Batman: Arkham Asylum

Mörkrets riddare glider återigen in i spelens värld. Denna gång med en mer allvarsam, mörkare historia. To the batmobil, let's go! Nanananana, BATMAN!

Jag minns mig själv som liten. Upprusandes tidigt på morgonen för att se Batman i tecknad version på TV. Serien var, och är än idag, en fullkomligt briljant sådan. Allt som åren gått så har läderlappen ständigt förföljt mig på ett eller annat vis. Diverse småsaker på födelsedagar, Cartoon Network, de riktiga filmerna, tja listan kan göras lång, men två saker har alltid hållits undan mig. Originalserien i tidningsform och spelen. Spelen har väl dock sällan varit något att direkt hoppa högt över. Likt de absolut allra flesta licensspel idag har de inte levererat vad publiken hoppats utan har enbart hållit sig levande tack vare hängivna fans.

Serien har ju dock fått något bättre kritik. Det är ju inte minst den som byggt upp det rykte mörkrets riddare har idag. Så även om jag då inte läst serien så var det ändå med förtjusning jag fick reda på att Arkham Asylum kommer bygga på originalet och inget annat. Inget filmrelaterat tjafs denna gång. Bara rakt, hårt och taktiskt (hur nu något kan vara både rakt och taktiskt), precis som jag känner Batman.

Eller ja, det är i alla fall så jag uppfattat honom. Även om många halvlyckade framställningar utav honom fördunklat synen så går det ändå att tränga igenom sörjan till kappa och se ner på vad som egentligen är en mörk och ganska tung historia.

Fast vill man gå djupare in på Batmans historia är detta dock helt fel titel, även om man faktiskt kommer in på den biten en kort stund inne i spelet. Det är dock som sagt inte huvudhandlingen. Nej, detta är en mer eller mindre helt fristående bit av Batmans liv vilket gör att så gott som vem som helst kan greppa handlingen. Givetvis känner man sig mer nostalgisk när man känner igen skurkarna, men då de presenteras så perfekt behövs knappast några tidigare relationer med dem.

Handlingen tar fart i och med att Jokern har åkt fast. En regning natt i Gotham City. Batman för honom raka vägen mot Arkham Asylum, men anar att något inte står rätt till. Jokerns kommentarer i början visar även på detta och för övrigt skulle det inte bli något vidare spel utav det hela om allt gick smärtfritt. Hipp, happ, grytlapp och Jokern är fri varpå Batman snabbt agerar. Innan man vet ordet av har man en välkomstfest uppe på fel ställe. Något som såklart måste redas ut och gästerna måste tillbaka hem.

Ganska flummigt kanske och det finns bra mycket därtill som jag skulle kunna berätta, men jag gör inte det. Det blir så mycket roligare om man inte vet. Faktiskt. Lite väl sent påtänkt kanske, men jag råder er att inte bevaka youtube kring denna titel om ni går i köptankar då det finns en del saker som man som sagt inte bör ha avslöjade för sig.

Men tro inte för det att recensionen slutar här. Nehedå, nog kan jag avslöja mer än så om spelet. Hur som helst så är handlingen helt okej. Det känns som en klassisk Batman-handling och det finns väl inte speciellt mycket i den som egentligen överraskar mycket. Det är dock som sagt en typisk Batman-story vilket (såklart) passar väldigt bra in och det är ändå underhållande rakt igenom.

Jag har aldrig spelat Splinter Cell (*skäms*), men skulle jag tro något om det så skulle jag gissa att det är väldigt snarlikt Batman: Arkham Asylum. Smygpartierna, man tar ut fienderna utifrån en genomplanerad taktik, detektivarbete och stundtals ren, hård action. Nu har ju visserligen Sam vapen till sin hand till skillnad från Batman som har... prylar, men ni förstår kanske ändå.

Detta är i vilket fall stora beståndsdelar i spelet, vilket uppgörs av tre stora grundstenar. Tänka, jaga, attackera. Det är egentligen dessa tre ord som bygger upp hela spelet då det långt ifrån alltid bara är att rusa rakt in i en strid och tänka först i efterhand. På så sätt har man enklast ihjäl sig och man kommer ramla ut ur rummet med tanken att Batman suger.

