Call of Duty: Black Ops

OBS! Denna recension innehåller spoilers!

Ett nytt CoD betyder ett nytt kapitel i FPS-bibeln. Förväntningarna är skyhöga på Treyarch och Black Ops. Men kan dom, för sjunde gången, leva upp till dom förväntningarna?

Jag börjar med kampanjen, där du spelar rollen som Alex Mason, en ärrad amerikansk soldat från kalla kriget. Det börjar i ett mörkt förhörsrum där du sitter fastspänd i en stol. Du är omgiven av tv-skärmar och ett bord med en obehaligt lång spruta på. Direkt så poppar det upp frågetecken u skallen. Var är man? Varför? Allt det här berättas och förklaras genon spelets gång med hjälp av tillbakablickar. Dessa visar att Mason har varit soldat i amerikanska armén, suttit i ett ryskt fängelse, varit i Vietnam, dödat JFK m.m. Masons sinne härjas också av underliga siffror.

I det stora hela är kampanjen medelmåttig. Väldigt USA kär, som vanligt. Minus för(enligt mig)den smått skrattretande storyn.

Så har vi kommit till multiplayerdelen, det som egentligen är det dom flesta bryr sig om.
Rankingsystemet är väldigt likt dess föregångare, bara det att nu är maxleveln 50 och högsta prestige 15. Ingen bana är särskilt jättebra förutom Nuketown, som istället är just jättebra.
Nytt är också pengasystemet, Codpoints, som man tjänar genom att spela och som används till att låsa upp nya saker med. Wager Match är också en nyhet där du kan spela om dina surt förvärvade Codpoints.

Det finns också ett zombie-mode med tre banor; Kino der Toten, Five och Dead Ops Arcade.

Hållbarhet: 5/10 Online håller ett tag, kampanjen tål bara en genomspelning.

Grafik: 7/10 Dålig bild sänker betyget ganska rejält.

Ljud: 6/10 Ett ok soundtrack med ok ljudkvalitet.

Spellägen: 8/10 Spelets starkaste sida

+Zombieläget

-Hållbarheten, det mesta av grafiken, bitvis väldigt uttråkande

Sammanfattning: Ett okej spel som tyvärr inte håller i langden. Om Call of Duty ska fortsätta MÅSTE det vara bättre en det här.