Resident Evil 5: Alternative Edition

Du behöver inte möta skräcken ensam. Världen har fått lära sig meningen med terrorism. Ett decennium efter händelserna i Raccoon City har den onda Umbrella-organisationen blivit förstörd, men effekterna av deras hemska skapelser lever kvar. Fast i skräcken för en ny biologisk olycka, har världens regeringar skapat BSAA, Bioterrorism Säkerhets Analys Allians, beslutna att stoppa spridningen av biologiska vapenattacker.

Nu har agent Chris Redfield blivit skickad till Afrika för att undersöka rapporter av ett nytt, farligare virusutbrott. Tillsammans med sin nya partner Sheva Alomar, måste de båda jobba ihop för att avslöja vad som verkligen hänt och stoppa den som fortsätter Umbrellas onda arv.

Föregångaren Resident Evil 4 klassar jag som det näst bästa PS2-spelet jag spelat. Den uppgradering som då gjordes med styrningen, rörligheten av kameran samt den utmärkta blandningen av skräck & action, återupplivade den klassiska zombie-serien tillbaka till den okrönte kungen av skräckspel, en titel som Capcom tappade efter RE 2 till förmån för mer psykologiska skräckspel som Silent Hill, Forbidden Siren & Condemned.

Med Resident Evil 5 har man återigen valt att förändra men tyvärr har man i mitt tycke satsat på fel element. I denna del har man valt att slänga in ännu mer action, där fyran redan låg & balanserade på gränsen. Man har valt en ljusare design med ett soldränkt Afrika vilket förtar skräck-känslan. Under vissa banor känns det dessutom som man spelar Uncharted eller Tomb Raider, mer än Resident Evil. En positiv sak är att historien känns rakare berättad, med många urtjusiga cutscenes, istället för mängder med dokument som måste läsas igenom.

Det man inte har satsat på är styrningen som är riktigt klumpig & åldersmässig, särskilt efter att njutit av kontrollen av Isaac Clark i Dead Space. Det känns väldigt 2004 att inte kunna gå & sikta samtidigt.
Bandesignen är även den väldigt begränsande. Det finns inte några alternativa vägar att tala om och du måste stå vid rätt avsats för att kunna hoppa eller klättra, vilket sker genom en upp-poppande prompt som berättar vilken knapp du skall trycka på.
Även de gamla QuickTimeEvents-tryckningarna är tillbaka, något som jag inte är något fan av! Kan avslöja att jag dog minst ett par gånger då jag slappnade av efter en hård bossfight när filmen drog igång, bara för att sekunden senare behöva trycka nån knappkombination, vilket jag så klart missade och dog.

Grafiken är oerhört snygg & vissa cutscenes känns som att titta på film. En speciell film som man har lånat väldigt mycket från är Matrix, där vissa scener med skurken Wesker är rena stölder. Som jag nämnt tidigare är själva designen mera obehaglig än skrämmande, men en detaljerad kåkstad i afrikanskt motljus slår en mörk herrgård i ögonfröjd.

Ljudet har även det högt produktionsvärde, med musik spelad av nån Hollywoodsk symfoniorkester och pistolskott som är inspelade & processade av någon fräsig ljudstudio, men å andra sidan har alla actionspel av rang detta nuförtiden, sedan Call Of Duty: Modern Warfare & Battlefield: Bad Company har satt ribban. Det jag kan sakna är ett riktigt bra, magknipande skräck-soundtrack, något som framför allt Silent Hill-serien har.

Kontrollen har jag redan beklagat mig över, den är föråldrad. Sedan måste jag också gnälla på den artificiella intelligensen hos medhjälparen Sheva. Hon är inte riktigt så smart som jag skulle önskat, utan man får hålla henne kort om hon inte skall slösa upp all ammunition. Men nu är jag svag för mörka tjejer och visst är även jag kär i Sheva, så jag förlåter henne för alla dumheter hon gör.

Hållbarheten är bra för den här typen av spel. 17 timmar höll jag på, med Normal svårighetsgrad. Jag har inte börjat på extramaterialet än, där särskilt herrgårdsuppdraget Lost In Nightmares hägrar, men jag antar det förlänger speltiden några timmar. Då PSN har legat nere har jag inte kunnat prova multiplayern, men jag är egentligen inte intresserad av det heller. Det jag skulle vilja prova är att spela äventyret med en coop-kompis, men det är svårt att finna tiden, så det får bli nån annan gång.

Sammanfattningsvis, om jag jämför Resident Evil 5 med det Silent Hill-spel som kommit till denna generation, så måste jag faktiskt tillstå att SH: Homecoming är det bättre spelet, mer troget till sin series mytologi samt mera läskigt. Resident Evil 5 är ett bra actionspel, säkert ännu bättre tillsammans med vän, men känns urvattnat. Dead Space slår dem båda.
Nu får vi hoppas att Capcom hittar tillbaka till seriens nerv i nästa del. Mer skräck än shooter, snälla!