Den kanske mest omtalade biten av spelet är troligen den roligaste biten också. Titt som tätt stöter man på enorma rum i vilka flertalet fiender är utposterade Vad som gäller här då är att snabbt ta sig högt upp och slå på det såkallade Detektiv-läget, vilket görs med ett knapptryck.

Med detektiv-läget ser man enkelt igenom väggar, men kan samtidigt peka ut fiender eller viktiga objekt i omgivningen. När man sitter där uppe och studerar bör man tänka efter vilka vapen man för stunden besitter och hur och vart dessa skulle kunna användas. Man lägger kort och gott upp en taktik. Även om detta kanske låter som en oerhört tråkig syssla, eller som en ren tidsödslande sådan så kan jag säga att det är det inte.

Fienderna i dessa rum bär allt som oftast med sig grovkalibriga vapen som enkelt fäller Batman från sina fötter och fienderna tvekar inte heller att använda dessa så snart de spetsiga, svarta öronen kommer inom synhåll. Slår man dessutom ner en fiende vårdslöst så kan man vara säker på att fler fiender snart befinner sig på plats, redo att bränna av några salvor. Därmed bör man antingen gå snabbt ner och snabbt upp, eller ta ut fienderna tyst.

Vad jag gillar med det hela är att man kan ta ut fienderna på så oerhört många olika sätt. Du kan placera ut explosiva ämnen som du detonerar från säkert avstånd, du kan knocka fienderna och sedan hoppa ner och göra slut på dem, du kan befinna dig över dem och göra dig av med dem, du kan smyga efter dem, du kan ta ut dem från skydd. Ja, möjligheterna är oerhört många vilket gör att dessa rum ytterst, ytterst sällan känns enformiga eller tråkiga. Tilläggas ska också att fienderna ändrar rutt och beteende beroende på hur många fiender du tar ut och i vilken ordning. Man har dock valt att göra det hela något enklare för spelaren genom att man talar om när en knapptryckning bör ske och om då denna tryckning sker så sköter spelet resten. Visserligen innebär det inte alltid att fienden dör direkt, men en kort tupplur hinner han allt med på golvet i alla fall.

Den andra stora byggstenen i spelet är slagsmålen. Knytnävbataljer om man så vill. Och det vill man ju. Ändå. Eller hur? Slåss menar jag. I spel alltså. Annars händer det ju liksom ingenting. Jo, klart att det kan göra det, men Batman har ändå i grund och botten sina nävar som sina trognaste vapen. Smygandet till trots så känns det ganska skönt att man inte enbart valt att förlita sig på det utan också inkluderat några riktigt närkamper.

Vad som man i många fall kritiserats för här är det faktum att spelet helt enkelt skulle vara för simpelt på denna punkt. Att man ska få varningar och ledtrådar i den grad att allt spelaren behöver göra är att trycka när det är dags. Så... är det väl. Till viss del. Visst, på de lägre nivåerna varnas man på förhand när en fiende attackerar med hjälp av blixtar som skjuter fram över huvudet på dem. I ren ilska antar jag. Men, det innebär dock inte på något vis att allt är automatiserat fullt ut.

Man ska ha klart för sig att "invänta-blixtarna-och-gå-till-mot-attack-taktiken" enbart fungerar mot de fiender som för stunden inte besitter något annat vapen än sin egen råstyrka. Vad gäller andra bestar så varierar den bästa attacken mellan bedövnings-attack och Batarangen. Olika fiender kräver olika vapen. Hela stridssystemet i sig är även uppbyggt efter kombo-varianten. Träffa fler fiender på rad ger mer kombo och högre poäng. Då är det extra viktigt att använda sig av rätt attacker. För poängen sedan är även mera kända som erfarenhetspoäng (såvida man inte spelar Challenge Maps, då är det helt vanliga poäng). Dessa erfarenhetspoäng använder man sig sedan utav när man uppgraderar diverse prylar Batman har.

Tråkigt nog rör det sig dock uteslutande om ganska tråkiga uppgraderingar. Lirar man på svårare grader kommer man vilja fixa sig mer liv till att börja med. Visst finns här några användbara uppgraderingar till olika prylar, men i huvudsak är det nya saker som man får via handlingen i spelet som känns mest intressant. Det är även med hjälp av dessa som man kommer åt nya ställen som annars vore oåtkomliga. Visst, jag kan hålla med dem som tycker att systemet är förenklat, men jag tycker inte direkt att det är till någon nackdel. Alla dessa hjälpmedel som finns ger istället tid till annat. Till tänkande.

