World of Warcraft

När min spelentusiasm var som starkast och jag körde långa nätter av CivIII eller EUII hörde jag om detta spel som nämndes i var människas mun. Den hysteri som det skapade fick mig att hålla mig långt borta som om det vore en könsjukdom.

Ett år senare sitter jag i mörkret en tidig morgon och springer längs Dun Morogh med min nyskapta gnome Warlock som under det kommande året skulle komma att bli mitt alter ego. Van vid långsamma tur-baserade strategispel känns det ovant att springa runt fritt och det tar ett tag innan motoriken anpassas. Jag är inte säker på om det är min nya SyncMaster 172T eller om Azeroth verkligen är så underbart vacker som det framsälls framför mina ögon. Jag är fascinerad av grafiken, de stiliserade karaktärerna, den fantasy-inspirerade atmosfären. Jag vill aldrig logga ut, vill bara existera i denna underbara plats. World of Warcraft ÄR den fänglsande värld som jag har sökt efter, i böcker, i filmer, i spel sedan barnsben.

Detta med att ha en egen karaktär, ett alter ego, som på något sätt får en egen historia, ett eget liv skiljer sig från tidigare spel jag spelat. Visst har jag spelat nationer, ledare och människor tidigare, men ingen med vilken man skapar en... ja en relation till. Till en början får man välja bland 8 raser, tillhörande endera av två olika factions (lag), du kan välja utseende och klass (vissa klasser är kopplade till vissa raser). När du sedan börjar spela får din karaktär välja två yrken och du kan specialisera din klass genom att välja olika färdigheter. Vidare investerar man i sin karaktär genom att köpa, byta, hitta eller skapa utrustning och vapen till den. Denna aspekt tilltalar mig starkt, för jag gillar att av bygga upp något, att ha en långsiktig plan. Tyvärr, även om man springer omkring i Azeroth i tron att man är unik, kommer det en tid då man möter en annan karaktär som liknar en alltför väl och får en att känna sig som en i mängden, då hade man önskat att alternativen var flera.

Till min stora skepsis inser jag snart att jag inte är ensam i denna värld, som den allmänt människofientliga person som jag är tar jag fram mina taggar. Men i WoW finns det verkligen alla sorters människor, dumma, snälla, gamla, unga, smarta, intressanta, jobbiga och tråkiga. Faktiskt som i den verkliga världen. Spelets sociala aspekt är något nästan oförklarligt ovärderligt för spelupplevelsen. Efter att ha spelat ett onlinespel vill jag aldrig mer spela ensam.

Rätt som det är blir jag indragen i en godtycklig guild av en snäll gnome warrior som jag questar tillsammans med. Till min stora besvikelse pratas det enbart finska i guildchatten och när jag frågar guild mastern hur man gör för att klättra i rangerna ursäktar hon/han sig för sin dåliga engelska, hon/han förstår inte vad jag undrar. Så jag drar vidare, questar för det mesta ensam, provar lite olika guilder, som visar sig snabbt inte passa mig.

Med tiden bestämmer jag mig för att själv starta en guild, i guilden kommer bara roliga och intressanta WoW-spelare samlas, vi kommer att dela många äventyr tillsammans. Att leda en guild är mycket svårare och jobbigare än jag först kunde föreställa mig, människor är människor, men jag hoppas att mina ledarskapskunskaper kommer att hjälpa mig och efter att ha övertalat pojkvännen att byta både faction och server blir det lättare att få det att rulla. Under det dryga år som guilden har existerat, har den utvecklats till en stark grupp människor som faktiskt är roliga och intressanta. Att kunna skapa en community där man utvecklar vänskap med sina medspelare är något som få tidigare spel har kunnat tillgodose mig med.

I över ett år har jag hållt med sysselsatt med detta spel, spelalternativen är många, Azeroth håller en sysselsatt ständigt. Det finns alltid fler uppdrag att utföra, bättre utrustning att arbeta för, fler instanser att utforska. Om inte annat är det alltid roligt att ta reda på hur de olika klasserna fungerar.

En annan aspekt som jag värderar högt med WoW är dess ständiga uppdaterande. Till en början kändes det lite surt att betala för ett spel för att installera det och sedan behöva betala månadsvis för att få spela. I efterhand är jag tacksam för detta system, ett spel som ständigt uppdateras, kalibreras, balanceras för att hålla en viss standard är något som varje spelutvecklare borde tillgodose sina användare med. Visst, det är trist om man är ledig en onsdag morgon och det är förlängd maintenance, men allt för ett bra spel.

Med tanke på alla timmar jag har spenderat i Azeroth, på den stora inverkan den haft på mitt sociala liv och den tillfredställelse den gett till min spelådra så är detta en självklar 10.