att jag direkt blev redo för lite smygande. Jag såg alltid fram emot dessa delar, för jag visste att de skulle vara de bästa. Tillskillnad från spelets "fightsekvenser" så var smygdelarna inte lika enformiga. Man fick tänka lite extra och för en gångs skull vara lite smartare och smidigare. Precis som Batman själv är.
Rocksteady lyckades verkligen med att fånga det bästa med Batman, och det märktes bäst under dessa partier. Designen, atmosfären. Perfekt.

Själva smygandet gick ut på att man ofta befann sig uppe på en pelare i någon byggnad, där man kunde hålla ett öga på hela rummet med hjälp av "Batvision". Batvision är en form av röntgensyn, som man kunde se var fienderna befann sig och se om de var lugna eller rädda. Batvision var nog den pryl som jag använde mest, förutom Batarang förstås, eftersom det gav ett mer taktiskt perspektiv.

Under smygpartirerna så var det i princip alltid fiender med handvapen, och om man blev upptäckt så var det svårt att ta sig därifrån, eftersom deras vapen gjorde sanslöst mycket skada. Otroligt nog så fann jag det aldrig frustrerande, eftersom det alltid var förståeligt om fienderna upptäckte dig. Man måste hålla ett öga öppet hela tiden. Speciellt om det var flera fiender i ett rum samtidigt. Då brukade jag oftast hitta en ensam vakt, så att jag sedan kan smyga fram till honom och göra en "Silent Takedown". Men det betyder inte att fienderna glömmer bort att en vakt har blivit nedslagen. För antingen ser fienderna att någon blivit attackerad, eller så talar Joker om för dem. Det hela slutar alltid med att Jokern skämtar lite om hur han bara lekte lite med Batman, och att han inte skickat på de "bästa" vakterna än. Sen skrattar han.

Under spelets gång så får vi upptäcka Batman, Arkham och Batmans ärkefiender. Det finns tonvis med ledtrådar som på något sätt knyter ihop med resten av spelet. Det finns bland annat filmrullar, som man sedan kan lyssna på och höra på olika meddelanden som spelades in under konversationer med diverse doktorer och superskurkar. Det är intressant i mitt tycke, och med hjälp av de extremt skickliga röstskådespelarna så blir det alltid lika intresseväckande att höra på varför dessa skurkar gör som de gör. Det leder ofta till karaktärsutveckling, vilket är alltid bra, men man får samtidigt mycket förstånd för dessa människor. De är ju egentligen bara... folk. Vanligt folk. Förutom att de är psykopater. Vanliga... psykopater, typ.

Jag tror jag glömt nämna spelets intressanta värld, eller? För i så fall vill jag få det överstökat. Arkham Asylum är den spelvärld man verkligen får en speciell känsla från. Alla ensamma, döda, korridorer i sjukhusavdelningen. Den grå-bruna färgen, men samtidigt inte för tråkig och så bara hela känslan att vara där. Det är inget säkert ställe. Det kryllar av galningar, och det är det som får stället att kännas så levande. Det känns hela tiden som att något är fel, vilket det förstås är, men det känns samtidigt riktigt instängande. Man är ju trots allt fast på en ö, så det är ju en uppenbarelse. Och jag gillar det faktum att Rocksteady inte valde att tuffa på det vanliga "dårhuståget". Med skrik och en massa ljud från elektriska stolar och järnrör som faller på marken vilket kastar iväg ett eko över alla rum. Inget sådant upplevde jag när jag spelade igenom Arkham Asylum. Vilket är bra, för trots att jag ofta gillar tanken med lite "galenskap" i miljön såsom det jag nämnde med skrik och järnrör, så behövs inte det i Arkham Asylum. Galenskapet skapar sig själv. För allt som behövdes var den atmosfär som Rocksteady lyckades skapa.

Spelet i sig är väldigt lättspelat, med simpel kontroll och hyfsad kamera. Så jag skulle nog säga att vem som helst skulle kunna spela det här. Speciellt om man är ute efter välskriven story med välgjorda karaktärer. Spelet är väldigt storybaserat, och det är en självklarhet eftersom det ändå är Batman, vilket redan har mycket story och innehåll. Jokern är en självklar ärkefiende och superskurk, och det hela blir bara bättre när Harley Quinn finns på Jokerns sida. Hon är inte speciellt smart, men nog är hon en mycket härlig karaktär som aldrig blev för jobbig eller irriterande. Vilket jag först fruktade med hennes milt skrikiga röst, fast det är ju hennes karaktär ändå.