Tänkande ja, det för oss osökt in på den tredje och sista, stora byggstenen i Batman: Arkham Asylum. Som jag nämnde tidigare har man ett såkallat detektiv-läge till sitt förfogande. Ett läge som aktiveras med ett enkelt knapptryck och som färgar världen runt omkring dig i en blåaktig ton. Samma läge märker även ut vissa vitala bitar av spelet och markerar då enkelt vart man bör bege sig. Läget används även en del i handlingen då man vissa gånger behöver leta ledtrådar och spår för att ta sig vidare genom spelet. Har man då detta läge aktiverat så ser man spåren och följer dem helt enkelt. Ett oerhört simpelt sätt att slippa ha spelare som irrar omkring utan att veta vart man ska. Att man sen även kan använda detektivläget till att se genom saker är även det en enorm fördel med det hela.

Så. Batman är förstås ren dynga eftersom spelaren enbart behöver trycka på några knappar och så sköter spelet resten. Man kan med ett knapptryck se genom väggar och upptäcka fiender på mils avstånd. Bajs med andra ord. Eller? Nej, såklart inte. Visst skulle man kunna tro att det ligger till på det här viset, men... det är helt enkelt inte så.

Ska jag gissa så tror jag att det har att göra med att spelaren helt enkelt ges tid till att tänka och klura ut en taktik. Man får helt enkelt god användning för sina prylar. Man kan gillra fällor och annat smaskigt. Man kan även avgöra om striden är värd mödan, eller om man bör söka efter en väg runt. Nu ska ni dock inte tro att det handlar om några enorma gåtor här som kommer spränga varende liten hjärncell i huvudet på er. Nejdå, det är förhållandevis simpla uppgifter, eller vägval som man tvingas fram till. Taktik kort och gott. Okej, så det kan kännas aningens enkelt vissa gånger, men det gör mig inte speciellt mycket. Egentligen.

Gåtorna kommer man dock inte undan. Haha! Eller, jo, det gör man ju visserligen eftersom de klurigare gåtorna i spelet tillhöra sidouppdragen (jamen visst, vad vore ett öppet spel utan sidouppdrag?). En gåta måste man visserligen lösa för att ta sig vidare och vissa prylar lär man finna utan att man egentligen menar det.

I alla fall handlar det om de klassiska "samla-prylar-mojset". Det finns hur som helst en enorm skillnad här gentemot andra titlar. Samla prylar i Arkham Asylum är roligt. Tänka sig. Varför? Jo, för man har även gjort detta enklare för spelaren. Till att börja med handlar det om enkelt samlande av små troféer och förstörande av gulliga tänder, men det rör sig även om mer kluriga saker. Så som att fota grejer i omgivningen. Detta gör man genom detektiv-läget. Hur vet man då vad man ska fota? Jo, man får små ledtrådar, små gåtor till varje sak. Svaret på gåtan är det som ska fotas.

Även om vissa av dessa kan vara smått frustrerande då man inte finner dem så ska man vara medveten om att varje område i Arkham Asylum har en karta utplacerad någonstans med markeringar på vart dessa prylar finns. Kartan i sin tur är inte speciellt svår att finna när man väl vet vart man bör leta. Förutom att fota saker handlar det om att fota stå i rätt vinkel och fota frågetecken, fota stenar från gamle Arkham (grundaren av Arkham Asylum) och samla på inspelade band.

Banden så. Dessa fungerar nästan skrämmande likt de i Bioshock för er som spelat det. Banden innehåller ljudupptagningar från diverse förhör och rehabiliteringar med Arkhams fångar. Även om dessa är långt, långt ifrån lika charmiga som de i Bioshock så är de ändå intressanta att lyssna på och underhållande. Folk som är enorma Batman-fan kan jag tänka mig kommer ha extra kul åt dessa.

Något annat som påminner om Bioshock är grafiken. Båda spelen bygger på den oerhört beprövade Unreal 3-motorn vilken är känd för att lämna en mer eller mindre svettig yta på allt man ser. Vilket jag tycker ser riktigt fräscht ut. Grafiken i stort är faktiskt ruskigt bra. Bara en sådan liten detalj som att Batmans ögon blir kritvita när man slår på detektiv-läget får mig att rysa. Att hans mantel (och kläder rent allmänt) slits ut allt eftersom spelet lider ser oerhört läckert och passande ut.

