Metro 2033

Metro 2033 som baserats på succénovellen med samma titel, skriven av Dimitry Glukhovski, belyser en dystopi där kärnvapen fullständigt förstörde planeten på sådan skala, att liv för människan ovanför ytan inte längre är möjligt. Överlevare är numera bosatta i övergivna tunnelbanesystem, lever under primitiva omständigheter och i ständig mörker, och aspirerar att återuppbygga den förfallna civilisationen igen. I denna deprimerande värld, där mänsklighetens överlevnad hänger på en tråd, finner vi protoganisten Artyom.

Eftersom atmosfären är numera totalförstörd, vilket har påverkat klimatet och naturen, så har även det resulterat i djurmutationer av sällan skådade slag. Växtligheten är som bortblåst och kvar är ödelandskap och ruiner, tecken på tidigare civilisationer. Det är den ogästvänligaste platsen som går att föreställa, grådaskiga miljöer med nukleär snö som täcker allt så långt ögat kan se. Uppe i skyarna finns flygande demoner, resultat av den radioaktiva inprentningen av naturen, där mänskligheten inte längre befinner sig på toppen av näringskedjan.

Mardrömmen slutar inte där. Stor laglöshet, fördomsfulla ideologier, radikala tillhörighetsgrupper, hårda restriktioner, fasta överlevnadsprinciper, politisk manipulation, öppen tystnadskultur, strikt karantän, smittsam depression, och extrem fattigdom och svält, präglar levnadstillvaron i tunnlarna.
Överta och erövra är det som gäller, finns inget utrymme för svaghet. Fascismen och kommunismen styr stora delar av analoga nätverket. Ammunition är den nya valutan. Dagarna består av att jobba, bidra samt skydda sin granne mot inkräktare, både mänskliga samt inte mänskliga. Det finns nämligen en mystisk fasa i tunnlarna, i mörkret. En som angriper mindre stationer och lämnar öde spökplatser.

Som om inte situationen vore hemskt nog så har genetiska mutationer öppnat upp dörren till nya arter av groteska tunnelinvånare som gör expeditioner till ett levande helvete. En slags korsning mellan hund, råtta och babian, gömmer sig i skuggorna och inväntar sitt offer. En högljud sammandrabbning med skjutglada nazister i tunnlarna låter rudimentärt men resulterar också i oönskad uppmärksamhet från monstren i närheten, så det gäller att välja sina strider.

Man har strävat efter realism. Ammunition är indelad inte bara nödvändighet, som . Att leta igenom fallna fienders påsar noggrant efter det där extra magasin-klippet till AK:n är en nödvändighet som man relativt omedelbart blir varse om. Den glansiga pre-apokalyptiska ammunitionen köper mig nya prylar men kan likväl få den tuffaste jäkeln att dra sin sista ryt både snabbare och med färre komplikationer för min sida. Vill man spara den dyrbara ammunitionen för den där mega-starka volt-puffran i en inte alltför närliggande station eller vill man istället vara överlägsen ute på slagfältet, valet är ditt.

Påfyllda filtar till gasmasken (som man använder oftare än man tror), healthpacks, batteriladdare m.m. är också alla nödvändigheter man har under sin betänksamhet. Skulle dessa bli en bristvara i hettans skedde så kan det absolut resultera i markanta konsekvenser för en tidigare missbedömning av den givna situationen. Dessa konsekvenser kan dock ge spelaren chansen att ta del av den upplevelsen utvecklarna strävar efter att illustrera. Vad händer exempelvis när ens gasmasken tar för mycket stryk inför en illa planerad konfrontation i en av spelets tuffare strider. Andningen blir allt mer intensiv och svår, inifrån den läckande gasmasken ser allting suddigare ut, överblicken blir sämre och så även mitt sikte. Dynamiken och inlevelsen är total.

Dynamiken av att växelvis få utkämpa sammandrabbningar mot både odjur och människor (vars moraliska gränser sen länge fallit bort), är bra men kunde ha varit mer inspirerad samt bättre konstruerad. Antingen kämpar man mot det ena eller det andra, sällan - om någonsin, mot bäggedera samtidigt. Den ökänt korkade artificiella intelligensen döljs illa av spelets många handledda moment. Lyckligtvis lyckas atmosfären samt känslan av utsatthet höja upp den övergripande upplevelsen avsevärt och räddar mycket av upplevelsen som annars skulle gå förlorad i den rätt bristfälliga moment-to-moment spelbarheten.

Vapnen känns i många fall rätt uddlösa och semi-trasiga. Detta gäller speciellt tillhyggen man bär på i spelets inledning, som inledningsvis får mig vilja att undvika all from av närkontakt. När man börjar uppgradera sina skjutjärn allt eftersom så börjar även striderna också vakna till liv. Halvvägs in i kampanjen finner man tacksamt nog betydligt kraftfullare vapen som fungerar lika bra i teorin som i praktiken. Ge mig en modifierad AK-47 med kikarsikte och några lådor militärammunition och jag är klar för att ta mig ann alla spelets värsta - vad som helst.

Givetvis är spelet mer än bara eldstrider och monsterslakt. En del stationer fungerar som slags trygghetsplatser (fristäder) där Artyom (och med förlängning man själv) tillåts lägga fötterna på bordet ett tag. Här kan man socialisera med invånarna, fixa till utrustningen eller allmänt lösdriva lite grann och se vad som kan hittas. Interaktionerna är högst begränsade men man lever fortfarande in sig i omgivningen hyggligt väl - kanske bara eftersom Moskvas förfallna tunnelbanestationer inte påminner om något annat.

Grafiken är stundtals riktigt fin (spelar på Xbox) även om den knappast lär vinna några åtets utmärkelser. Ljudet däremot måste lovordas. Ogästvänlig, dyster, och emellanåt helt frånvarande, skapar Metro 2033 en direkt illamående-framkallande känsla av utsatthet och klaustrofobi. Det är ofta rätt skrämmande, otroligt detaljerat och alltid välgjort. Rösterna med den engelska dubbningen (med rysk brytning) är däremot komiskt usla och förtar tyvärr en del av den allvarsamma atmosfären spelet så väl lyckas bygga upp. Barnen låter förunderligt (och hysteriskt) nog inte direkt som barn om man säger så. De bästa delarna av dialogen är direkt hämtad och ges till vägledaren tillika tunnel-luffaren Khan från boken (som också är den bästa karaktären i spelet).

Metro 2033 är standard-långt på ungefär 10 timmar innan man når sin slutdestination. Ingen multiplayer eller co-op kan anses magert till fullpris men i detta fall så gör det inget eftersom jag njuter så pass mycket att priset är acceptabelt. Det finns också återspelningsvärde i att ge sig ut på äventyret igen i det brutala Ranger Mode (tufft som fan), ta del av olika slut som finns beroende på lite småval man gör längst resan samt Achievement-hunta, om man så vill. Detta gör att jag rekommenderar Metro till alla som är intresserade att irra omkring i tunnelbanegångarna i gamla Sovjet. En kul mardröm.

Grafik: 7
Ljud: 9
Spelbarhet: 8
Hållbarhet: 7