Inte nog med att spelets atmosfär och värld i sig var så sanslöst välgjord, för det var även bandesignen. Alla rum kändes unika och allting var snyggt sammansatt. Jag gillade speciellt delen då man befann sig i Poison Ivy's "trädgård", då allting bara var så spränggrönt och färgfyllt. Alla platser kändes som egna små upplevelser, då allting var unikt ihopsatt med olika färgtoner. Det kändes även sådär spännande uppenbart vart man än befann sig, för man visste att när som helst så skulle något inträffa. När man sprang runt i kloakerna, så hade man en känsla av att Croc gömde sig någonstans. Och när det var som skummast, så visste man att Scarecrow hade något med saken att göra.

Batman: Arkham Asylum är ett förutom ett riktigt snyggt spel med en fet detaljrikedom, och en massa snygga omgivningar. Och för att inte glömma de trevliga animationerna under fightscenerna. Allt flöt på riktigt bra, och det var sällan någon bugg eller något som var i vägen för än. Om det var något som irriterade, så måste det ha varit kameran. Det hände inte ofta, men det var förmodligen det enda som kunde vara störande. I sin helhet var den bra, såklart. Men det som verkligen stod ut mest var inte det tekniska, utan det var designen. Nu har jag förvisso tjatat mycket om hur spelets värld varit så otroligt väldesignad, men förutom det så är ju karaktärer och fiender det som sticker ut mest. Batmans dräkt påminner mycket om den animerade Batman, vilket i min mening är den snyggaste dräkten på Läderlappen. Jokern, Harley och de andra skurkarnas design kan mycket väl vara bland de bästa jag sett. Jokerns utseende känns verkligen sådär skrämmande psykopatisk. Rocksteady lyckades även med att designa Scarecrow, och deras tolkning av honom är förmodligen den bästa hittills.

Det finns ytterst få saker som jag ogillar med det här spelet, men det finns givetvis nackdelar. Spelets längd ligger på drygt 5-8 timmar, vilket i min mening är alltför kort för ett så välfyllt spel. Fler uppdrag och en bredare story hade inte skadat alls, men det vi fick var verkligen inte dåligt. Ett bättre sätt att utforska världen på hade inte heller varit fel, då man egentligen bara springer från punkt A till B, tills spelet är över och eftertexterna rullar. Det går dock att hoppa tillbaka till världen för att kanske hitta fler filmrullar, eller lösa fler gåtor som självaste Riddler har placerat ut över Arkham, men förutom det så finns det inget att man kan göra. Så det blir snabbt väldigt sömnigt, och det hela känns meningslöst.

Påtal om Riddler, så finns det möjligheten att lösa ett flertal gåtor som han placerat ut över dårhuset. Dessa är roliga att lösa, och det kräver lite tänkande och finess för att lösa dem. När man löst en gåta, så får man en "Riddler Trophy" som egentligen kan vara vad som helst. Gåtorna kan vara kluriga, fast det är ju hela poängen med dem.

Spelet har ingen Multiplayer, vilket jag inte heller känner att det behöver, då spelet uppenbarligen är tillför en spelare. Det finns dock andra saker man kan göra, förutom själva storyn, och det är diverse Challenges som man kan låsa upp. Det kan vara ett kul tidsfördriv och det blir drygt två timmar extra speltid. Det är inte speciellt mycket, fast jag tror det räcker. Man får chansen att både slåss och smyga runt, och det gäller att få så mycket poäng som möjligt för att komma högt upp på Leaderboarden.

Batman: Arkham Aslyum är ett riktigt bra spel. Jag fastnade väldigt snabbt för det, och jag hade svårt att slita mig loss innan spelet var över. Jag älskar Batman. Och Rocksteady lyckades väl med att berätta en intressant och välskriven story. Karaktärerna hade en stor inverkan på spelet, och det hela blev bara bättre med grym atmosfär och allmän Batman känsla. Jag rekommenderar starkt det här spelet till alla som tycker om Batman.

Arkham Asylum är inget spel som du vill missa. Lita på det. _Cpt. Price

[Grafik]: 8
[Ljud]: 9
[Spelbarhet]: 8
[Hållbarhet]: 7

[Plus] Välskriven story, grymma karaktärer, stort och atmosfäriskt, välgjord design, genomtänkt spelkontroll, perfekta röstskådespelare, kul smygande, coola bossar.

[Minus] För kort, lite att göra när spelet väl är över, något enformigt.

Testad version: PlayStation 3

Medlemsrecensioner43
Samlat betyg: 8.9/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10