Karaktärerna överhuvudtaget är riktigt snyggt designade. Allt ifrån de muskulösa bovarna som Jokern släppt fria till de vågade utstyrslarna bovarna Harley Quinn och Poison Ivy bär (Haha, Poison Ivy - bär, ha... ha...). Att man även, när man befinner sig utomhus, har Gotham Citys tinnar och torn, eller snarare skyskrapor, ståendes som silhuetter mot månljuset är oerhört stämningsfullt. Likaså den enorma månen.

Ska jag klaga måste jag dock få lov att säga att färgvalet stundtals tråkar ut mig lite väl mycket. Det känns lite väl mörkt, lite väl grått, lite väl svart, lite väl... tråkigt. Inte ens växthuset bjuder på överdrivet mycket färg faktiskt. Snarare en grönaktig ton som känns mer eller mindre deprimerande i ärlighetens namn. Okej, så detta är Arkham Asylum, det ska inte finnas några färgsprakande detaljer här. Likaså skulle det inte passa in något vidare i miljön, men ändå. Det... det känns tråkigt. Passformen till trots. Avsaknaden av blod är även det ganska tråkigt. Visst, man tänker inte allt för mycket på det och jag förstår varför det inte finns där (lägre åldergräns = ka-tsching!), men jag saknar den ändå. På någon höger.

Vad som däremot passar in är ljudet. Eller framförallt rösterna. Eller framförallt Jokerns röst. Eller framförallt Mark Hamill. Eller framförallt freakin' Luke Skywalker. Det är nästan läskigt så bra han faktiskt passar i rollen som Jokern. Rösten är fullkomligt perfekt till Jokern som karaktär och hans skämtsamma attityd har blivit fångad på ett utomordentligt sätt. Liten besvikelse på att man inte hör Luke genom skrattet dock, men, men. Vad gäller de andra rösterna så är de också tillsatta med precision. Man slipper Batmans skrovliga och extremt tillgjorda röst och får istället ta del av helt makalösa röster och dialoger. Musiken är bra den också. Det finns inga direkta bitar som jag kommer nynna på hela hösten, men den finns där och den höjer stämningen flera snäpp. Precis som det ska vara.

Sen, givetvis, i ett Batman-spel med superskurkar, så kommer man inte undan bossarna. Så är det bara. Som tur är så regerar de. Fullkomligt. Faktiskt. Det faktum att de är så oerhört varierade gör det hela ännu bättre. Ingen strid är den andra lik, även om jag själv kanske skulle vilja se någon mer klassisk öga-mot-öga-strid. Minnesvärda är de dock. Som tusan. Inte minst mötena med Scarecrow som kommer att etsa sig fast, om inte för allt så, för ett oerhört bra tag framöver.

Sen, likt alla andra spel idag, så har såklart Arkham Asylum något som gör det värt för spelaren att plocka fram titeln ur hylla lite då och då och damma av det. Detta är dock inget vanligt, gammalt hederligt online-läge. Istället handlar det om såkallade Challenge Maps. Dessa Challenge Maps är så uppdelade i två kategorier; Combat och Predator. Det är egentligen inte så svårt att luska ut vad de två handlar om, men jag förklara ändå för den dumme (även känd som den trötte).

I Combat ska du helt enkelt göra dig av med Jokerns fulingar. Det gäller att samla så mycket poäng som möjligt, vilket görs genom höga kombo och varierade attacker. Simple as that. Faktiskt. Så har man inte fått nog av slow-motion-nävar bör man helt klart ta sig några omgångar. Omgivningarna man spelar på här är för övrigt desamma som i spelet (avtängda, begränsade områden visserligen, men ändå).

Det andra läget heter som sagt Predator. Här handlar det om att smyga. Sakta, en efter en ta ut fienderna. För att samla medlajer (vilket Challenge Mapsen går ut på) ska man här inte plocka poäng i stora lass utan istället plocka fienderna på speciella sätt. Allt ifrån att spränga en vägg till att slita ner dem från gångar finns med och predator-läget är även min klara favorit. Delvis för att det är det enklare läget utav de två, men även för att det hela enkelt är roligast. Det inkluderar mycket mer variation än vad combat gör.

