Svenska
MEDLEMSRECENSION

The Elder Scrolls V: Skyrim

Ett spel som de flesta antingen hatar eller älskar tycker jag "bara" är väldigt bra.
Xbox360

(Denna text innehåller spoilers)

Bekanta av Elder Scrolls känner igen sig. I vanlig ordning är man en kåkfarare som kommer förändra världen. Denna gång i Nords hemtrakter Skyrim, som är ett hopkok av nordisk mytologi, skottska högländer och fantasy. Raserna man får välja mellan när man skapar sin karaktär har vi vant oss vid sedan Morrowind och Oblivion. Jag bestämer mig för att spela en lömsk skogsalv (Bosmer) Den stora nyheten är att man inte väljer något yrke. Istället så formas din karaktär utav hur du spelar. Tröttnat på att kasta eldbollar efter femtio timmar? Inga problem, köp en yxa och gå loss! Nöt med den i femtio timmar så skulle självaste Paul Bunyan skulle bli avundsjuk.
Mer om det senare.

Ett anfall ifrån en drake har sällan kommit mer lägligt än sekunderna innan din nyskapade hjältes avrättning. I kaoset som råder får man hjälp att fly. Härifrån ligger det oändliga landskapet för dina fötter.
Jag tillhör de som tycker att Skyrim ser fantastiskt ut. Designmässigt och grafikmässigt(!). Det har sällan varit så fröjderligt att utforska en värld som det är i Skyrim.
Jag smyger och använder pilbåge i skydd av mörkret. Bestar och banditer faller till marken, döda innan min position i skuggorna röjs.
Efter några main quests börjar jag inse att jag inte är vem som helst. Jag är drakfödd. Att dräpa en drake får mig att absorbera nämndas själ. Den kan sedan användas för att låsa upp nya drakattacker.
Jakten efter drakar har nu fått mig att resa över stora delar av Skyrim och jag slukar hungrigt mer utav vad som erbjuds. Tjuvgillet och lönnmördargillet har stor nytta av mina erfarenheter. Jag njuter av varje strid och varje kista jag lirkar upp. Plötsligt en dag blir jag anfall av en grupp soldater. När de ligger döda vid mina fötter går jag igenom deras loot. Där hittar jag en lapp. Det visar sig att de är hyrsvärd som fått i uppdrag att döda mig. Uppdraget har de fått av en NPC som jag stulit saker hos. Jag tappar nästan hakan. Skyrim känns mer livfullt än något annat jag spelat! Hyllningarna skulle kunna fortsätta men det är istället nu, en bit över 100 timmar som alla brister börjar synas. Fasaden krackelerar. Min illusion att Skyrim ständigt förändras, ständigt utvecklas och formas av mina val försvinner. När jag blir erbjuden att hjälpa till med en stöt mot ett handelsfartyg blir mitt enda val att hjälpa till eller helt strunta i uppdraget. Jag kan inte ange honom till stadens soldater eller ta mig för uppdraget på något annat sätt än skaparna av spelet bestämt sig för. Det finns nästan inget uppdrag som kan göras på olika sätt. Mängder av NPC som inte kan dödas. Vid ett inbrott i hus, samt kista, hittar jag en dagbok som avslöjar ägaren som seriemördare. Mycket riktigt härjar en mördare i staden. Jag vet vem han är vill jag skrika rakt ut! Men det går inte. Istället måste jag leka CSI för att slutligen ringa in mördaren. Vars dagbok jag redan läst. Friheten och dynamiken visar sig vara lättvindig. Så här ser det ut - genom hela spelet. När jag stöter på personen som lejde hyrsvärd för att döda mig, blir hon rädd? Arg? Ropar på vakter? Går till anfall? Nej hon verkar vara helt ovetande. Hon delar med sig av att hon hört att det finns drakar i Skyrim. Tänka sig.
Förutom drakarnas rackartyg härjar ett inbördeskrig Nords emellan. Varför min kriminella Bosmer skulle bry sig vet jag inte. Men det hindrar mig inte. Jag har redan i ett rådslag bland drakprästerna fått bestämma hur landets tillgångar ska tilldelas mellan Stormcloaks och the Empire. Där gav jag the Empire allt. Och den enda effekten blev att vissa NPCer byttes ut mot nya i en del städer. När jag stötte på de gamla så mumlade de om att jag var ett avskum. Men allt fortsatte precis som vanligt.
I alla fall. I uppdragen kring inbördeskriget valde jag istället att hjälpa ovan nämnda Stormcloaks. Deras ogillande mummel fortsatte. När jag stötte på the Empire då? Blev de arga? Försökte de gripa mig - rebelledare? Anfalla? Nej jag kunde strosa omkring fritt i deras läger på eftermiddagarna efter att slaktat deras soldater till frukost.

Nu har min hjälte blivit oerhört mäktig. Jag älskar att få lägga till nya färdigheter - perks som vi känner igen från Falloutvärlden. De har implementerats oerhört väl. Färdigheterna jag väljer gör min smygande alv svår att upptäcka, dödlig på avstånd och i smygattacker. Dessutom kan hon ta sig in överallt och kan prata omkull de flesta. Väldigt tillfredställande.
Synd att skaparna inte valde att ta med fraktioner från Fallouts ödsliga värld. Trots att jag hjälpt Forsworns ledare ur Markarths fängelsehålor så attackerar hans lakejer mig så fort tillfälle ges. Likaså alla banditligor. Trots att jag mer en gärna hade ställt mig till deras förfogande istället för att döda dem.

När jag tar en Skyrimpaus och lirar lite Fallout så växer Skyrims fördelar: levlandet, karaktärsutvecklingen - starkare. Att inte bli bättre på att skjuta utav skjutandet känns plötsligt väldigt omodernt.
Men det känns också fattigare, mindre fritt och mer scriptat. När man skrapar på ytan.

Så är spelet fantastiskt för vad det faktiskt är? Eller är det dåligt för vad det inte är?
Jag lutar åt det fantastiska hållet. Men det finns stort utrymme för förbättring.

Medlemsrecensioner35
Samlat betyg: 8.8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10