Till detta tillkommer också (enbart för PlayStation 3-ägare dock) Jokern som spelbar karaktär. Gratis. Tråkigt nog så... suger han. Fullkomligt. Kanske för att jag är van att svinga mig högt i taket med mörkrets riddare, men ändå. Han har dock helt egna vapen och det är ändå värt de noll kronor det kostar att ladda ner honom. Sen kan man såklart se det som en utmaning i sig att bemästra just Jokern. Han finns tillgänglig i både Combat och Predator. Notera också att ytterliggare en dräkt till Batman låses upp efter avklarat spel.

Jag kan även bara fylla i att den bana som medföljde spelet när man förhandsbokade det (Crime Alley) tråkigt nog är en Combat-bana, vilket inte innebär något annat än en annorlunda omgivning. Förutom det så får jag även en del frågor om Collector's Edition som jag köpte utav spelet. Batarangen som medföljer ser plastig ut, men känns träig. Konstigt, men sant. På något sätt går det ihop i alla fall. Antagligen känns den träig tack vare den räffliga ytan. Boken med de olika karaktärerna i är egentligen samma sak som Character Bios i spelet, men ärligt talat så är ju den verkliga, handfasta attiraljen många gånger häftigare. I övrigt så medföljer en extra skiva innehållandes intervjuer och trailers.

Summan av kakan blir ändå att detta är ett mycket bra spel med en god variation på många plan. Smygandet regerar. Batmans prylar regerar. Arkham Asylum regerar. Färgvalet regerar dock inte fullt lika mycket. Jag gillar att Arkham Asylum är öppet. Även efter avslutat spel. Då slipper man försöka stress-samla allt när man fortfarande kan. Nu kan man istället ta det lugnt och samla allt i lugn och ro. Den automatiserade biten (som man kan finna rakt igenom, överallt) gör mig ingenting, utan låter mig istället tänka på annat. Tänka taktiskt. Challenge Maps är ett roligt tillägg som man gott ägnar några extra timmar åt och omspelningsvärdet på själva spelet är faktiskt ganska högt, inte minst tack vare de snuskigt roliga boss-striderna. Spelet i sig är ganska kort, men jag älskar det ändå En rysligt stark åtta!

Officiell Hemsida

Poison Ivy Trailer

Sammanfattning

+
Superb variation, Minnesvärda Boss-strider, Lagom taktiskt, Mark Hammill <3

-
Tråkigt färgval, Lite väl kort

Betyg

Slutbetyg 8/10

[Testad Version: PlayStation 3]

¸.•*¨¨*•.¸ ¸.•*¨¨*•.¸Andra Åsikt¸.•ºº•.¸¸.•ºº•.¸¸.•ºº•.¸

buzzbest

Spelet är kort. 7 timmars kampanj. Nej mera hade jag faktiskt velat ha. Att hållbarheten är låg, nej det är inte något som jag kan säga. Den är stabil men själva kampanjen var för kort. Jag hade velat ha mer. Mera av detta varierade mästerverk. För Batman Arkham Asylum är bland det bästa som vi kommer att få spela i år. Så är det bara. Bra blandning av frihet samtidigt som det är lite linjärt, varierade banor som vi aldrig tröttnar på, en grym story berättad på bästa sätt och en skrattande Joker och sur Batman. Grafiken är underbar, musiken och röstskådespeleriet det samma. Allting var som det skulle vara spelet igenom. Underbart alltså.

Har du tvekat till att köpa? Gillade du inte demot? Gillar du inte Batman? Nej du ska inte oroa dig för spelet lär leva upp till dina förväntningar. Många gadgets att välja mellan. Perfekt känsla och att jag skulle känna mig som Batman på detta sätt var inte väntat. Du är verkligen Batman. The Dark Knight. Kom fram när de minst anar det, ta dem en för en. Du behöver inte gilla Batman. Visst, att gilla Batman kan öka spelglädjen men vi behövde inte gilla Rico för att älska Killzone 2, Master Chief för att älska Halo, Simon för att gilla Gears of War eller Kratos för att älska God of War. Spelen var så välgjorda att det inte behövdes bra karaktärer för att klassa spelen som mästerverk. (Jag gillar dock karaktärerna som jag listade så missförstå mig inte) Bara spela spelet okej. Det är nämligen grymt.

9/10